I Sveriges nya kulturkanon har tidsgränsen satts vid 50 år – men för arkitektur gäller i praktiken det dubbla, en tidsgräns på 100 år. Att den moderna epokens bebyggelse inte finns representerad väcker frågor, både om hur kanon uppfyller sitt syfte, och om den moderna arkitekturens ställning i samhällsdebatten. Om detta skriver jag en debattartikel i Fastighetstidningen.

Det som byggts under det senaste seklet innehåller såväl älskade pärlor som omtvistade ikoner, och många anonyma men välanvända och funktionella byggnadsverk. Framför allt innehåller det mycket: bostäderna, industrierna, broarna, kontoren och affärshusen som utgör merparten av våra bebyggda miljöer i dag.

Politiker ska inte ha åsikter om urvalet av enskilda objekt men principerna kan diskuteras. Om man vill skapa samhörighet, förståelse och sammanhang hos människor som fötts i, invandrat till och lever i Sverige i dag – borde inte dessa hundra år vara intressanta?

Som liberal kan jag ifrågasätta huruvida staten överhuvudtaget ska ta fram en kulturkanon. Det intressanta här är hur urvalet speglar samhälls- och arkitekturdebatten. Och vad det ger för förutsättningar för att bygga vidare på ett modernt och hållbart Sverige, där vi mer än enbart vackra fasader talar om kvalitet på djupet.

Avsaknaden av den moderna arkitekturen – så speglar kanon också samhället

Kanon eller inte? Diskussionen om vad som ska få plats tycks ofta viktigare än själva listan. Att resonera om vilka uttryck som format oss, och varför, kan i bästa fall fördjupa vår förståelse för kulturens roll i samhället. Ett urval kan bidra till en fördjupad diskussion om konst och samhälle när de valda verken blir representativa för ett större fenomen eller område – men risken är också att det blir en banalisering, där verk reduceras till symboler och andra betydelser går förlorade. 

Avgränsningarna i det svenska kanonförslaget väcker inte minst tankar om synen på svensk arkitektur.

Politiker kan diskutera en kanons vara, men ska hålla armlängds avstånd till dess innehåll. Jag har ingen åsikt om enskilda verk eller hur man valt att konstruera listan. När man nu valt en bred omfattning av ämnen och företeelser, är det ändå intressant att fundera kring synen på arkitekturen. Den byggda miljön är ju något av det mest konkreta vi människor skapar, något vi lever med varje dag, och lämnar efter oss åt kommande generationer.

Arkitektur, en av de sköna konsterna, finns inte med som egen rubrik utan olika byggnadsverk vävs istället in i andra kategorier. Förutom Radiohuset, där fokus ligger på radiomediet och public service snarare än byggnaden som sådan, är det mest tidsnära exemplet på en byggnad som finns med för sin egen skull Stockholms stadshus, färdigställt 1923.

Tiden tenderar att göra många kulturella uttryck mer älskade. Arkitektur är inget undantag. Det som en gång var kontroversiellt anses med tiden ofta klassiskt. En tidsgräns på 50 år kan därmed tyckas ”ofarlig”. På arkitekturens område sätts i praktiken gränsen vid hundra år – vilket utesluter merparten av vårt byggda Sverige. De bebyggda miljöer som formats, och formar oss, i modern tid.

Vilka byggnadsverk skulle kunna spegla det seklet? Det internationellt ikoniska Stockholms stadsbibliotek, några år yngre än Stadshuset men representerande en helt annan epok? Eller Arkitekturskolan i Stockholm, ibland kallad Sveriges fulaste byggnad men också ett praktverk av brutalism med obestridliga kvaliteter i planering och utförande? Byggnader som dessa visar hur arkitektur inte bara är estetik, utan speglar samhällsutveckling, demokrati och livsvillkor. Konst, men tillämpad konst.

Det äldre kulturarvet är förstås inte fredat från farhågor, när Fastighetsverket uppdras avyttra mängder av kulturhistoriskt intressanta fastigheter. Och byggnadskonstens svaga ställning i samhället illustreras även av avvecklingen av ArkDes; när Sveriges nationella arkitekturmuseum inordnas i en större museiorganisation är frågan hur arkiv, forskning och publik verksamhet långsiktigt kommer att påverkas.

En samhällsdebatt som inte tar arkitekturen på allvar hjälper oss varken att förstå eller uppskatta de miljöer vi lever i. Där vi istället för att fastna i fasader behöver en diskussion om kvalitet. Inte i bemärkelsen ”vackert” eller ”klassiskt”, utan i bemärkelsen vad som bidrar till människors livsmiljö, samhällsgemenskap och hållbar utveckling. Arkitektur är kultur i högsta grad, och en fråga om hur vi formar vårt samhälle i praktiken.

Därför speglar den moderna arkitekturens blygsamma roll i kulturkanon också sin tid. Den påminner oss om hur lätt det är att underskatta den byggda miljöns betydelse – och hur avgörande det är att vi för samtalet om kvalitet i vår gemensamma livsmiljö.

Rasmus Jonlund
kommunfullmäktigeledamot (L) Stockholms stad, vice ordförande Kulturhuset Stadsteatern