När min far gick bort för ett år sedan rådde aldrig något tvivel om var han skulle få sin sista vila. Det hade han uttryckt mycket klart, och ingen fann det annat än naturligt än att han fick sin urna sänkt i Kinnevikens vatten utanför Lidköping – den stad där han föddes, och där han efter ett mångskiftande liv dog, efter den bästa tänkbara omvårdnad och i den bästa tänkbara miljö på Hospice Gabriel.
För andra anhöriga är valet av sin avlidna närståendes sista viloplats inte lika självklar. För en del kan det till och med finnas en önskan om att ha detta vilorum uppdelat på fler platser. För en person med rötter och släkt i ett land, och ett senare liv och kanske familj i ett annat, kan det själv vara naturligt att efter döden kunna vila i bägge länderna.
Att i Sverige få tillstånd till att dela en avliden persons aska är dock mycket svårt, vilket har rapporterats om på flera ställen i sommar (Kyrkans Tidning, Sydsvenskan, SR International och senast i dag i SR Stockholm). Lagstiftningen talar om en pietetsfull hantering och enbart starka religiösa skäl för undantagsfall. Representanten för en familj som till slut fick rätt i förvaltningsrätten, tycker att det är märkligt att en domstol i Sverige ska bedöma hur starka någons religiösa skäl är. Jag håller givetvis med och skulle vilja gå steget längre.
Lagstiftaren bör överhuvudtaget inte ställa några religiösa krav på privatpersoner. Lagen har säkerligen en mycket rimlig historisk-kulturell förklaring, från en tid då statskyrka och kristendom hade en mer framträdande roll. Det är en tid som vi gudskelov (!) har lämnat bakom oss. Det är dags att låta sekularismen och religionsfriheten råda även på begravningsområdet.
Naturligtvis ska begravningar och hantering av avlidnas aska inte ske i ett regellöst tillstånd. Etiska och humanistiska värden, respekten för människans personlighet även efter döden, kräver en värdig hantering. Men ansökningar om att få dela på en älskad anhörigs aska ska inte grundas i religiösa hänsyn. En sådan diskriminering är knappast ”pietetsfull” mot dagens moderna människor och traditioner.
Rasmus (liberal) 
Bra skrivet. Det där är ett problem som kan komma att uppstå för mina efterlevande.
Jag håller naturligtvis med dig i det mesta, dock förstår jag inte varför någon annan än de efterlevande skall ha synpunkter på ”värdighet” öht. Låt var och en göra som den vill hur ”ovärdigt” det än kan tyckas för andra personer, det har dom ju faktiskt inte alls med att göra.
I de allra flesta fall ser jag förstås att det borde vara upp till den avlidne, och dennes anhöriga. Men man kan ju inte säkert veta den avlidnes vilja om den inte har uttryckts och någon slags skydd för vad som kan hända med ens kropp efter döden ska väl kanske ändå finnas. Frågan angränsar ju lite i sin ytterlighet till kritiken mot och resonemanget kring Gunther von Hagens ”Body Worlds”. Är det inte ett allmänt mänskligt intresse hur vi hanterar våra döda?