Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om liberal, liberalism, socialliberalism, liberaler, alkohol, alkohol, alkoholpolitik, gårdsförsäljning, detaljhandelsmonopol, Systembolaget, Carl B Hamilton, Per Ankersjö, Bengt Westerberg, Håkan Holmberg, Liberal Debatt