Stockholm behöver fler bostäder, framför allt mindre lägenheter – men bostadsbyggandet hämmas av krav på parkeringsplatser. Den som verkligen vill få en stad med plats för alla måste allvar göra upp med bilismen som norm.

Icke-existerande bilar hindrar byggandet av bostäder, framför allt små lägenheter. Det är de s k parkeringstalen som ställer till det: för varje nybyggd lägenhet ska en viss faktor bilparkering anläggas. Och parkeringar är dyra.

Kommunerna har dragit ner på kraven på P-platser men de är fortfarande så höga att de ofta gör att byggherrar väljer större lägenheter på samma yta (färre lägenheter ger färre P-platser) – eller väljer att inte sätta igång och skjuta upp byggprojekt.

Resultatet är en stark bidragande faktor till att det byggs för lite, för stort och för dyrt, vilket drabbar framför allt unga. Ett problem som DN uppmärksammar i dag (se också bild till höger). Och ett helt onödigt problem: mer än vartannat hushåll i lägenhet saknar bil. Och om fler studentbostäder och andra småbostäder byggdes billigare skulle de som flyttade in där knappast sakna stora och dyra garage.

Under bilismens storhetstid byggdes satellitstäderna, med stora trafikleder, och med stora gröna ytor reserverades för asfalterade parkeringar i markläge. Så bygger vi lyckligtvis inte längre – men när bilarna ska ner i garage blir P-platserna avsevärt dyrare: 3-400 000 kronor. Även om parkeringstalen inte längre kräver en P-plats per lägenhet gör det nya bostäder onödigt dyra och är en omöjlig kostnad att bära för mindre lägenheter.

Jag har tidigare skrivit om bilismens kvardröjande strypgrepp på bostadsbyggandet (Parkering kan inte vara normen). I Stockholms län varierar parkeringstalen mellan 0,25 (för de minsta lägenheterna i Sundbyberg) till 1,7 (Vallentuna) P-platser per lägenhet. Stockholms stad får i DN rätt bra betyg, men med 0,7 P-platser per lägenhet i snitt och 0,5 som parkeringstal även i de nya miljöstadsdelarna Norra Djurgårdsstaden och Årstafältet finns mer att göra även här. Och i kranskommunerna kan man förstås göra ännu mycket mer. Utbyggnaden av kollektivtrafiken kopplas redan till bostadsbyggande. Då bör det också vara bostadsbyggande som bygger på kollektivtrafik.

Stockholm är tätt med svenska mått men kan bli tätare – och därmed ännu bättre lämpat för kollektivtrafik och cykel. Bygg tätt, och grönt – och smått och yteffektivt. Låt bilarna i högre utsträckning bära sina egna kostnader, också för markanvändning och kapitalkostnader för parkeringar och garage. Förstärk kollektivtrafiken och gör den mer resenärsvänlig, med nya spår, mer kapacitet på befintliga spår tack vare ny teknik, förarlösa tåg och nya signalsystem, och nya attraktiva inslag som skapar nya samband och snabba förbindelser på tvären, med spårvägar och pendelbåtar.

Gör det enklare att ta med cykeln på pendeltåg och tunnelbanor (det är redan på gång). Bygg ordentliga cykelbanor, som inte slutar mitt i biltrafiken och inte har livsfarliga stolpar mitt i vägen men däremot hänger ihop i tydliga stråk också över kommungränser. Och kombinera ett lägre P-tal för bilar med ett avsevärt högre P-tal för cyklar! Det är inte bara studenter som cyklar i dagens Stockholm. (Folkpartiet lade inför valet fram ett ambitiöst cykelprogram: DN.)

Stockholm behöver kort sagt en stadsbyggnadspolitik för bostäder, inte bilar.