Tagg: våldtäkt

Jag är ingen våldtäktsman (men jag förstår om du skyndar på stegen)

Könsroller drabbar både kvinnor och män. Det märks i den mest vardagliga av situationer. Även om behovet att se sig över axeln av rädsla för överfall är den klart största frihetsinskränkningen, är rollen som potentiell våldtäktsman inget att bagatellisera. Om inte annat borde den få oss att tänka efter.

kvinna promenad hot skugga morgon kväll solAlla män har nog upplevt det: När vi är ute och går, kanske lite extra raskt för att hinna till tunnelbanan eller komma in från kylan en mörk kväll, håller vi på att gå ikapp en kvinna – och märker hur hon ökar på stegen. Och redan innan dess har vi ofta hunnit tänka tanken: nu undrar hon vem jag är och vad jag har för syfte…

Varje man har helt enkelt upplevt känslan av att misstänkas vara på väg att planera ett överfall – av att vara en potentiell våldtäktsman.

På så sätt drabbas vi också av de män som verkligen överfaller och våldtar kvinnor. För den som ifrågasätter om könsrollerna finns, om de är ett problem och vem de drabbar är det bara att tänka sig in i den situationen – för mannen. Men förstås framför allt för kvinnan.

Man: Om du inser hur ofta du riskerar att uppfattas som potentiell våldtäktsman – tänk dig då in i hur det är för de kvinnor, som så ofta i sin vardag upplever rädslan av att ha dessa potentiella våldtäktsmän i hälarna. Som måste kalkylera med risken att mannen bakom, som skyndar på stegen, inte alls är en harmlös folkpartistisk pressekreterare och kulturpolitiker som möjligen kan såra någon i en vass replik, utan någon som vill dem ont.

Det spelar liten roll att fakta talar för att det är män som utsätts för mest våld, att den farligaste platsen för kvinnor är deras hem, och den farligaste mannen (eller kvinnan) är den de redan lever med. För de flesta kvinnor, i deras hem och med deras partner, är det ju inte alls fallet – men överfallet utomhus är alltid en möjlig risk.

Våld och våldtäkter är den yttersta manifestationen av könsrollerna. De drabbar kvinnor ojämförligt hårdast, men ja, de drabbar även män. Inte för att det borde behövas för att vi majoriteten goda män ska ta vårt ansvar, för våra kvinnliga vänner, flickvänner, hustrur eller kollegor. Mycket kan göras politiskt för att öka kvinnors trygghet och frihet. Folkpartiets Jan Björklund föreslog några åtgärder häromveckan. Men även vi som inte är partiledare och ministrar kan göra något.

Följ en kvinna hem eller till tunnelbanan. Gå rakryggat och ljudligt, byt sida på gatan, sakta ner på stegen. Offra något för tryggheten för en annan människa. Och slappna inte av i den gemensamma kampen mot förtryckande könsroller, våld och hot.

Kompromisslös kvinnofrid

Var tredje vecka misshandlas en kvinna till döds i Sverige. Tusentals kvinnor utsätts för våld i en relation eller hotas av en expartner. Folkpartiet föreslår en rad skärpningar för att stärka kvinnors rättigheter.

UTAN URSÄKTER. Våld kan aldrig accepteras eller ursäktas. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
UTAN URSÄKTER. Våld kan aldrig accepteras eller ursäktas. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.

Mäns våld mot kvinnor är det yttersta och mest förkastliga uttrycket av förtryckande könsroller. Tiotusentals kvinnor misshandlas varje år, 17 till döds. I den färska undersökning från EU:s rättighetsbyrå FRA som jag skrev om häromdagen uppger nästan varannan tillfrågad kvinna i Sverige att de någon gång utsatts för våld eller sexuella övergrepp av en närstående. Och när kontaktförbud har utfärdats verkar männen kunna överträda dem utan konsekvenser; av 6 400 anmälda överträdelser av kontaktförbud under 2012 ledde inte ett enda till den sanktion som lagen ger möjlighet till, elektronisk fotboja.

För Folkpartiet liksom för alla moderna, tänkande människor finns det inga som helst ursäkter för våld. Vi ger oss inte förrän kvinnor kan vara trygga i sina liv och i sina hem. Alliansregeringen har med liberala jämställdhetsministrae satsat på jämställdhet och bl a tiodubblat det ekonomiska anslaget. Men vi vill mer!

När folkpartisterna samlades till liberalt riksmöte i Örebro på kvinnodagen kunde vår partiledare Jan Björklund och jämställdhetsminister Maria Arnholm berätta om nya skarpa förslag för att stärka kvinnors rättstrygghet och frihet. Vi vill att fotboja används oftare, redan som steg 2 vid ett utvidgat kontaktförbud. Och vi vill att nästa steg ska vara fängelse.

Straffen för kvinnofridskränkning ska skärpas. Kvinnojourer och skyddade boenden ska stödjas. Det förebyggande arbetet för jämställdhet – mot förlegade könsroller – ska sättas in tidigt, redan i skolan. Våldsverkare ska alltid få ta del av behandlingsprogram under fängelsetiden – och den som vägrar att låta sig behandlas ska heller inte kunna vara aktuell för frigivning efter två tredjedelar av strafftiden (som t ex den förre polischefen Göran Lindberg, nu frigiven).

Vi liberaler ger oss inte. Det finns inget utrymme för halvmesyrer när det handlar om kvinnors rättigheter. Kvinnofriden är kompromisslös.

Jan Björklund: Vi måste stärka skyddet för hotade kvinnor. Folkpartiets förslag för stärkt skydd för hotade kvinnor. SvD: Björklund: Krafttag mot kvinnovåld. SVT: FP: Skärp straffen för män som hotar.

Samsyn om samtycke?

Trycket för samtyckeskravet blev för stort – efter bland annat Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas svänger till slut även Moderaterna. Det blir till att börja med en ny utredning om våldtäktslagstiftningen. Samtycke handlar framtidens våldtäktsdomar – men också om en viktig markering från rättssamhället.

Debatten om våldtäktslagstiftningen var intensiv hela hösten och har aldrig upphört. Ett stort engagemang har tänts i breda kretsar av kvinnor och män, och det har inte svalnat – tvärtom har det eldats på av upprepade exempel på våldtäktsdomar som har upplevts otillräckliga. Vid flera tillfällen kan man tala om att domarna, och eventuellt lagen, verkar strida mot det allmänna rättsmedvetandet.

Kraven har höjts allt starkare och från allt fler håll på samtyckeskrav i lagstiftningen: att man (och det handlar för övrigt nästan uteslutande om en man) ska ha skyldighet att klarlägga att ett samtycke till sex föreligger. Det kan låta tekniskt och överreglerande kring en av de grundläggande, mest mänskliga aktiviteterna. Men i de allra flesta fall torde samtycket vara helt uppenbart – och i de fall där det inte är det, borde frågan redan ställas av normalt funtade personer.

Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.

Många har fortsatt haft invändningar mot samtyckeskravet, bl a uttrycks en oro för att offret och hens handlingar skulle hamna ännu mer i fokus. Det problemet, som i högsta grad finns redan i dag, verkar ju dock snarast bero på hur åtal och rättegångar bedrivs än på lagstiftningen. Man hänvisade också bl a till att den ändring av våldtäktslagen som trädde i kraft i fjol somras behövde få chans att prövas. Nu, med ett antal uppmärksammade och likafullt kritiserade domar efter lagändringen, har det argumentet försvagats rejält.

Debattörerna i samhället har fått allt större stöd av lagstiftarna i riksdagen. Folkpartiets tydliga ställningstagande i höstas (Jan Björklund i DN) verkar ha fått en avgörande effekt. Nu tillsätter den moderata justitieministern Beatrice Ask en utredning (DN, SvD, SVT). Det är så långt man verkar komma nu – och även om många anser att det brådskar, är en utredning kanske trots allt motiverad.

Det finns olika åsikter om vilka effekter ett samtyckeskrav kommer att ha. Den stridbara professorn och debattören Madeleine Leijonhufvud verkar övertygad om att det kommer att ha effekt i fler fällande domar (TT/Sydsvenskan); den tidigare sexualbrottsutredaren Nils Petter Ekdahl menar snarare att det kan ha en viktig symbolverkan (DN). En utredning kan ge fler svar och föra oss framåt. Ett är säkert; redan markeringen i ställningstagandet från samhället är mycket värd.

Att en ny utredning tillsätts bara ett drygt halvår efter att en lagändring trädde i kraft, är förstås exceptionellt. Det pekar på styrkan i engagemanget, och på tyngden i frågan. Samtycke handlar om kvinnors rättigheter till trygghet och till sin egen sexualitet.

Läs vad jag tidigare skrivit apropå våldtäkter. Nicholas Nikander, Carl Kling, Martin Skjöldebrand och Anna Starbrink bloggar.

”Kvinnofrågan” alltjämt aktuell i världens mest jämställda land

Kvinnans underordning är kanske inte evig – men  består alltjämt. Våldet som skildras i våra medier och samlar till manifestationer är en del. Pengarna en annan. Makten en tredje. Men alla hänger de ihop, och även om jämställdhet angår oss alla, så är det som kvinnofråga den måste stå i fokus.

Det kallas jämställdhet, och är något Sverige lär vara världsledande på: likvärdiga villkor för kvinnor och män. Det är ett bra ord, eftersom det inte sätter det ena eller andra könet i fokus; i jämställdhet ryms rentav också en obestämd eller tredje könsuppfattning. Fast ibland undrar jag om vi inte alltjämt ibland borde tala om kvinnofrågan. Inte om kvinnofrågor – för våldet mot kvinnor, den ekonomiska ojämlikheten och skillnaden i politisk och ekonomisk makt är inte kvinnofrågor. Utan om Kvinnofrågan med stort K.

Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.
Kvinnor inspireras alltjämt av den klassiska amerikanska krigstidsaffischen av J Howard Miller. Även män och alla andra bör ta intryck. Från Wikimedia.

För det handlar, alltjämt, och även i ”världens mest jämställda land”, om den eviga – eller åtminstone än så länge bestående – underordningen av kvinnan. Inte av enskilda kvinnor, var och en (som blir effekten) utan av Kvinnan för att hon är kvinna. Det är inget vänsterperspektiv. Det kan även en liberal likhetsfeminist, som betraktar skillnaderna mellan individer som större än de som grundar sig i vårt biologiska kön, se.

När jag läser den senaste och sista delen av Sveriges Historia, som skildrar 1965-2012, har kvinnofrågan en framträdande roll. På 60-talet och i dag. Den senaste tiden har jämställdheten hamnat högre upp i debatten, och på de politiska dagordningarna, där Folkpartiets nya jämställdhetsminister Maria Arnholm har gått till offensiv. Debatten rasar, demonstrationstågen marscherar och talen flammar mot mäns våld mot kvinnor, mot våldtäktsdomar som upplevs som förnyade kränkningar av både offren och av kvinnor i stort, och för en samtyckesparagraf i våldtäktslagstiftningen (SVT). När det gäller våldet mot kvinnor finns det alltjämt anledning att fråga sig: Vad är det för fel på män?

På ett annat plan förs debatten om feminismens värde, om tidigare feministers vara eller inte vara (som feminister) i dag. ”Fittstims”-debatten rekapituleras 20 år efteråt och dåtidens banérförare Belinda Olsson frågar sig hur feminismen kan vara både radikal och folklig. När man ser hur samhället med sina könsroller och strukturer ser ut, finns det anledning för oss liberaler att säga: Sverige behöver feminism.

”Kvinnofrågan” handlar om våldet, om makten och om pengarna. Och förutom våldet, det otvetydiga (om än inte alltid så synliga övergreppet, finns bevisen på ojämställdheten rakt framför oss, i den offentliga statistiken. DN:s Ossi Carp har gjort en slående sammanställning där jag hittar siffrorna nedan. Så för den som undrar om Sverige är ett jämställt land, finns anledning att fråga SCB.

Makten är ojämställt fördelad – framför allt i den privata sektorn. 12 procent av styrelseordförande i aktiebolag är kvinnor. Kvinnorna utgör som vi vet alltjämt bara en dryg femtedel av styrelserepresentanterna i svenska bolag, vilket ger anledning att hålla diskussionen om kvotering levande – även för en i grunden mycket skeptisk liberal. Dessutom är 61 procent av de få kvinnorna i svenska aktiebolagsstyrelser suppleanter, medan 79 procent av männen är ordinarie ledamöter.

Birgitta Ohlsson.
BIRGITTA OHLSSON. Sveriges första blivande kvinnliga statsminister?

I politiken är kvinnorna numera relativt många i beslutande församlingar. Men i offentliga bolagsstyrelser, på kommunalrådsposter, på de tyngsta statsrådstaburetterna och bland partiledarna är männen dominerande. Och vi har fortfarande aldrig haft en kvinnlig statsminister (som folkpartist hoppas jag förstås på Birgitta Ohlsson; då kunde vi nästan avskaffa jämställdhetsministerposten – men bara nästan).

På det privatekonomiska området tjänar kvinnor 7 procent mindre än män – det är det som blir 3,6 miljoner lägre i sammanlagd inkomst under ett liv. Det finns all anledning att sätta jämställda löner högst på agendan. 48 procent av kvinnor är offentliganställda, mot 16 procent av männen. 32 procent av kvinnorna jobbar deltid (det är ofta samma kvinnor på samma offentliga jobb), mot 10 procent av männen (som oftast har ett heltidsjobb, även som offentliganställda). Det finns all anledning att ge de offentliganställda bättre villkor och fler arbetsgivare att välja mellan, och att satsa på de ibland absurt lågavlönade, kvinnligt dominerade akademikergrupperna i offentlig sektor – som i dag sällan har någon lönekarriär att se fram emot. Och till bättre villkor – och högre inkomst – hör definitivt möjligheten att kunna arbeta heltid.

...tar också större ansvar för hushållsarbetet, en annan traditionellt kvinnlig domän. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)
Kvinnor tar alltjämt övervägande störst ansvar för hushållsarbetet. (Bild från Hemmens forskningsinstitut, via Stockholmskällan.)

En del av kvinnans underordning i näringslivet, politiken och arbetslivet beror direkt på könsroller och könsstrukturer. Men en viktig orsak är också situationen i hemmen. Privatlivet, i sig till stor del format av könsroller, styr både förväntningarna på män och kvinnor, och hur verkligheten blir.

Kvinnor tar ut mer än tre av fyra föräldradagar – trots framstegen med ”pappamånaderna”. Kvinnor städar 75 procent mer än män – 35 mot 20 minuter per dag. Och de lagar mat 77 procent mer; 46 mot 26 minuter per dag.

Jämställdheten är många frågor – som förenas i en enda. Den handlar om både kvinnor och män. Också män begränsas av könsroller och strukturer – män som vill vara föräldralediga, som vill söka sig till traditionellt ”kvinnliga” yrken, som tar större ansvar för hemmen… Men de individer som i störst antal och i störst utsträckning drabbas av de kollektiva könsrollerna har ett gemensamt: De är kvinnor.

Individualismen är liberalers grundinställning till jämställdhet. Om vi betraktar alla som individer, behandlas alla likvärdigt. Men på vägen dit måste vi se vilka jämställdheten främst handlar om. Kvinnorna.

Ett uppfattat nej – och ändå inte våldtäkt?

Ännu en friande våldtäktsdom vållar stor upprördhet. Fungerar lagen när ett uppfattat nej, och användande av våld, inte räcker?

Våldtäkten på Lucretia. Oljemålningen Tarquinius och Lucretia av Tizian, 1571.
Våldtäkten på Lucretia. Oljemålning, Tarquinius och Lucretia, av Tizian, 1571.

De har varit många på senare tid – våldtäktsrättegångarna där åtalade har friats i domstolen trots graverande omständigheter som många anser borde lett till fällande domar. ”Många” innefattar i dessa fall allt från rättskunniga över professionella opinionsbildare till arga, engagerade ”vanliga” män och kvinnor.

Nu är det en 25-årig kvinna i Lund som säger sig ha gjort allt hon kunnat för att säga nej. Något den åtalade 27-årige mannen också medger. Både offret och den misstänkte förövaren är också ense om att han har använt våld. Ändå frias han, eftersom han menar sig inte avsiktligen ha tvingat sig till sex.

Sällan har det varit tydligare att ett nej inte betyder ett nej, vare sig i manliga förövares eller svenska domstolars ögon. Det allmänna rättsmedvetandet och rättspraxis tycks allt tydligare skilja sig åt.

demo1Grunden för en rättsstat är att ingen ska dömas skyldig om inte motsatsen bevisas. Vi vill inte ha oskyldiga män som döms för våldtäkt. Sexuella relationer är inget enkelt, svartvitt område och det kommer alltid behöva göras bedömningar. Men något måste vara klart: Att ingen ska behöva ha sex mot sin vilja. Att ingen ska vara förhindrad att avbryta en påbörjad sexuell, eller sexuellt laddad, situation. Att ingen ska behöva gå med på något man inte vill, för att man tidigare ”varit med på det”, ”gett sig in i det”, ”sänt signaler”.

Är det lagen, som skärptes så sent som i somras, som det är fel på? Eller är det tillämpningen? Kanske behövs, som sades av både journalisten Cissi Wallin, frilansjournalist och chefsrådmannen i Lund Nils-Petter Ekdahl i P1 i morse, den ytterligare skärpta våldtäktslag som många efterfrågar bara som en markering mot domstolarna.

Vi har fria domstolar. Men de bör överväga hur de förhåller sig till lagstiftarnas intentioner – och till det allmänna rättsmedvetandet.

I media för den som vill veta mer om det nu aktuella våldtäktsmålet: Sydsvenskan, SvD, Metro, Expressen, P1 Morgon, GP:s Malin Lennersten: Ett nej, är ett nej, är ett ja? Läs också gärna LUF:s ordförande Linda Nordlund i Sydsvenskan: Kan en deprimerad kvinna våldtas?

Våldtäktsmannen som vårdnadshavare – då blir det inget skadestånd

Fosterhemspappan som friades av tingsrätten har nu dömts till fängelse av Svea hovrätt för våldtäkt på barn. Men något skadestånd blir det inte – då samme fosterhemspappa som vårdnadshavare måste ge sitt medgivande. Ett absurt förhållande i en rättsstat.

Bildkälla "Wikimedia Commons and Concha García Hernández" via ryortho.com
Bildkälla ”Wikimedia Commons and Concha García Hernández” via ryortho.com

Jag avhåller mig ofta från att ha några starka och skarpa åsikter om domar och rättsfall. Även om jag kan känna och tycka mycket, så är det  sällan som jag som utomstående och lekman tycker mig kunna göra en bedömning  som överprövar vad jurister och insatta nämndemän kommer fram till. Sist och slutligen är vår politiska möjlighet att påverka förstås främst via lagstiftningen.

I det aktuella och uppmärksammade Västerås-fallet där en fosterhemspappa nu dömts för att ha våldtagit sin då 16-åriga fosterdotter, är det dock antingen väldigt fel på antingen domen eller lagen. Förvisso döms fosterpappan – efter att ha friats i tingsrätten i en dom som väckte protester. Svea hovrätt trodde inte på hans förklaring att hans sperma placerats i flickans underliv av henne själv. Men trots denna fällande dom för detta grova övergrepp, denna våldtäkt, från en person i en mycket överordnad ställning mot en person i beroendeställning, så blir det inget skadestånd.

Den överordnade rollen för fosterhemspappan består nämligen: Han har som vårdnadshavare makten att neka den fullmakt som krävs för att flickan ska kunna få ett skadestånd. Fullmakten från socialnämndens ordförande räcker inte. Och om detta är i enlighet med gällande lag – då måste lagen ändras.

Problem har tidigare uppmärksammats där t.ex. våldsutsatta kvinnor har haft svårt att få skydd och upprättelse, eller där minderåriga barns skadestånd riskerat att gå till skuldsatta vårdnadshavares betalningar. För tonårsflickan i Västerås blir hovrättens nekande av skadestånd ytterligare ett slag i ansiktet, ytterligare ett övergrepp, där samhället trots den fällande domen kan upplevas ställa sig på den vuxne förövarens sida.

Något mer stötande för den allmänna rättskänslan än att förövaren får makten över sitt offers möjlighet till upprättelse kan knappast finnas. Eller för att uttrycka det på ren svenska: Det är helt enkelt för j-ligt. 

Läs om dagens dom hos P4 Västmanland, eller Ekot, lyssna på Dagens Eko 17.45 – 2 minuter in i sändningen.

Uppdatering 3 december 2013: En juristbekant som arbetar med dylika frågor hälsar att det inte det är lagen som brister utan att något har gått fel i det enskilda fallet – vilket förstås är lugnande. Om lagen ständigt hade denna brist borde ju fler fall ha uppstått, och (förhoppningsvis) uppmärksammats. ”Mitt antagande, utan att jag vet, är att den särskilde företrädare har begärt sig entledigad alldeles för tidigt enligt 9 § lagen om särskild företrädare. Då hamnar man i ett personfel och inte i ett lagstiftningsfel. Helt klart är att detta faller på den personen, då man går in i vårdnadshavarens roll och under hela processen gör flera åtgärder som många misstänkta föräldrar annars skulle motsätta sig.”

Min juristbekant skriver också angående att skyddad skadeståndet för barnens räkning: ”När pengarna sedan betalas ut kan man sedan kräva föräldrarna på årlig redovisningsskyldighet gentemot överförmyndarnämnden. Gäller bara att folk som jobbar med detta också känner till det, något som inte alltid är fallet.”

Lagen har alltså vad det verkar inte felat i detta fall – men tillämpningen och felhanteringen i det enskilda fallet gör inte situationen bättre för den drabbade flickan.

Vad är det för fel på män?

Varför begår vissa män övergrepp? I diskussionen om mäns våld och sexövergrepp är det viktigt att män tar stor del. Övergreppen mot kvinnor får inte reduceras till en fråga enbart för kvinnor.

Sabinskornas bortrövande - på engelska The Rape of the Sabine Women, av Pietro da Cortona (1596-1669). Kapitolinska museet, via Wikimedia.
Sabinskornas bortrövande – på engelska The Rape of the Sabine Women, av Pietro da Cortona (1596-1669). Kapitolinska museet, via Wikimedia.

Det har varit mycket på sistone. Familjehemspappan som friats från våldtäkt från en av de boende flickorna, trots att hans sperma hittades i hennes underliv (P3 Nyheter). De friande våldtäktsdomarna från målet i somras. Sexköpshärvan där tonårsflickor lurades till prostitution (min blogg). Hovrättsdomarna som inte ansåg det så kränkande att bli filmad under en sexakt, och se filmen utlagd på nätet (min blogg). Nätpedofilen vars uppmärksamhet drev en 13-årig flicka till självmord (och som i dag fick en tvåårig fängelsedom; SVT). Anmälningarna från barn om sexuell posering (SVT). Och i kväll berättar SVT om en växande form av sexturism, med barn i filmer med sexuella inslag.

Vad är det för fel på män, vill jag fråga mig. Nej, jag påstår inte att män har en kollektiv skuld till andra mäns övergrepp och våld. Och jag påstår inte att män har en våldsamhet inbyggd i sin natur. Men däremot kanske att mäns traditionella könsroll i en utrerad, perverterad form kan leda fram till denna våldsamhet och dessa övergrepp. Här har män sitt ansvar – att delta i diskussionen, finna lösningar – och vara förebilder.

Vi måste diskutera mäns våld. Vi måste problematisera och analysera, fundera över allt från lagstiftning och straffskalor till terapiutbud och ända ner till hur vi uppfostrar våra barn. Inte för att pojkar är potentiella våldsverkare. Men för att nästan alla våldsverkare en gång varit små pojkar.

Vi måste tala om övergreppen – och se offren

Vi måste tala även om övergrepp som är så fruktansvärda att vi knappt vill höra talas om dem. Det är vi skyldiga brottsoffren – och det måste vi göra för att förebygga andra övergrepp som det nu aktuella koppleri- och våldtäktsmålet.

DN STHLM 12 oktober 2013.
DN STHLM 12 oktober 2013.

Det omfattande koppleri- och våldtäktsmål som väcktes i veckan är den typ av nyhet som man inte vill, men måste ta in. Att en man kan manipulera tretton unga kvinnor och förminska deras självbild då att de nästan börjar anse det normalt att ställa upp på sadistiskt sex med flera, ibland många, män, att han tjänar grova pengar på ”affären” och att andra män vill vara kunder i en sådan historia. Det är nog att få skinnet att krypa, att vilja stänga öron och ögon och varken se eller höra.

Men vi måste se och höra. För att visa att vi är människor, för att stirra förövarna i ansiktet, och för att inte tappa hoppet om mänskligheten. För vi ser att för de allra flesta andra är detta lika oförståeligt och fruktansvärt.

Att fler ser och hör är nödvändigt för att hindra att övergreppen sker. Det gäller att uppfatta såväl oroande signaler och rop på hjälp, som misstänkt beteende.

Några som borde ha sett och hört tycks vara de ansvariga för porrbiografen Blue Vision några kvarter från mig på Kungsholmen. Om det som står i dagens DN stämmer kan man fråga sig hur dylika aktiviteter kan pågå i ens lokaler utan att någon slår larm (se ovan och länken till dagensnyheter.se, tillgänglig 24 timmar).

Diskretion är naturligtvis A och O för en porrbiograf, för kunderna och gentemot omgivningen. Och vare sig porr eller porrbiografer är förbjudna. Men diskretionen får inte gå så långt att man ser åt andra hållet. För en porrbiograf gäller, med en absurd omvändning, liknelsen att Caesars hustru aldrig får misstänkas. Sådana verksamheter lever vidare för att de accepteras av omgivningen, framför allt förstås hyresvärden (i detta fall en bostadsrättsförening).

Nu har Blue Vision – liksom dess hyresvärd – fått ögonen på sig. Även porrbiografer har besittningsskydd men olagliga aktiviteter kan inte accepteras.

Men vi är fler som borde öppna ögonen oftare och försöka se tecknen och varningssignalerna. Från flickor som mår dåligt och utsätts, eller riskerar att utsättas, för övergrepp. Och från förövarna.

Nu har rättsstaten tagit vid. Den 49-årige misstänkte ska få sin prövning och rättegången lär följas intensivt i mediebevakning och debatt. Låt oss innerligt hoppas att också offren får allt det stöd och den upprättelse de behöver. Det, åtminstone, kan vi göra nu.