Kategori: Droger

Gårdsförsäljning: Varför ska det vara så svårt?

Varför ska inte svenska vinodlare få sälja några flaskor till besökare? Är du emot småföretag och levande landsbygd? Men gårdsförsäljning handlar inte om näringspolitik – utan om alkoholpolitik.

Gårdsförsäljning av alkohol är återigen en het fråga i den politiska debatten. Få borde kunna vara emot att småskaliga svenska vinodlare kan sälja lite av sina produkter till besökare. Många ser positivt på turism och blomstrande vingårdar som kan bidra till en levande landsbygd. Och så kommer vi glädjedödare som säger: Nej, tyvärr, det går inte ihop med den svenska alkoholpolitiken.

Hur rigida får man vara? Hur kan småskaliga svenska vinodlare hota Systembolagets monopol? I dag skriver jag hos SvD om gårdsförsäljning – denna tulipanaros.

Problemet är inte de svenska vinodlarna. Problemet är att Systembolaget finns kvar tack vare ett svenskt undantag från EU:s regelverk, och det undantaget bygger på att vi inte ger några aktörer en positiv särbehandling. Utländska producenter får inte diskrimineras. Därför har de utredningar som tittat på gårdsförsäljning inte kunnat visa hur det kan genomföras, eller så har de föreslagit en lösning som i praktiken innebär att Systembolaget faller likafullt. För att inte positivt särbehandla enbart svenska producenter skulle alla europeiska alkoholtillverkare behöva ges tillstånd att öppna egna butiker. De kan då hamna var som helst – och vips är idén med Systembolaget borta.

Den svenska alkoholpolitiken har varit relativt framgångsrik i att hålla nere dödsfall och alkoholskador. Försäljningsmonopolet, som ger en tillgänglighet och ett utbud över hela landet men drivs utan intresse av vinst eller merförsäljning, är en av de viktigaste delarna.

Givetvis ska Systembolaget fortsätta att utveckla sin service, och kan säkert bli bättre både på tillgängligheten inte minst på landsbygden och i utbud. Men detta är det enda monopol som jag som liberal vill slå vakt om.

”Gårdsförsäljning” hotar vår restriktiva alkoholpolitik

Alkoholpolitiken debatteras ofta mycket i Folkpartiet. Så lär det också bli på årets landsmöte. Socialt medvetna liberaler bör rösta nej till förslag om s.k. gårdsförsäljning.

Jag skrev tidigare i höstas om min personliga syn på alkoholpolitiken. Den specifika sakfrågan den här gången gäller gårdsförsäljning – en något missvisande beteckning på vad de aktuella förslagen handlar om. I veckans nummer av det liberala nyhetsmagasinet NU, som är ett medlemsnummer som når alla medlemmar i Folkpartiet, skriver jag tillsammans med Cecilia Elving om varför socialt medvetna liberaler bör rösta nej till förslaget om s.k. gårdsförsäljning.

”Gårdsförsäljning” hotar monopolet

NU 45/2013, 7 november.
NU 45/2013, 7 november.

Alkoholpolitiken brukar vara ett säkert diskussionsämne när liberaler kommer samman. Så också på Folkpartiets landsmöte nästa vecka. Frihet och trygghet sätter alkoholpolitiken i liberalismens viktigaste skärningspunkter. Den största alkoholdebatten under landsmötet kommer tveklöst att handla om gårdsförsäljning.

Vi motsätter oss gårdsförsäljning eftersom vi är övertygade om att den innebär att Sverige tvingas ge upp Systembolagets monopol och därmed underminerar grunderna för vår restriktiva alkoholpolitik.

Frågan om gårdsförsäljning har utretts av två olika statliga utredningar som båda har kommit fram till att gårdsförsäljning i egentlig mening, d.v.s. detaljhandel från t.ex. vinodlare och tillverkare i Sverige, som motion G43 och G44 vill möjliggöra, strider mot EU-rätten eftersom det skulle diskriminera utländska tillverkare. Och ett av villkoren för att vi ska kunna behålla Systembolaget är ju att utländska tillverkare och produkter inte diskrimineras i förhållande till svenska produkter och tillverkare. Båda utredningarna konstaterar vidare att gårdsförsäljning av finsk modell, som livligt debatterades under förra landsmötet, inte kan genomföras i Sverige.

Efter att ha konstaterat att ”Gårdsförsäljning kan inte begränsas till alkoholdrycker som har tillverkats på den egna gården i Sverige”, (SOU 2010:98, s.88) utformar den senaste utredaren Lotta Nordling ett förslag till något helt annat än det vi normalt talar om som gårdsförsäljning.

Nordlings förslag går långt utöver utredningens direktiv om gårdsförsäljning från små företag på den svenska landsbygden. Lotta Nordling föreslår att alla alkoholtillverkare i världen under vissa förutsättningar ska få tillstånd att sälja alkoholdrycker direkt till konsumenter i Sverige. Tillverkare vid ”gårdsförsäljning” ska få sälja inte bara egenproducerade alkoholdrycker utan också andra alkoholdrycker av samma slag och försäljningsstället ska inte behöva ha någon anknytning till tillverkningsstället.

Det är detta förslag som motionärerna i motion G42 hänvisar till när de skriver att ”en statlig utredning om gårdsförsäljning har tagit fram förslag till hur gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker kan ske på ett sätt som är förenligt med EU rätten liksom detaljhandelsmonopolet.” Vi instämmer inte alls i den beskrivningen.

Flera tunga remissinstanser, bl.a. JK, ifrågasätter att förslaget verkligen går att förena med EU-rätten. Även Lotta Nordling själv medger att ”Man kan aldrig helt utesluta möjligheten att EU-domstolen … skulle komma fram till att införandet av utredningens modell till gårdsförsäljning ger skäl att ifrågasätta att den svenska alkohollagstiftningen på ett sammanhängande och systematiskt sätt tillgodoser behovet att nå målet att skydda folkhälsan” (ibid s. 126). Så även denna modell riskerar att vårt svenska EU-undantag som möjliggör Systembolagets monopol ifrågasätts.

Dessa argument om utredningar och EU-rätt kan tyckas torra och trista. Men de visar att debatten på landsmötet i förlängningen kommer att handla om frihet. Friheten att få köpa och dricka vad och när man vill – mot andras frihet att slippa frestas av alkohol ännu oftare i sin vardag. Andras frihet att ens partner, förälder eller barn inte blir full, igen, och kanske våldsam. Allas vår frihet att slippa betala ännu mer för alkoholens skadeverkningar. Den restriktiva alkoholpolitiken gör det svårare och dyrare att få tag i alkohol. Det är precis avsikten – så minskar vi totalkonsumtionen, skadeverkningarna – och ofriheten.

Liberalismen är inte enkel, rätt eller fel. Liberal politik handlar om avvägningar. Min frihet sträcker sig så långt inte någon annans frihet inskränks. Det är avvägningar som behövs i alkoholpolitiken. Det kan kallas pragmatism, utilitarism, medkänsla – eller liberalism.

Cecilia Elving
Landstingskandidat, vice ordförande Folkpartiet Liberalerna Norrmalm

Rasmus Jonlund
Kulturpolitiker (FP) Stockholm, ordförande Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen

Liberalt lackmustest – om alkohol och etiketter

Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred
, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat
för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Stockholm trappar upp kampen mot missbruk och smittspridning

Stockholm har en bra beroendevård. Och nu ska den bli ännu bättre. I den helhetsstrategi som Folkpartiets Birgitta Rydberg lägger fram mot både missbruk och smittspridning ingår mer uppsökande verksamhet – beroendevård där missbrukarna finns; särskilda insatser för kvinnor – som ofta är mest utsatta som missbrukare och i missbruksmiljöer; förebyggande insatser för unga – för att färre överhuvudtaget ska börja missbruka; med mera.

Och som en del i helhetsstrategin ingår ett försök med sprutbyte.

DN skriver om detta i dag, och Birgitta Rydberg skriver mer på sin blogg. Andra som bloggar är Amanda Brihed, Mark Klamberg, Liberati, Olov Lindquist, Seved Monke, Anna Starbrink.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Minskad smittspridning är värt sprutbytesförsök – med mera!

Jag vet inte om det är min liberala ideologi eller mer min personlighet, men jag känner mig ofta träffad av den gamle Folkparti-ledaren Gunnar Heléns bevingade ord: Att vara liberal är att vara kluven. Svåra frågor har sällan självklara svar. En sådan fråga är hur vi bäst minskar narkotikans skadeverkningar på människor och i samhället – dels missbruket, dels de följder det får: kriminalitet, förstörda familjer, och inte minst smittspridning av farliga sjukdomar.

Sprutbyten är en åtgärd som inte syftar till att minska missbruket (där har Moderaterna i Stockholms län helt rätt). Tvärtom innebär sprutbytesprogram utdelning av instrumenten för injektionsmissbruk, till ofta mycket tunga narkomaner. Men syftet med sprutbyten är ett annat: att etablera kontakt med missbrukare och få deras förtroende – samt att minska risken att hiv, hepatit osv sprids.

Min liberalism är en pragmatisk ideologi, och det är också min syn på narkotika och smittspridning. Kan vi med sprutbyten minska smittspridningen så kan det vara en rimlig åtgärd – precis som metadonprogram är rimliga, även om de innebär utbyte av opiaterna (som heroin) mot en annan drog, eftersom de visat sig effektiva för att hjälpa missbrukare att sluta.

Problemet med sprutbytesdebatten har i mina ögon varit i huvudsak två. Först den skakiga vetenskapliga evidensen. Många påstår att det vetenskapliga stödet är kompakt, men det rör sig om totalt ett fåtal studier runtom i världen, varav en del ifrågasatts eller ger otydliga resultat. Ett par av dem, bl.a. från OS-aktuella Vancouver, visar rentav att sprutbyten kan vara kontraproduktivt ur smittspridningssynpunkt! Det har jag i och för sig svårt att tro på, men det visar att forskningsläget inte är så glasklart som det ibland framstår. Det mest närliggande exemplet, i Malmö/Lund, har aldrig kunnat visa någon effekt på just smittspridning (däremot andra positiva effekter med bl.a. kontaktytor med narkomaner).

Min andra invändning gäller det starka fokus som sprutbyten har fått i debatten om hur vi ska bemöta framför allt hiv-smittan, som för några år sedan hade en mycket obehaglig, snabb och kraftfull ökning i Stockholmsområdet (en ökning som nu har fallit tillbaka). Risken är att andra åtgärder riskerar att hamna i skymundan: uppsökande verksamhet (även utan ”lockbetet” sprutbyten), omfattande hiv- och hepatit-testning, metadonprogram och annan beroendevård, osv. Dessa inslag hade god effekt under hiv-epidemin på 1980-talet men har senare inte varit så omfattande. Första steget borde vara att utöka dem. Landstingets och Karolinska institutets baslinjestudie där de tyngsta narkomanerna söktes upp, bekräftade detta.

Den narkotikapolitiska utredning som Alliansen beslutade om har lugnat mig på dessa punkter. Den konstaterar att forskningsläget är oklart men att sprutbyten åtminstone inte kan skada. Om Stockholm genomför ett försök med sprutbyte, tillsammans med en rad andra åtgärder som förstärker beroendevården och smittskyddet, kan vi få ett bra svar på om och hur sprutbyten fungerar, just i Stockholm. Det borde ju de flesta kunna sluta upp bakom.

Det övergripande målet måste vara att minska missbruket och allt det lidande det för med sig. Den största dödsfaran för narkomanerna är missbruket i sig. Men de som kan få hjälp att bli fria från sitt missbruk ska inte behöva bära med sig en livslång, livsfarlig smitta. Därför måste vi göra allt för att stoppa smittspridningen. Med en helhetssyn på missbrukarnas situation kan vi göra båda sakerna – samtidigt. För att gå från Helén till att travestera Henrik av Navarra: minskad smittspridning är värt ett sprutbytesförsök – med mera!

Mer media: SvD Brännpunkt, Brännpunkt igen, Stockholmsnytt, ABC, Dagens Medicin.

Andra bloggare med åsikter om sprutbyten: Maria Abrahamsson (som gjort sin åsiktsresa), Maria Byström, Isobel Hadley-Kamptz, Seved Monke, Per Pettersson, Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg, Anna Starbrink

Obs! Detta inlägg, liksom alla andra här, skriver jag som privatperson och fritidspolitiker i Stockholm. Även om jag också arbetar för Folkpartiet i landstinget.

Intressant om , , , , , , , , , , ,

Uppsökande med testning effektivt bland missbrukare

I veckan skrev ett antal liberala partivännerDN Debatt om den ofta hett debatterade frågan om sprutbyten i Stockholm. Hur vi kan hjälpa missbrukare att undvika risker som farliga smittor, få en bättre hälsa, och komma ur sitt missbruk, är en viktig debatt – inte tu tal om saken. Det jag blir lite orolig över är att fokus på sprutbyten riskerar att sätta andra viktiga insatser i missbruksvård och smittskydd i skymundan.

En mycket viktig och effektiv insats är uppsökande verksamhet, kombinerad med testning av bl.a. hiv och hepatiter. Det var framgångsrikt bl.a. när Stockholm lyckades vända den stora hiv-epidemin bland injektionsnarkomaner på 1980-talet. Den nyss avslutade baslinjestudien om Stockholms injektionsnarkomaner, som DN-debattörerna skriver om, bekräftar värdet av den uppsökande verksamheten. (Läs mer om studien här.)

På ett knappt år och med begränsade (till delar ideella) resurser lyckades baslinjestudien nå minst 10 procent av Stockholms läns injektionsnarkomaner. Jag skriver minst 10 procent, eftersom en lärdom verkar vara att injektionsnarkomanerna är betydligt färre än man tidigare trott (kanske omkring 5.000 istället för ca 7.000).

Dessa 10 procent eller drygt 700 personer uppvisade som Alexander Bard, Amanda Brihed, Seved Monke och Erik Wassén skriver en hög grad av smitta med bl.a. ett antal tidigare okända hiv-fall. Men de är sannolikt också de mest utsatta och därmed inte representativa för länets injektionsnarkomaner i stort. Förmodligen har baslinjestudien lyckats nå en mycket stor del av de narkomaner som rör sig i de mest utsatta miljöerna.

Baslinjestudien var en forskningsstudie vars mål var att nå just 10 procent. Med mer omfattande uppsökande insatser kan vi nå ännu bättre resultat, med ganska små resurser. Så jag hoppas verkligen inte att värdet av sådana avfärdas.

Kunskapsläget kring sprutbyten är omstritt och oklart. När det gäller jämförelser med Skåne, med sitt mångåriga sprutbytesprogram, är det värt att notera att de förvisso inte har några hiv-fall – men det har heller inte t.ex. Göteborg, som också saknar sprutbytesprogram. Däremot ska hepatit-smittan, som också sprids genom riskvanor kring sprutor och sex, vara ett växande problem.

Om Stockholm också ska införa sprutbyten får framtiden utvisa. Den
sittande narkotikapolitiska utredning som ser brett på insatser för missbrukarna i Stockholms län. Jag ser fram mot många kloka förslag på många olika insatser för missbrukarna när de är klara i november.

Intressant om , , , , , ,

Moderna moderater

Helgens moderatstämma i Gävle har helt enligt partiledningens önskemål gått i den fortsatta förnyelsens tecken. Om trianguleringstaktiken som ledde till ett av partiets historiskt bästa valresultat 2006 ger lika god utdelning 2010 återstår att se; nyhetens behag har väl som i de flesta fall börjat gå över. Att försöka vara bättre (gamla) socialdemokrater än socialdemokraterna själva torde inte vara någon långsiktig framgångsväg, det egna idéskafferiet behöver fyllas på. (Som Niklas Ekdal påpekar i sin, som så ofta, mycket läsvärda söndagskrönika var de gamla socialdemokraterna kanske heller aldrig så bra som man vill tro.)

På det som kan kallas folkhälsoområdet gjorde stämman två ställningstaganden mot partiledningen som ter sig kloka för en pragmatisk liberal: att tillåta gårdsförsäljning av vin (SR) respektive att avskaffa spelmonopolet (DN, SvD). Att en svensk vinodlare får bredda sin verksamhet och sälja det han odlar på sin gård till besökande turister och andra, kan knappast anses hota den restriktiva svenska alkoholpolitiken eller Systembolagets försäljningsmonopol. Och när det gäller spelmonopolet har det i Svenska Spels händer för länge sedan förlorat sin legitimitet. I bägge fallen kan en friare reglering med ordentliga kontroller tjäna både samhällsekonomi och hälsa.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , , , ,

Äntligen dyrare sprit?

Råsupandet ökar bland europeiska ungdomar – men också medvetenheten om problemet. Eftersom det förra väl inte var någon större nyhet för någon, är det den senare positiva delen av artikeln i gårdagens SvD (ej på nätet vad jag kan se) som fastnade på min näthinna, och även satte rubriken: ”EU diskuterar dyrare sprit”. Enligt WHO-rådgivaren Alicia Rodríguez-Martos ”med över 30 års erfarenhet av alkoholpreventivt arbete” kan ökningen av s.k. binge drinking motverkas med information mot lärare och föräldrar, och framför allt högre alkoholpriser. ”44 procent av alla 15-24-åringar skulle köpa mindre alkohol om priset höjdes med 25 procent enligt årets Eurobarometer” rapporterar SvD:s reporter Gunilla von Hall. (Martos talade vid en debatt i Europaparlamentet om EU:s framtida alkoholstrategi.) Annat som diskuteras är bättre försäljningskontroll, striktare öppettider och fler alkoholtester på vägarna.

Personligen känns det skönt med WHO-röster som inte bara används av förespråkare för narkotikapolitisk harm reduction… Liksom att svenska EU-belackare förhoppningsvis får ännu mindre belägg för att hänvisa till unionen som ett hot mot svensk restriktiv alkoholpolitik.

Pingat på intressant.se. Andra bloggar om: , ,