Politiker är också människor

Politiker ska helst vara som folk är mest, fast lite bättre. Det är nog ett rimligt krav att våra förtroendevalda ska kunna fungera som föredömen. Men några övermänniskor varken kan eller vill vi nog ha som våra demokratiska företrädare.

”Jag är ingen stålman” sade f.d. arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin när han i morse tillkännagav sin avgång. Kanske skulle hans privata situation i sig ha blivit för påfrestande för att kombinera med ett tungt dygnet runt-uppdrag på en av regeringens mest utsatta statsrådsposter. Det får vi inte veta. Det yttre trycket inte minst från en tuff, i vissa fall hänsynslös, mediebevakning fällde avgörandet.

Att politik är en förtroendebransch är en sanning som tål att upprepas. Förtroendet byggs av politiska ställningstaganden, skicklighet i debatten, förmåga att synas och uppmärksammas. Och inte minst av personlighet. En framgångsrik politiker måste vara personlig – men ska man också behöva vara privat?

Ibland talas det om politikerförakt. Affärer, skandaler och ”höga” löner brukar få stor uppmärksamhet. Det politiska spelet analyseras, mer sällan framkommer att alla i botten drivs av ett äkta engagemang (som t.ex. DN:s Anne Brynolf påpekar om Folkpartiet och äldrefrågorna).

Samtidigt är några ledande politiker, hemma i Sverige och internationellt, bland de mest beundrade människorna med högt förtroende. Den mindre kände politiker man till äventyrs känner privat torde också sällan vara föremål för något förakt. Avståndet, anonymiteten och allmänliggörandet skapa

Vi behöver fler politiker, fler vanliga ovanliga människor som vill ägna tid åt ofta rätt otacksamt slit med gemensamma angelägenheter. Vi behöver fler personligheter i politiken, som Sven-Otto Littorin har varit. Vi behöver fler politiker som kan och vågar vara personliga. Ochvi behöver fundera över politikens villkor, så att politiker kan få vara privata.

Vad en del journalister behöver fundera på är väl en uppenbar önskan. Jag ser också fram mot övriga, seriösa journalisters reflektioner.

Uppdatering: Bilden av bakgrunden till den tidigare arbetsmarknadsministerns avgång har förstås förändrats de senaste dagarna. Vad som är sant eller inte kan väl ingen utom de närmast inblandade veta. Jag ska villigt erkänna att det hela kunde ha hanterats bättre, nog från alla inblandade. Att vi behöver fler politiker, och fler personligheter i politiken är, oavsett utgången och sanningen kring just Sven-Otto Littorin, ett giltigt resonemang generellt.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s