Fosterhemspappan som friades av tingsrätten har nu dömts till fängelse av Svea hovrätt för våldtäkt på barn. Men något skadestånd blir det inte – då samme fosterhemspappa som vårdnadshavare måste ge sitt medgivande. Ett absurt förhållande i en rättsstat.

Jag avhåller mig ofta från att ha några starka och skarpa åsikter om domar och rättsfall. Även om jag kan känna och tycka mycket, så är det  sällan som jag som utomstående och lekman tycker mig kunna göra en bedömning  som överprövar vad jurister och insatta nämndemän kommer fram till. Sist och slutligen är vår politiska möjlighet att påverka förstås främst via lagstiftningen.

I det aktuella och uppmärksammade Västerås-fallet där en fosterhemspappa nu dömts för att ha våldtagit sin då 16-åriga fosterdotter, är det dock antingen väldigt fel på antingen domen eller lagen. Förvisso döms fosterpappan – efter att ha friats i tingsrätten i en dom som väckte protester. Svea hovrätt trodde inte på hans förklaring att hans sperma placerats i flickans underliv av henne själv. Men trots denna fällande dom för detta grova övergrepp, denna våldtäkt, från en person i en mycket överordnad ställning mot en person i beroendeställning, så blir det inget skadestånd.

Den överordnade rollen för fosterhemspappan består nämligen: Han har som vårdnadshavare makten att neka den fullmakt som krävs för att flickan ska kunna få ett skadestånd. Fullmakten från socialnämndens ordförande räcker inte. Och om detta är i enlighet med gällande lag – då måste lagen ändras.

Problem har tidigare uppmärksammats där t.ex. våldsutsatta kvinnor har haft svårt att få skydd och upprättelse, eller där minderåriga barns skadestånd riskerat att gå till skuldsatta vårdnadshavares betalningar. För tonårsflickan i Västerås blir hovrättens nekande av skadestånd ytterligare ett slag i ansiktet, ytterligare ett övergrepp, där samhället trots den fällande domen kan upplevas ställa sig på den vuxne förövarens sida.

Något mer stötande för den allmänna rättskänslan än att förövaren får makten över sitt offers möjlighet till upprättelse kan knappast finnas. Eller för att uttrycka det på ren svenska: Det är helt enkelt för j-ligt. 

Läs om dagens dom hos P4 Västmanland, eller Ekot, lyssna på Dagens Eko 17.45 – 2 minuter in i sändningen.

Uppdatering 3 december 2013: En juristbekant som arbetar med dylika frågor hälsar att det inte det är lagen som brister utan att något har gått fel i det enskilda fallet – vilket förstås är lugnande. Om lagen ständigt hade denna brist borde ju fler fall ha uppstått, och (förhoppningsvis) uppmärksammats. ”Mitt antagande, utan att jag vet, är att den särskilde företrädare har begärt sig entledigad alldeles för tidigt enligt 9 § lagen om särskild företrädare. Då hamnar man i ett personfel och inte i ett lagstiftningsfel. Helt klart är att detta faller på den personen, då man går in i vårdnadshavarens roll och under hela processen gör flera åtgärder som många misstänkta föräldrar annars skulle motsätta sig.”

Min juristbekant skriver också angående att skyddad skadeståndet för barnens räkning: ”När pengarna sedan betalas ut kan man sedan kräva föräldrarna på årlig redovisningsskyldighet gentemot överförmyndarnämnden. Gäller bara att folk som jobbar med detta också känner till det, något som inte alltid är fallet.”

Lagen har alltså vad det verkar inte felat i detta fall – men tillämpningen och felhanteringen i det enskilda fallet gör inte situationen bättre för den drabbade flickan.