Jag är ingen våldtäktsman (men jag förstår om du skyndar på stegen)

Könsroller drabbar både kvinnor och män. Det märks i den mest vardagliga av situationer. Även om behovet att se sig över axeln av rädsla för överfall är den klart största frihetsinskränkningen, är rollen som potentiell våldtäktsman inget att bagatellisera. Om inte annat borde den få oss att tänka efter.

kvinna promenad hot skugga morgon kväll solAlla män har nog upplevt det: När vi är ute och går, kanske lite extra raskt för att hinna till tunnelbanan eller komma in från kylan en mörk kväll, håller vi på att gå ikapp en kvinna – och märker hur hon ökar på stegen. Och redan innan dess har vi ofta hunnit tänka tanken: nu undrar hon vem jag är och vad jag har för syfte…

Varje man har helt enkelt upplevt känslan av att misstänkas vara på väg att planera ett överfall – av att vara en potentiell våldtäktsman.

På så sätt drabbas vi också av de män som verkligen överfaller och våldtar kvinnor. För den som ifrågasätter om könsrollerna finns, om de är ett problem och vem de drabbar är det bara att tänka sig in i den situationen – för mannen. Men förstås framför allt för kvinnan.

Man: Om du inser hur ofta du riskerar att uppfattas som potentiell våldtäktsman – tänk dig då in i hur det är för de kvinnor, som så ofta i sin vardag upplever rädslan av att ha dessa potentiella våldtäktsmän i hälarna. Som måste kalkylera med risken att mannen bakom, som skyndar på stegen, inte alls är en harmlös folkpartistisk pressekreterare och kulturpolitiker som möjligen kan såra någon i en vass replik, utan någon som vill dem ont.

Det spelar liten roll att fakta talar för att det är män som utsätts för mest våld, att den farligaste platsen för kvinnor är deras hem, och den farligaste mannen (eller kvinnan) är den de redan lever med. För de flesta kvinnor, i deras hem och med deras partner, är det ju inte alls fallet – men överfallet utomhus är alltid en möjlig risk.

Våld och våldtäkter är den yttersta manifestationen av könsrollerna. De drabbar kvinnor ojämförligt hårdast, men ja, de drabbar även män. Inte för att det borde behövas för att vi majoriteten goda män ska ta vårt ansvar, för våra kvinnliga vänner, flickvänner, hustrur eller kollegor. Mycket kan göras politiskt för att öka kvinnors trygghet och frihet. Folkpartiets Jan Björklund föreslog några åtgärder häromveckan. Men även vi som inte är partiledare och ministrar kan göra något.

Följ en kvinna hem eller till tunnelbanan. Gå rakryggat och ljudligt, byt sida på gatan, sakta ner på stegen. Offra något för tryggheten för en annan människa. Och slappna inte av i den gemensamma kampen mot förtryckande könsroller, våld och hot.

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s