Kategori: Trygghet

Ljusnande, lättare framtid för barn och unga

Flera goda nyheter om barn och unga har lyst upp sommaren: mer läsning, mindre alkohol – och även mindre fetma. Sedan tidigare vet vi att brottsligheten sjunkit. Framtiden blir så ljus som vi tillsammans gör den.

PEKAR MOT LJUS FRAMTID? Flera trender för dagens unga går i positiv riktning.
PEKAR MOT LJUS FRAMTID? Flera trender för dagens unga går i positiv riktning. Foto Alex Proimos via sallyanspach.com och Wikimedia.

Framtidsoptimisten i mig har det inte alltid så lätt. Fenomenet att svarta rubriker och negativa nyheter får störst utrymme är bekant och ofta diskuterat – men svårt att göra något åt. Jag menar inte att katastrofer, tragedier och mänskliga tillkortakommanden att lösa konflikter som i Ukraina och Palestina inte ska bevakas och ges stort utrymme. Det är självklart att det sorgliga och ondskefulla tar stor plats i våra medvetanden – delvis för att det trots allt för de flesta är något ovanligt, avlägset och ofattbart. Det tar oftare formen av plötsliga händelser.

Det positiva är mer ett gradvist framåtskridande, och också det mer ”normala”; ett mänsklighetens grundtillstånd. Framsteg i vetenskap och välfärd rapporteras således – men varken medborgare eller journalister, i våra numera alltmer uppblandade roller som mottagare och (vidare)förmedlare, visar lika stort intresse eller ger dem lika stor uppmärksamhet.

Om sommaren – särskilt en sådan kanonsommar som vi verkar gå mot – är vår uppmärksamhet generellt mindre riktad utåt. Ett nedskjutet passagerarplan i inbördesstridernas Ukraina och ännu ett blodigt kapitel i den tröstlösa Palestinakonflikten tar förstås berättigad plats. Men dessförinnan har sommarens tunnare tidningar och fattigare nyhetssändningar också hunnit ge utrymme åt inte mindre än tre mycket glädjande nyheter som gäller våra barn och unga.

Pojkars ökade läsning var en särskilt glad nyhet eftersom den kom en smula överraskande. Vi hade inte trott att en vändning skulle komma så snabbt. Att ungas drickande minskar var mindre överraskande – de låga siffrorna jämfört med tidigare årtionden har vi sett ett tag nu – men inte mindre glädjande för det. Om dessa glädjande tidender har jag redan skrivit. Till dem kan fogas en tredje: Fetma bland barn minskar, framför allt i Stockholm.

Inte heller den minskade förekomsten av fetma hos barn är helt förvånande. Nu gällde det åttaåringar; vi har tidigare sett hur viktökningen bland barn i Stockholm stannat av och tycks ha börjat vända nedåt bland de som så var fyra år. Det glädjande är att tendensen tycks bli en trend och att Stockholm tros följas av övriga Sverige. Och vändningen beror troligen delvis på medvetna, långsiktiga insatser riktade mot barnfamiljer; det hälsofrämjande arbete i landstinget som inte minst Folkpartiet prioriterar, ger resultat.

Jag vill gärna komplettera denna triss av glada sommarnyheter med ett konstaterande av en fjärde mycket positiv trend för unga: Brottsligheten har minskat och är lägre nu än för tidigare generationer. Tryggheten i samhället, om än inte alltid vår upplevelse av trygghet, ökar.

Vad förenar dessa glada fakta? Jo, att politisk handlingskraft, långsiktiga medvetna insatser och engagemang på alla nivåer ger resultat. Och att de goda krafterna i samhället och mänsklighetens naturliga strävan efter framsteg, tillsammans, står starka. Utöver det förtröstansfulla i de goda nyheterna i sig, är detta väldigt hoppfullt för framtiden. Vi är inte utlämnade åt händelser och ofrånkomlig utveckling.

Samhället formas av oss, här, nu och varje dag framöver. Det är ingen anledning att slappna av; problem läser sig sällan av sig själva. Även trender bygger på individers handlingar och val. Fortfarande är det för många unga som dricker för mycket, har för dålig hälsa, inte läser, eller riskerar en brottslig bana. Mycket återstår att göra för att hjälpa barn och unga fram i livet, och framför allt hjälpa dem bygga sina egna liv. Vi och de kan göra det.

Den ansedda brittiska tidningen Economist skrev häromveckan om en ungdomsgeneration som tycks överträffa negativa förväntningar.

Ett monopol värt att värna

Systembolagets monopol är centralt för en ansvarsfull alkoholpolitik. Inskränkningar av näthandel med alkohol som en utredare föreslår kan vara motiverade för att värna Systembolaget – på samma sätt som fortsatt förbud mot s k gårdsförsäljning.

Systembolaget-300x200Sveriges restriktiva alkoholpolitik motiveras av omsorg om folkhälsan. Vad det handlar om är att begränsa skador, sjukdomar och brottslighet till följd av missbruk och hög alkoholkonsumtion, och minska de stora kostnader som t ex vård, sjukskrivningar och kriminalitet medför. Men för en liberal är det också en frihetsfråga för individer: brottsoffer, de människor som försöker ta sig ur ett missbruk eller begränsa sitt drickande, och alla deras anhöriga – inte minst barn till alkoholister.

Dessa människors frihetsvinst får vägas mot frihetsinskränkningen för dem som inte kan köpa vin i mataffären eller efter tre på lördagen – och den väger i mina ögon långt tyngre.

Detaljhandelsmonopolet som utövas av Systembolaget är den centrala delen av alkoholpolitiken. Jämte höga punktskatter på alkohol har begränsningen till inköp i en butikskedja, utan vinstintresse och med begränsade öppettider, avgörande betydelse. För att skydda detta monopol behöver vi värna Systembolagets legitimitet, rättsligt och opinionsmässigt.

Sveriges har som bekant fått ett undantag i EU, och den rättsliga legitimiteten handlar om att upprätthålla regelverket – de facto, att upprätthålla det alkoholmonopol vi hävdar. ”Gårdsförsäljning” skulle förutom andra problem (som gör den smått idylliska beteckningen tveksam) sannolikt innebära ett brott mot EU-rätten genom att gynna vissa aktörer – och därmed kullkasta monopolet. Näthandeln med vinklubbar, hjälp med direktimport och hemleverans skulle kunna innebära ett liknande hot mot den rättsliga legitimiteten. Därför är jag villig att välkomna dagens utredningsförslag från Jörgen Hettne om begränsningar i leveranstider, uthämtning och andra villkor för sådan näthandel (DN debatt).

Systembolagets monopol bygger också på folklig legitimitet. Stödet för monopolet brukar vara stort, och argumenten för Systembolaget brukar också handla om sådant som utbud och service. Det är en balansgång mellan service och tillgänglighet å ena sidan och riskerna för skadeverkningar å den andra, om en positiv respektive negativ alkoholkultur om man så vill. Jag tror inte att möjligheten att smaka och köpa med några flaskor lokalt vin från en gård i sig är något större hot mot folkhälsan (men gårdsförsäljning har som sagt andra problem). Lika lite ligger det kanske ett överväldigande hot i vinklubbar och hemleveranser på kvällarna; det handlar knappast om några impulsköp. Men om en aktör börjar försöka kringgå detta med snabba leveranser på dagen, blir saken en annan. Och om den rättsliga legitimiteten ifrågasätts är vi ute på mycket hal is.

En ansvarsfull alkoholpolitik innebär att vi fortsätter vår framgångsrika väg att begränsa alkoholkonsumtionen och minska alkoholens skadeverkningar, för samhälle och individ. Det innebär också en fortsatt balansgång mellan hög servicenivå och begränsad tillgänglighet. Det innebär framför allt en både rättslig och folklig legitimitet.

TT/SVT: Slut på hemleveranser av alkoholSR: Handeln kritisk till nya regler mot hemleverans av alkohol.

Ljus och folkliv hellre än kameror

Hur skapar vi en tryggare stad? Bättre belysning och en stadsmiljö med fler människor i rörelse är viktigare och effektivare än övervakningskameror. Det skriver jag i veckans Vårt Kungsholmen.

En stad där alla kan känna sig trygga är ett viktigt mål, för politiken och för oss som människor. Staden har många kvaliteter och Stockholm är en ganska trygg stad, men upplevelser av otrygghet måste också tas på allvar. Ett bra sätt att öka tryggheten är att förbättra belysningen, både allmän gatubelysning och fasadbelysning som också kan ge skönhetsupplevelser. En mer inbjudande, trivsam miljö är också  viktigt för platser som Fridhemsplan. Jag skrev om detta här och i lokaltidningen Mitt i tidigare i veckan. Nu skriver jag om samma ämne i Vårt Kungsholmen (se text och ”urklipp” nedan – klicka för större bild).

Vi måste bygga, och belysa, staden för att skapa en miljö där människor vill vistas och kan känna sig trygga. En god stadsmiljö är också en trygg stadsmiljö. Fler människor i rörelse, på dagtid, kvällar och helger (och gärna också nätter) är i sig en stor trygghet. Det är bättre och ger fler vinster än att sätta upp övervakningskameror, med tveksam effekt. Människors ögon, och händer, är effektivare än kameraögon!

VÅRT KUNGSHOLMEN 24/2014, 14 juni.
VÅRT KUNGSHOLMEN 24/2014, 14 juni.

Fler människor och bättre belysning gör Kungsholmen tryggare

Alla borde kunna röra sig tryggt i Stockholm. På Kungsholmen tycker nästan 8 av 10 att det är tryggt att gå hem ensam på kvällen – men nästan var tredje avstår ofta från att gå på torg, parker och gångvägar för att de upplevs otrygga efter mörkrets inbrott.

Människors upplevda otrygghet är ett problem att ta på allvar.

Ljus är viktigt för trygghet dygnet och året runt. På två år har de som är nöjda med belysningen ökat från 59 till 68 procent. Vi borde också jobba mer med att lysa upp vackra hus, fasader och broar – det ger både trygghets- och skönhetsupplevelser. Hela Kungsholmen runt borde också vara upplyst.

Stor trygghet finns i andra människor. Människoögon är ofta mer effektiva än kameraögon. Mer folkliv med butiker, serveringar och ett levande torg vid Fridhemsplan är därför en av våra viktigaste trygghetsskapande åtgärder!

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet Kungsholmen, kommunfullmäktigekandidat

Belysning och människor ger tryggare stad

Bättre belysning är viktigt för tryggheten – och kan också göra staden vackrare. Tillsammans med fler människor i rörelse kan vi få en god cirkel mot en tryggare och trivsammare stad.

LJUSPUNKT. Stadshuset på Kungsholmen är en av stadens upplysta fasader. Wikimedia/MindBlocker.
LJUSPUNKT. Stadshuset på Kungsholmen är en av stadens upplysta fasader. Wikimedia/MindBlocker.

Trygghet är i mycket en fråga om upplevelse. Även om få människor utsätts för brott på Stockholms och Kungsholmens gator och i parkerna, inträffar det likväl, och rädslan för att något ska hända är en känsla värd att ta på allvar. Vi ska inte överreagera i jakten på trygghet, genom att t ex överanvända övervakningskameror, så att vi sätter andras trygg- och frihet ur spel, men vi ska använda de verktyg och metoder som har effekt mot både brottslighet och för den upplevda tryggheten.

Belysning är en sådan effektiv metod som många efterlyser. På Kungsholmen har det blivit bättre på senare år, men jag tror att det kan bli ännu mycket bättre, ljusare på vissa platser och fler platser som kan få belysning överhuvudtaget på t ex Kungsholmen runt och Lilla Essingen runt. Det handlar om vanliga gatulampor – men vi kan också passa på att göra staden vackrare. Upplysta fasader och broar är något som vi har varit alldeles för försiktiga med i Stockholm. Det kan ge både ökad trygghet, estetiska upplevelser, och är ett sätt att få belysningen att smälta in väl i staden utan samma risk att bli störande.

Den viktigaste trygghetsfaktorn – viktigare än fler övervakningskameror – är fler människor i rörelse. En tryggare och trevligare stadsmiljö där fler människor vill vara kan starta en god cirkel som gör vår stad ännu tryggare och trevligare… Det är en av anledningarna till att vi i Folkpartiet på Kungsholmen vill bygga om Fridhemsplan och skapa ett riktigt, människovänligt, grönskande torg.

Om trygghet och belysning skriver jag i senaste Mitt i, se nedan!

MITT I 3 juni 2014.
MITT I 3 juni 2014.

Fler människor och fler upplysta fasader gör Kungsholmen tryggare

Alla borde kunna röra sig tryggt i Stockholm. Så är det inte i dag. Även om risken att bli utsatt för brott är liten, upplevs många miljöer som mörka och öde.

På Kungsholmen tycker nästan 8 av 10 att det är tryggt att gå hem ensam på kvällen – men nästan var tredje avstår ofta från att gå på torg, parker och gångvägar för att de upplevs otrygga efter mörkrets inbrott.

Människors upplevda otrygghet är ett problem att ta på allvar.

Ljus är viktigt för trygghet dygnet och året runt. På två år har de som är nöjda med belysningen ökat från 59 till 68 procent. Vi borde också jobba mer med att lysa upp vackra hus, fasader och broar – det ger både trygghets- och skönhetsupplevelser och minskar risken för att belysning ibland upplevs störande. Hela Kungsholmen runt borde också vara upplyst.

Stor trygghet finns i andra människor. Människoögon är ofta mer effektiva än kameraögon. Mer folkliv med butiker, serveringar och ett levande torg vid Fridhemsplan är därför en av våra viktigaste trygghetsskapande åtgärder!

Rasmus Jonlund (FP)
Ordförande Folkpartiet Kungsholmen, kommunfullmäktigekandidat

Provocerande klotteroffensiv i Stockholm

Skadegörelse med illegalt målad graffiti ökade med 60 procent i Stockholm i april. Det är sorgligt att vissa väljer att provocera stockholmarna med att vandalisera vår gemensamma stadsmiljö.

KOSTSAMT. Klottersanering kostar Stockholms stad 15 miljoner och SL drygt 100 miljoner per år.
KOSTSAMT. Klottersanering kostar Stockholms stad 15 miljoner och SL drygt 100 miljoner per år. Holger Ellgaard/Wikimedia.

Från 500 till 800 anmälningar om skadegörelse från stockholmarna: klotteranmälningarna ökade med 60 procent i april 2014 jämfört med april 2013. Det sägs vara resultatet av en ”apriloffensiv” på initiativ av gatukonstnären Hop Louie, och som gick ut på att utmana stadens klotterpolicy (SR Stockholmsnytt).

Jag är absolut motståndare till alla former av vandalisering och klotter. Där ingår all graffiti som målas illegalt, på andras egendom, privata hus, elskåp, stadens eller landstingets/SL:s fastigheter. Man kan tycka att graffitimålningarna är hur vackra och häftiga som helst – många andra gör inte det.

Färgerna kan också ha rent destruktiv inverkan på ytorna som målas. Och saneringen kostar hundratals miljoner kronor om året.

LEGAL GRAFFITI. "Fascinate" i Bromsten, målad 1989 av "Circle" och "Tarik", med fastighetsägarens tillåtelse. Bild Holger Ellgaard/Wikimedia.
LEGALT. ”Fascinate” i Bromsten. Holger Ellgaard/Wikimedia.

För mig är det oerhört viktigt att skilja på klotter, vandalisering och illegal målning – och graffiti som konstform. Ett nej till klotter och skadegörelse är inte ett nej till graffiti, eller en värdering av konstformen och den konstnärliga kvaliteten i olika verk. Sådant kan och ska vi inte avgöra politiskt.

Till lagliga uttryck hör t.ex. den omtalade graffitikonstverket ”Fascinate” i Bromsten, som målades med fastighetsägarens tillåtelse – och som nu ska bevaras fast huset det målats på ska rivas. Dit hör också det som målas inomhus, på väggar eller dukar.

Problemet tycks vara att graffiti ofta har en koppling till det illegala. Enligt vissa, och i vissa delar av graffitikulturen, verkar det vara en stor del av själva konstformen att den utövas illegalt, att man är en ”underground”-rörelse i konflikt med samhället. Och söker man sådana konflikter så får man dem naturligtvis.

Vi kan aldrig kompromissa med stadens avståndstagande från allt som är illegal graffiti, från vandalisering och skadegörelse. Det är stockholmarnas gemensamma offentliga miljö, och ofta enskilda egendom, som det handlar om. OCh det är stockholmarna som värnar den främst, vilket märks genom klotteranmälningarna. Graffitimålare som utmanar stadens klotterpolicy vill provocera politiker och poliser – men de provocerar framför allt majoriteten av stockholmarna.

Effektivare rättsstat efterlyses

Brottsligheten minskar och tryggheten ökar i Sverige – men färre brott klaras upp. En effektiv rättstat måste jobba långsiktigt, inte i projekt, och samarbeta internationellt mot organiserad kriminalitet.

RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.
RÄTT SAK PÅ RÄTT PLATS. Polisen behöver bli bättre på att använda sina stora, och kraftigt utökade, resurser. Ibland är ridande poliser rätt insats.

Låt oss börja med de goda nyheterna: Brottsligheten har sjunkit i Sverige. Risken att bli utsatt för brott minskar – vilket man kanske inte alltid kan tro utifrån löpsedlar eller vissa politikers, eller i klarspråk Sverigedemokraternas, överdrivna problembeskrivning. En annan god nyhet är därför att svenskarna inte verkar gå på skrämselpropagandan; också tryggheten som vi medborgare upplever har ökat. Och Alliansregeringen har tillfört polisen och rättsväsendet stora resurser sedan 2006.

Hög trygghet och låg risk att utsättas för brott är viktiga mål för en demokrati och rättsstat. Tyvärr går inte all utveckling åt rätt håll; polisen och övriga rättsväsendet verkar, trots kraftigt ökade resurser, inte bli bättre på att klara upp brott. Men vi vet av goda exempel att det går att rå på både vardagsbrott, gäng och grövre organiserad brottslighet.

Vardagsbrotten förblir ett bekymmer, gängbrottsligheten ökar och den internationella organiserade brottsligheten är en stor utmaning. Samtidigt har vi nog alla läst och hört om framgångsrika insatser där polis, åklagare och domstolar lyckats förebygga, beivra och klara upp fler brott – och gett de skyldiga sina straff. Det har varit särskilda insatser t ex mot bostadsinbrott, ungdomsgäng (där unga på farliga vägar kunnat få hjälp därifrån), knarkhandel, organiserade ligor och internationell brottslighet. Problemet är just att det handlar om tillfälliga satsningar; när de upphör kan man ifrågasätta de långsiktigt positiva effekterna, tillvaratagandet och spridandet av den vunna kunskapen.

Polisen och hela rättskedjan måste helt enkelt börja arbeta mer systematiskt, samordnat och långsiktigt. Arbetssätt måste effektiviseras, polisen måste arbeta mer på tider och platser där brottslingar är aktiva, resurser måste läggas där de ger störst nytta och statistik och uppföljningar styra mot rätt värden (med den omtalade ”pinnjakten”, där mängden av t ex nykterhetskontroller och inte nyttan av insatsen blir det viktiga, som avskräckande exempel). Och resurser som tillförts och tillförs för fler poliser m m måste användas för permanenta förstärkningar: framgångsrika metoder måste gå från tillfälliga projekt till långsiktig linjeverksamhet.

En nationell polismyndighet istället för 21 länspolismyndigheter är ett sätt att använda polisens och rättsväsendets resurser mer effektivt. En myndighet kan bättre se till att framgångsrika metoder blir regel och inte undantag. Det ökar också förutsägbarheten och rättstryggheten för alla oavsett var vi bor i Sverige. En samlad svensk polismyndighet är något Folkpartiet förespråkat länge och som Alliansregeringen äntligen är på väg att genomföra.

Brottsligheten känner förstås inga länsgränser – men heller inga nationsgränser. Och lika lite som landet Sverige i sig är problemet med inhemsk kriminalitet, är EU-samarbetet problemet för den gränsöverskridande brottsligheten som både kan ha ursprung i och drabba icke-EU-länder. Precis som ökad samordning i Sverige kan däremot ökat samarbete i Europa stävja kriminaliteten. Folkpartiet är det parti som starkast förespråkar polisiärt samarbete, ett Europas FBI. Det handlar om att utreda och bekämpa just grov och organiserad brottslighet, inte vardagsbrotten och inte polispatrullerandet på svenska gator och vägar (att svensk-finska och svensk-danska poliser samarbetar fruktbart i Tornedalen och vid Öresund är en annan – bra – sak).

En stark rättstat säkrar alla invånares rättssäkerhet. Det handlar om att behandlas jämlikt och alltid få sina medborgerliga fri- och rättigheter respekterade. Men det handlar också om att vara trygg från brott. Vi ska alla kunna sova säkert från både statens och brottslighetens övergrepp, det är därför vi alla sluter upp bakom nattväktarstatens våldsmonopol. Den svenska rättsstaten är resursstark, men kan bli betydligt effektivare.

Fakta: Minskad brottslighet, ökad trygghet och mer resurser
– men lägre uppklarning

DN skriver i dag om utvecklingen av brottsligheten och inom brottsbekämpningen. Brottsligheten har minskat, enligt BRÅ uppgav 11,4 procent av svenskarna att de utsatts för ett misshandel eller ett antal andra exempel på brott 2013. 2005 var andelen 13,1 procent. Förtroendet för rättsväsendet ökar, enligt BRÅ. Tryggheten ökar, 15 procent av svenskarna känner sig otrygga sent på kvällen i det egna bostadsområdet, mot 21 procent 2006. Polisens anslag har ökat från 17,2 till 21,1 miljarder mellan 2006 och 2013. Men gängbrottsligheten ökar, färre brott lämnas till åklagare och färre brott klaras upp. Skillnaderna är också stora i landet.

Läs mer i DN: Minskad kriminalitet – men få brott klaras upp. Ewa Stenberg: Polisen är ett av Alliansens största misslyckanden.

Alliansen är också kritisk mot att polisen inte lyckas bättre, trots de ökade resurserna. Johan Pehrson (FP) sade i en debatt i mars att ”Det är katastrofdåligt. Vi har utsett fel personer till polischefer.” (Dagens Juridik).

Bevaka övervakarna

Den tekniska utvecklingen och vår egen medverkan att sprida och dela information har gjort den personliga integriteten till en liberal ödesfråga. Tekniken och dess möjligheter måste självklart kunna utnyttjas för vår gemensamma trygghet – men med proportionalitet. Datalagringsdirektivets fiasko bekräftar att allt som kan göras, inte bör göras – och inskärper behovet av att övervaka dem som har i uppgift att vaka över oss.

JURISTER LARMAR. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)
LARMFUNKTION FORDRAS. Domstolar men också förtroendevalda måste få i uppgift att bevaka övervakarna. Illustration: Wikimedia/Markus Schweiss/MichaelFrey (talk)

Sverige må sakna en författningsdomstol men vi har EU-domstolen, och när de höga juristerna sade sin mening om det omtalade, och långtgående, datalagringsdirektivet blev domen hård. Datalagringsdirektivet, tillkommet med stor medverkan av den förra, socialdemokratiska, regeringen, finns inte mer och det är ett glädjebesked för alla som värnar personlig integritet och proportionalitet. Det vi kan beklaga är att den nuvarande regeringen, trots en uppenbar ovilja att införa den nationella lagstiftning som direktivet krävde som gick så långt som till mångmiljonböter, till slut valde att falla till föga istället för att själva driva frågan till domstolen. (DN: EU-domstol: Datalagringsdirektiv ogiltigt.)

Den svenska datalagringslagen bör nu självfallet rivas upp. Det finns, som min partivän Mathias Sundin skriver på dagens DN Debatt, ingen relevans i att regelmässigt samla in alla svenskars elektroniska information. Dessutom är det sannolikt högst ineffektivt, enligt modellen med nålar i höstackar. Lika självklart är att integritetsinskränkande datainsamling liksom övervakning av olika slag ska användas vid grov brottslighet, och där det finns en riktad, grundad misstanke.

Tvångsmedel och datainsamling ska inte kunna användas lite allmänt, bara för att det går. För dem som har i uppgift att förebygga och bekämpa brott är ofta möjligheterna som tekniken och informationen ger lockande att använda, fullt förståeligt med det goda syfte de menar att de har. Men ett aldrig så gott syfte kan lätt förfelas.

Varje användning och utökning av tvångsmedel, övervakning, informationsinsamling och -bearbetning bör alltid betraktas med skepsis (därför är jag också i grunden sunt avvaktande till regeringens och Socialdemokraternas förslag till permanentning av hemliga tvångsmedel i den mån de innebär utvidgade befogenheter, och ser med intresse fram mot lagrådets utlåtande; Beatrice Ask i SvD: Så ska polisen få använda tvångsmedel.Den skandalösa registreringen av romer visar vad som faktiskt fortfarande (eller redan) är möjligt, i vårt fria, demokratiska och öppna Sverige. Det registret avslöjades, och blev en skandal, vilket är ett hälsotecken. Men vi kan inte förlita oss på mediernas granskning och den allmänna opinionens uppmärksamhet och upprördhet.

Vi behöver ett gediget, stabilt system för att bevaka de nattväktare som vi har gett uppdraget – och våldsmonopolet – att värna vår trygghet och säkerhet. Den kontrollen ska utövas av höga jurister och experter i nämnder och myndigheter med denna ämbetsuppgift, men den ska också utföras av våra folkvalda. Att sådan granskning kan vara både effektiv, och möta motstånd, visade sig alldeles nyligen i USA när demokraten Dianne Feinstein, knappast en säkerhetspolitisk duva, ilsknade till över CIA:s metoder och försök att hejda senatens granskning – och sade så öppet. (NY Times: Conflict Erupts in Public Rebuke on C.I.A. Enquiry.)

Sedan är det förstås inte bara storebror utan också lillebror vi bör oroa oss för – eller är det kanske vi själva som är vårt eget största hot mot vår integritet? Tack vare informationsålderns lavinartade tekniska utveckling, och på grund av att vi själva så frikostigt delar med oss av information i en rad sammanhang, finns numera oceaner av uppgifter om oss själva.Den senaste, oväntat allvarliga, buggen Heartbleed som påverkar de flesta stora sajter är en väckarklocka för oss själva och vårt eget säkerhetstänkande på nätet (SvD: Heartbleed värre än väntat). Vi använder sociala medier, appar i smarta telefoner och surfplattor, och olika molntjänster för att vi kan och för att vi vill; det ger oss ett mervärde och underlättar våra liv. Men vi gör det också slentrianmässigt, för att vi vant oss, inte reflekterar djupare över det och säkert ofta tänker ”det drabbar nog inte mig”.

Vi skulle nog alla ha glädje av lite större försiktighet. Och en sådan försiktighetsprincip bör definitivt gälla vår inställning till dem som vakar över vår trygghet och värnar vår säkerhet – så att vi inte riskerar att bli offer för vår egen säkerhet.

Bloggar: PlusEtt-bloggen, Mats Westholm.

Förändra fotbollens våldskultur: Gör idrotten sportslig

Avståndstagande och avsky har varit den dominerande reaktionen efter helgens tragiska dödsmisshandel av en fotbollssupporter i Helsingborg. Men bland massiva manifestationer och namninsamlingar mot fotbollsvåldet märks tydliga dissonanser. Hatet och våldsförhärligandet verkar svårt att avstå från, ens en vecka som denna.

EN BILD AV FOTBOLLEN. Varken våld eller våldsförhärligande hatretorik hör hemma i idrotten. Bild lånad från matchsnack.se
EN BILD AV FOTBOLLEN. Varken våld eller våldsförhärligande hatretorik hör hemma i idrotten. Bild lånad från matchsnack.se

Alla som känner mig kan intyga att mitt idrottsintresse är svalt. Träning är något jag ägnar mig åt för egen glädje och hälsa. Det betyder inte att jag inte kan uppskatta idrottens betydelse i vårt samhälle, för de hundratusentals unga som utövar idrott enskilt eller i lag i tusentals föreningar, och för de miljoner fans som följer alla tänkbara sporter från curling till hästsport och fotboll, våra två största idrotter. Och det betyder inte att jag inte från djupet av mitt hjärta beklagar det våld som tycks prägla supporterkulturen kring just en av dessa idrotter, fotbollen.

Problemet handlar om långt fler än den lilla grupp slagskämpar för vilka våldet verkar vara huvudsaken. När jag skriver att våldet präglar supporterkulturen kan det tyckas hårt – men så ser det ut i mina och många andras ögon med bilderna och orden som förmedlas från ”högriskmatcher” (bara ordet..!). Bilder och ord som knappast kan kallas sportsliga.

När våra ledande fotbollslag möts handlar den allmänna rapporteringen om polisens mobilisering, farlig pyroteknik på läktarna, hotfulla samlingar supportrar på stan, helikoptrar i luften, och om de hatfyllda ramsor som ekar på vägen till och på fotbollsarenorna. Våldet som verkligen begås är inget annat än det yttersta uttrycket för en hatfylld och våldsförhärligande retorik. Våldsverkarna må vara en liten minoritet, 6-700 personer med våld som ideologi enligt idrottsministern, men deras våld frodas i och ursäktas av denna retorik och den våldskultur som den är en del av.

Många åtgärder mot supportervåldet har diskuterats och föreslagits, och en hel del har genomförts. Registrering av farliga fans sägs vara på gång och maskeringsförbud utreds. Tillträdesförbud för riskpersoner kan från 1 april i år vara upp till tre år. Ytterligare förslag kan säkert behöva övervägas – ja, rentav att förbjuda bortalagets supportrar att närvara på matcherna. Det vore förstås kollektiv bestraffning som vi allrahelst vill undvika men måste kunna diskuteras, utifrån vad som utgör den största frihetsinskränkningen. Men att sådana drastiska åtgärder överhuvudtaget finns på kartan visar på problemets komplexitet och omfattning. Första steget måste vara att se till att de verktyg som nu finns verkligen används fullt ut, och att bråkstakar i högre utsträckning punktmarkeras och stoppas. Det verkar också vara polisens egen uppfattning. (SvD: Regeringen utreder maskeringsförbud.)

Men våldskulturen kring fotbollens supportrar kan inte förändras med mindre än att alla inblandade tar ansvar. Det gäller såväl fotbolls- och supporterklubbarna, som alla vanliga fans. Massiva manifestationer  (AB) och namninsamlingar (HD) mot fotbollsvåldet hjälper inte om man inte eliminerar hatretoriken, som framstår som så absurd i utomståendes öron, och utanför arenorna förmodligen känns lika främmande för dem som skriker. Den som hör Black Armys ordförande säga att det ”inte är läge” att sälja T-shirtar med hatbudskap och ”inte en dag för hat” (GP); den som lyssnar på radions reportage från Råsunda inför måndagens fotbollsmatch och hör skanderandet om hur mycket man hatar motståndarlaget i bakgrunden (SR Studio Ett); den som hör detta dagarna efter att en fotbollssupporter har misshandlats ihjäl inser att fotbollens supporterkultur har en lång väg att vandra. Och det är fler som tvekar inför hur djupt självrannsakan går, och hur länge den räcker (Johan Esk i DN). Kanske kan sponsorer som börjar dra öronen åt sig påverka (DN)?

För människor för vilka fotbollen kommer i andra rummet, och våldet i första, finns föga hopp. Dessa män (som det väl närmast uteslutande handlar om) måste stoppas. Men den betydligt större supporterskara som i praktiken tar avstånd från våld, kan göra skillnad och bryta med hatretoriken. Det skulle den allra största andelen fotbollsfans, som vill kunna gå på fredliga matcher utan vare sig våld eller hatramsor, sannolikt välkomna. Liksom alla vi andra som då kan låta fotbollsfansen ha sin fotboll i fred.

Majoriteten är inte maktlös mot den våldsamma minoriteten! Ta ert ansvar, gör idrotten sportslig.

Jag är ingen våldtäktsman (men jag förstår om du skyndar på stegen)

Könsroller drabbar både kvinnor och män. Det märks i den mest vardagliga av situationer. Även om behovet att se sig över axeln av rädsla för överfall är den klart största frihetsinskränkningen, är rollen som potentiell våldtäktsman inget att bagatellisera. Om inte annat borde den få oss att tänka efter.

kvinna promenad hot skugga morgon kväll solAlla män har nog upplevt det: När vi är ute och går, kanske lite extra raskt för att hinna till tunnelbanan eller komma in från kylan en mörk kväll, håller vi på att gå ikapp en kvinna – och märker hur hon ökar på stegen. Och redan innan dess har vi ofta hunnit tänka tanken: nu undrar hon vem jag är och vad jag har för syfte…

Varje man har helt enkelt upplevt känslan av att misstänkas vara på väg att planera ett överfall – av att vara en potentiell våldtäktsman.

På så sätt drabbas vi också av de män som verkligen överfaller och våldtar kvinnor. För den som ifrågasätter om könsrollerna finns, om de är ett problem och vem de drabbar är det bara att tänka sig in i den situationen – för mannen. Men förstås framför allt för kvinnan.

Man: Om du inser hur ofta du riskerar att uppfattas som potentiell våldtäktsman – tänk dig då in i hur det är för de kvinnor, som så ofta i sin vardag upplever rädslan av att ha dessa potentiella våldtäktsmän i hälarna. Som måste kalkylera med risken att mannen bakom, som skyndar på stegen, inte alls är en harmlös folkpartistisk pressekreterare och kulturpolitiker som möjligen kan såra någon i en vass replik, utan någon som vill dem ont.

Det spelar liten roll att fakta talar för att det är män som utsätts för mest våld, att den farligaste platsen för kvinnor är deras hem, och den farligaste mannen (eller kvinnan) är den de redan lever med. För de flesta kvinnor, i deras hem och med deras partner, är det ju inte alls fallet – men överfallet utomhus är alltid en möjlig risk.

Våld och våldtäkter är den yttersta manifestationen av könsrollerna. De drabbar kvinnor ojämförligt hårdast, men ja, de drabbar även män. Inte för att det borde behövas för att vi majoriteten goda män ska ta vårt ansvar, för våra kvinnliga vänner, flickvänner, hustrur eller kollegor. Mycket kan göras politiskt för att öka kvinnors trygghet och frihet. Folkpartiets Jan Björklund föreslog några åtgärder häromveckan. Men även vi som inte är partiledare och ministrar kan göra något.

Följ en kvinna hem eller till tunnelbanan. Gå rakryggat och ljudligt, byt sida på gatan, sakta ner på stegen. Offra något för tryggheten för en annan människa. Och slappna inte av i den gemensamma kampen mot förtryckande könsroller, våld och hot.

Ge äldre tryggt boende

En trygg ålderdom är något alla borde ha rätt till. För vissa handlar det om att klara sig själv och få bo kvar hemma så länge som möjligt, andra behöver mer hjälp och vill inget hellre än att få bo tillsammans med andra i ett äldreboende. En modern äldrepolitik måste vara anpassad till alla slags äldre – och se till att vi har den äldreomsorg och de boendeformer som behövs.

NÅGOT FÖR ALLA. Äldrepolitiken måste se att alla äldre är individer, med olika behov av omsorg och boenden. Wikimedia/I Craig.
NÅGOT FÖR ALLA. Äldrepolitiken måste se att alla äldre är individer, med olika behov av omsorg och boenden. Wikimedia/I Craig.

84-åriga Gerd Torell slutade sina dagar för egen hand, i förtvivlan över att inte få plats på ett äldreboende (SVT Västnytt, Fokus). En tidigare socialminister, Gertrud Sigurdsen, har talat om sin egen och många andras situation som tvångsvård i hemmet (DN Debatt). Fortsatt minskning av antalet platser i äldreboenden – 13 500 färre på åtta år (Aftonbladet). Det finns anledning att vara glad och tacksam över att mina äldre anhöriga, min älskade mormor som gick bort för några år sedan och min älskade farmor som bor kvar i den stad där  hon fötts och levt i snart 90 år, har fått bra omsorg och boende.

Det är alltid svårt att sia om framtiden, särskilt när det handlar om mänskliga preferenser och beteenden, men ett är säkert om framtidens äldre: De kommer att vara fler. Och de kommer att vara individualister med specifika, och ibland högljudda önskemål. En liberal måste naturligtvis välkomna att individer för fram sina åsikter och står upp för sina rättigheter, men vi måste också bevaka de inte lika röststarkas intressen.

SER GLÖMDA SVERIGE. Barbro Westerholm (FP).
SER GLÖMDA SVERIGE. Barbro Westerholm (FP).

Majoriteten av framtidens äldre nöjer sig inte med att vara en del av det som en Folkparti-ledare en gång kallade ”det glömda Sverige.” Vår politiska uppgift blir att säkerställa att alla får komma till tals och får sina behov tillgodosedda. Det är förstås de med svagast röster som vi har störst anledning att hjälpa. Den person med stark röst som visar den förmågan tydligast är kanske Folkpartiets Barbro Westerholm – en årsrik liberal som vill fortsätta sin politiska gärning en mandatperiod till.

Det finns många aspekter på det ökande antalet äldre. Det handlar både om fler individer, och ökad livslängd: allt fler och allt äldre äldre. Med ett robust pensionssystem är de äldres antal i sig inget samhällsekonomiskt bekymmer. Det är omsorgs- och vårdbehoven vi måste säkra, och då finns anledning att påminna om att det i många fall är fler friska år vi lägger till livet. Även så, är äldre de vanligaste patienterna i sjukvården, och med tiden kommer fler också att behöva omsorg i en eller annan form.

Många äldre är alltså relativt friska och många vill bo kvar hemma, kanske med sina anhöriga, så länge som det bara går. Med dagens utbyggda hemsjukvård och hemtjänst går det ofta väldigt länge – men att det är möjligt sett till medicinsk kvalitet får inte innebära att det blir ett tvång. Vi kan inte heller förvänta oss att alltför stor börda bärs av anhöriga, vare sig det är partner eller vuxna barn. Den mänskliga faktorn måste alltid beaktas – för det är människor med individuella behov och preferenser som vi talar om. För den som lever ensam med stora vård- och omsorgsbehov och känner otrygghet, kan ett äldreboende av något slag vara det mest önskade. Likaså kan en plats på äldreboende för en åldrig make eller maka vara det som möjliggör fler friska, fria år för en anhörig; om det inte är så att man kan flytta ihop igen som parboende inom omsorgen.

Det kan aldrig bli den enskilde individen som avgör när och om hen ska flytta in i ett kommunalt finansierat boende. Men det är uppenbart att många fler borde få möjlighet till äldreboende, och att antalet platser i äldreboenden följaktligen måste sluta krympa – och börja öka, kraftigt. Framför allt måste den som är gammal och ensam få ökad rätt till äldreboende.

Nästa fråga är vilken typ av boenden det handlar om. I dagens servicehus är de boende ofta väldigt gamla och väldigt sjuka; många lever inte mer än några månader efter att de har flyttat in. Det riskerar att bli ett sorgligt slut på livet. Vad som behövs är en ökad flexibilitet och ett varierat utbud av boendeformer för äldre.

Vissa vill bo med sina gamla kompisar, kanske i kollektivhus. Andra vill bo i egen lägenhet i ett trygghetsboende och sköta sig själva men ha tillgång till servicetjänster anpassade efter deras förmåga och önskemål, som kan variera över tid. Åter andra vill bo i ett mer traditionellt ålderdomshem med gemensamma måltider men en dörr man kan stänga om sig. Vissa kanske vill dela en svit inom ett boende, rentav med någon de inte tidigare känner. En del vill redan i 60-årsåldern flytta till ett mer åldersanpassat, men helt eget privat, boende – men sådana senior- eller  55+boenden råder det i dag stor brist på.

Kan vi erbjuda flexibla boendeformer och grad av omsorg är jag övertygad om att fler kommer att hålla sig friskare längre. Det minskar omsorgsbehovet – och kostnaderna – på sikt. Och om kommunerna lyckas planera för fler seniorboenden, anpassade privatbostäder för lite äldre medborgare, skulle vi förmodligen inte bara få färre frakturer orsakade av höga trösklar, utan också frigöra fler ”vanliga” bostäder för unga och barnfamiljer.

Ibland målas det ökade antalet äldre upp som en potentiell generationskonflikt. Det är inte bara möjligheten att med bra senior- och äldreboenden frigöra bostäder för yngre som jävar den bilden. Inte heller kostnaderna för en bra äldreomsorg och vård borde vara förskräckande. Även här finns det utrymme för innovationer, och framtidens äldre blir förstås t ex mer teknikvana vilket också kan stärka deras oberoende – även om kroppen inte längre hänger med lika bra. Samverkan mellan omsorg och hälso- och sjukvård är också viktigt.

Vården kan hjälpa till att hålla äldre friska och på benen så länge som möjligt, genom allt från tillräcklig förebyggande medicinering vid benskörhet över fysisk aktivitet på recept till psykosociala insatser och äldrepsykiatri. Omvänt kan god omsorg förebygga betydligt större vårdkostnader till följd av t ex frakturer eller sjukdomar.

Vad framtidens äldreomsorg kommer att kosta är likafullt en mycket relevant fråga. Det är ytterst märkligt att en sådan utredning stoppas av Moderaterna (som Dagens Samhälle rapporterade om i veckan och som även Expressens ledarsida kommenterar). Ett första steg för att kunna bedöma framtidens äldrepolitik måste naturligtvis vara att kartlägga behov och analysera finansieringen. Då måste man också belysa hur vi effektivast kan ge bästa möjliga omsorg, på rätt nivå, i rätt tid, och utan att fastna i stuprören mellan t ex äldreomsorg och hälso- och sjukvård.

Ett bör vi dock veta: Ålderdom är inte en kostnad. Det är en fas i livet, lika naturlig som andra. Att vi framöver kommer att bli allt fler, och allt äldre, äldre är ett resultat av mänskligt framåtskridande som vi i grunden ska glädja oss oerhört åt. Och de utmaningar som det för med sig är också något som människans innovationsförmåga kommer att hantera. Tro mig.