Vart vi än går när livet tar slut, kan ingen följa med oss. Däremot kan vi ge tröst och sällskap till andra de sista stunderna i livet. Jag önskar att alla skulle få dö som min pappa – insvepta i kärlek och omtanke. Fler volontärer i vården kan tillföra tid och kvalitet, utan att ersätta behovet av mer utbildad vårdpersonal.

Min högsta önskan är att pappa aldrig blivit sjuk, att han fått leva vidare med sin dans, sin symaskin, sina broderier, med alla varma vänner, familj, och framför allt oss barn och barnbarn. När människor ska lämna livet ställs mycket på sin spets även för omgivningen. Jag kan fortfarande ha dåligt samvete för att jag inte var där när min älskade pappa till slut gick bort, men jag hade suttit med honom och tagit farväl tidigare samma dag. Och jag visste att han var omgiven av andra familjemedlemmar, och fick bästa tänkbara omsorg och palliativa vård på Hospice Gabriel i Lidköping. Jag var inte heller där när min älskade mormor somnade in, men vet att hon hade sällskap och tröst sina sista dagar.

Som min pappa och min mormor borde alla få ha det. Ingen, som inte själv vill, borde behöva tillbringa sina sista timmar ensam i vården eller omsorgen.

Döden, liksom livet – det nya och det räddade – är närvarande varje dag på våra sjukhus, geriatrik och äldreboenden. Alla vill, kan eller hinner inte komma till ett hospice, som min pappa. Många kan och vill möta livets slut i sitt hem, som min mormor. Möjlighet till stöd och omtanke på dödsbädden kan och bör ändå finnas där det behövs.

Volontärer i vård och omsorg kan fylla en viktig roll inte minst för döende patienter. Volontärer kan bidra med sin tid, men också med kompletterande kompetens. Volontärer finns i dag, inte minst genom Röda Korsets värdar, på många svenska sjukhus och på andra håll i vård och omsorg, men de kan bli fler. Intresset att arbeta ideellt är stort och frivilliga skulle kunna göra mer även inne på sjukhusavdelningar. Danderyds sjukhus projekt på medicinkliniken är ett intressant och lovande föredöme som redan har väckt intresse bland andra sjukhus.

När Folkpartiet föreslår ökad öppenhet för volontärer i vården handlar det inte om att ersätta behovet av annan personal. Vi behöver utbilda och anställa fler sjuksköterskor, inte minst specialistsjuksköterskor, och betala dem bättre. Vi behöver fler läkare, och vi behöver fler undersköterskor för bättre omvårdnad och högre kvalitet.

Som liberal ser jag samtidigt väldigt positivt på det bidrag som frivilligkrafter kan stå för – ibland kompletterande insatser som den offentliga välfärden inte kan eller ska ge. Ideella frivilliga kan ge det extra. Göra vården ännu lite mer mänsklig – så att ingen behöver dö ensam. Jag tror att det är något som de flesta människor, och partier, kan stödja.

DN: Volontärer ger tröst till sjuka och döende. DN: Frivilliga får inte täcka upp för personalbrist. Anna Starbrink: Ingen ska behöva dö ensam. Hans Åberg: Vårdens bemötande och servicevilja; ett ständigt förbättringsuppdrag. Folkpartiet: Ingen ska behöva dö ensam i vården – fler volontärer kan göra vården bättre. Jessica Ericsson: Stackars Fogdö. Stöd gärna Hospice Gabriel.