Nya tider för britterna – och liberalerna?

Så sitter liberaler åter i den brittiska regeringen – 65 år sedan sist. Det var också då det senast begav sig med en brittisk koalitionsregering, med andra världskrigets samlingsregering av konservativa, labour och liberaler. Nick Clegg kan nu bli den mest inflytelserike liberale ledaren sedan David Lloyd George, premiärminister till 1922.

För liberalerna är det ett bitterljuvt resultat av en valrörelse som länge verkade bli deras efterlängtade genombrott. Istället för bortåt 30 % och åtminstone 80-talet mandat fick de nu nöja sig med en ynka procentenhets ökning och med 57 mandat t.o.m. färre parlamentsledamöter än tidigare. Ändå har de 23 % av de britter som avlade en röst i parlamentsvalet bakom sig. Det är ett respektingivande stöd för ett liberalt parti, och den snedvridna mandatfördelningen belyser återigen det brittiska valsystemets märkliga effekter.

En reform av valsystemet är därför fortfarande det bästa liberalerna kan hoppas på. Troligen blir det inte rent ut proportionella val som David Cameron kan erbjuda – han är också bakbunden av många egna tories och hans ställning som betydligt mindre framgångsrik valsegrare än han och partiet hade tänkt och trott är inte superstark. Men ett något mer rättvist utfall av alla sina röster bör liberaldemokraterna kunna hoppas på nästa gång britterna går till val.

För britterna väntar nya tider inte bara med en ovan koalitionsregering och kanske ett nytt valsystem. Tories och Libdems har ett rejält beting med att röja upp i det ekonomiska moras som de brittiska statsfinanserna håller på att utvecklas till. Underskotten började byggas upp redan under de goda Blair-Brown-åren och har sedan accelererat till oanade höjder under finanskrisen och alla räddningspaket. Uppstädningen lär svida, på många håll.

Nu ska Nick Clegg som vice premiärminister fylla en roll som hittills varit vag och försöka göra den till en stark plattform. Samtidigt tror vissa att den nye premiärministern Cameron snart vill gå till val igen. Frågan är hur snabbt man kan få fram ekonomiska reformer (och därtill förhoppningsvis ett nytt valsystem att eventuellt folkomrösta om). Nästa fråga är hur snabbt effekterna av ett ökat ekonomiskt ansvarstagande syns – och vad de brittiska väljarna kommer tycka om det…

Media: Guardian (med en blogg som följer utvecklingen), DN, SvD, Aftonbladet. Bloggar: Linnéa Darell, Runo Johansson, Carl Larsson, Madeleine Sjöstedt, Christer Sörliden, Mikael Wendt, Victor Zetterman. Hanna Lager undrar mycket välmotiverat var brudarna är i den nya brittiska regeringen. Jan Björklund skriver också om utmaningarna och förhoppningarna för den brittiska ”borgerliga alliansregeringen.”

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kommentera

Vänligen logga in med någon av dessa metoder för att lägga till din kommentar:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s