Vem kan ha något emot bibliotek? Dessa kulturella institutioner är omvittnat älskade, uppskattade – och vaktade. Förändringar och flyttar av bibliotek väcker garanterat debatt och kritiska frågor. Men att vara så älskat är inte alltid odelat oproblematiskt. Särskilt inte om det hindrar engagemang på djupet. Och särskilt inte om det sätter hinder för förändring.
För visst behöver biblioteken förändras med sin tid – för att kunna förbli den starka och grundläggande kulturella infrastruktur som vi vill ha och behöver. Det handlar om att ta in nya medier och teknikformer, och bli mötesplatser på nya sätt – utan att tappa det gamla gedigna. Välfyllda bokhyllor och tysta, lugna oaser kommer fortsatt att vara en viktig del av biblioteken. Samtidigt är e-böckerna en stor framtidsutmaning.
För att förbli starka måste biblioteken också vara delar av ett starkt system. Små isolerade bibliotek blir svaga. Inte minst i en storstad som Stockholm kan och behöver biblioteken komplettera varandra. Ungdomsinriktningen på PunktMedis, det stora huvudbiblioteket i Asplunds bokpalats, de flyttade biblioteken i Bredäng och Högdalen som kommit närmare människors stråk vid tunnelbanan, det nya biblioteket i tunnelbaneuppgången vid Stureplan… Olika inriktningar men också olika öppettider på olika platser gör att fler oftare ska kunna hitta just sitt bibliotek. Naturligtvis även på nätet, i datorn och den smarta telefonen. Och kan vi samverka ännu mer i hela Stockholmsregionen, t.ex. med ett gemensamt lånekort, vore det förstås väldigt värdefullt.
Bibliotek lämpar sig inte för konkurrensutsättning. Om detta och annat skriver ett antal av mina liberala kulturvänner och -politiker på SvD Brännpunkt i dag. Och i dag har vi ett härligt biblioteksseminarium, med bl.a. Bengt Ohlsson, Qaisar Mahmood och Inga Lundén, och läsning av Torbjörn Elensky. Se bilderna – och mitt twitterflöde.
Rasmus (liberal) 