Är Alliansens grepp om opinionen och regeringsmakten förlorat? Nej, ingen förståsigpåare vågar väl uttala några som helst tvärsäkra förutsägelser, även efter den senaste kraftiga opinionssvängningen som beskrevs i bl.a. DN/Ipsos i fredags (DN), och i dag bekräftas av Ekots sammanvägning av svenska partisympatimätningar (SR). Är det något vi lärt oss de senaste åren är det att opinionen svänger kraftigt.

Givetvis har en sittande regering, vilken som helst, en uppförsbacke inför att försöka bli omvald en andra gång och få en tredje period på statsrådstaburetterna. Men det är, som så ofta påpekades från det stora oppositionspartiet när vindarna blåste åt ett annat håll alldeles nyss, väldigt många dagar till valet. Tills dess är det 2010 års valresultat som gäller, och regeringen regerar – medan oppositionens alternativ är höljt i dunkel.

Och oavsett hur det går 2014, så har Alliansen redan gjort en revolutionerande skillnad i svensk politik. Det handlar förstås om de många reformer man har genomfört, från slopat apoteksmonopol och vårdval över omfattande förändringar av svenskt utbildningsväsende till slopad värnplikt och en mer aktiv roll på den internationella arenan och i Europa. Förändringar som i många fall har kommit för att stanna, även vid ett regeringsskifte (se t.ex. hur den nye S-ledaren Stefan Löfven i veckan avfärdade återregleringar i DN). Man kan diskutera reformernas detaljer, resultat och vilka reformer som inte har blivit av, men onekligen har mycket gjorts.

Minst lika viktigt, och kanske än mer revolutionerande, är det förändrade politiska landskapet. Liksom trepartiregeringen 1976 har Alliansen brutit en socialdemokratisk hegemoni – och den här gången mer markant. Och det visar sig inte minst i de förändringar på den rödgröna sidan, som Alliansens framgångar har orsakat.

Det har påpekats många gånger men förtjänar att upprepas: Att Socialdemokraterna nu inte längre kan gå till val på att bilda en enpartiregering, visar att Sverige i dag är ett annat land än före 2006.

1991 förlorade Socialdemokraterna makten och noterade ett katastrofresultat på drygt 37 procent av rösterna. 1998 var man nere på ca 36, 2006 på 35 och 2010 på 30 procent, blott en hårsmån före de moderater som brukade vara hälften så stora. Och nu gläds man över uppgångar som landar över 2010 års resultat, men fortfarande under 2006, 1998 och 1991.

En annan förändring är förstås just Moderaternas stora uppgång – som har skett på bekostnad av Socialdemokraterna, men minst lika mycket genom att stadigt erövra väljare från de mindre borgerliga partierna. Som Lena Mellins kolumn, med vidhängande illustrationer, så tydligt beskrev i veckan så är det en obalans som inte bara hotar samvaron och humöret i Alliansregeringen – utan också hela regeringsinnehavet (AB). Det blir ännu tydligare nu när även de oövervinneliga Moderaterna börjar svikta i opinionen.

Utan en uppryckning från oss andra har dagens Allians små förutsättningar att vinna fortsatt – och helst starkare – stöd 2014. Det är något vi i Folkpartiet har all anledning att ta till oss.

Fredrik ”Tokmoderaten” Antonsson, Thomas Böhlmark, Kent Persson.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om politik, opinion, Alliansen, regeringen, Socialdemokraterna, Moderaterna, Folkpartiet