Kulturen måste få vara fri. Och alla ska ha möjlighet att ta del av och utöva kultur – framför allt i ungdomen. En liberal kulturpolitik är en hjärtefråga för mig, som kandidat för Liberalerna. Det handlar om allt från trygghet på biblioteken till att värna yttrandefrihet – och det goda samtalet.

Kultur i olika former hör till det som gör oss till människor, och gör våra liv rikare – oavsett om den utmanar och skaver, eller gläder och tröstar. En liberal kulturpolitik i min tolkning vill göra kulturen till en angelägenhet för fler människor. Alla som vill ska tryggt kunna ta del av kultur, och få en chans att också utöva den. En liberal kulturpolitik handlar förstås också främst om ett försvar av friheten: konstnärernas frihet, kulturkonsumenternas frihet, alla medborgares frihet att yttra sig.

Kultur för alla – det kräver trygghet på biblioteken

Tillgång till kultur och bildning berikar vår tillvaro. Vana vid böcker, konst och kulturhistoria ger också tillgång till fördelar i livet, till språk, bildning och referensramar. Men de fördelarna är ojämnt fördelade. Alla barn växer inte upp i läsande hem, kan inte enkelt få hjälp med skolarbetet, går inte på museer på fritiden och har kanske inte ens en egen tyst vrå för att läsa läxor, måla eller bara vara och tänk.

En mer jämlik tillgång till kulturen är därför en viktig del av liberal kulturpolitik. Det tar konkret uttryck bland annat i den kommunala Kulturskolan, kulturaktiviteter och estetisk verksamhet i den vanliga skolan, och inte minst i tillgängliga och trygga bibliotek.

Tryggheten på biblioteken är en av mina viktigaste frågor. Biblioteksfrid måste bli en självklarhet – och det är viktigast för dem som behöver det lugna, trygga biblioteket allra mest. Biblioteken ska vara generösa och öppna för alla.

Personer som stör och förstör har därför inte på biblioteken att göra och ska i yttersta fall kunna ges tillträdesförbud. Läs gärna mer om våra liberala förslag till biblioteksfrid här. Trygga bibliotek är en del av en liberal kulturpolitik för jämlikhet, jämte sådant som en tillgänglig kultur för alla oavsett funktionsvariation, eller rättigheter för HBTQ-personer.

Kulturens frihet – politiker ska inte styra kulturstödet

Kulturens frihet har inte varit så viktig på länge. I vår omvärld syns alltfler auktoritära ledare som inkräktar på såväl konstnärers som mediers frihet. Där är vi långtifrån ännu, men även i Sverige finns politiker som vill forma kulturen efter sina behov och till exempel politisera kulturarvet. Det är lika illa oavsett om det handlar om missriktad identitetspolitik som gör grupptillhörigheten viktigare än individen, eller nationalistisk högerpopulism som vill förvrida historien för att framhäva en falsk ensartad kontinuitet framför verklighetens mångfald och korsbefruktningar.

Vi liberaler har en stolt tradition av att hävda ”armlängds avstånd”, bland annat genom våra reformer av kulturstöd i Stockholm. Avståndet mellan politiken och kulturlivet behöver dock stärkas.

Beslut om exempelvis vilka specifika verksamheter som bör få kulturstöd ska inte tas politiskt. Fler aktörer måste också få bättre möjligheter att verka. I kommunpolitiken har vi därför föreslagit bland annat ett scenkonsthus och ett kulturråd för kulturstödet.

Frihet att tänka och tala – men inte att stå oemotsagd

Yttrandefriheten är grunden för ett liberalt samhälle. Den är därför ett ansvar för liberala politiker i allmänhet, och kulturpolitiker i synnerhet, att försvara. Liksom kulturens frihet, är detta försvar mer angeläget än på länge. Det handlar om rätten att få tycka, tänka och säga vad man vill. Däremot inte om någon rätt att stå oemotsagd. I ett liberalt samhälle är den öppna debatten vår livsluft.

En fara för såväl samhällets sammanhållning som den öppna debatten är det växande fenomen som kallas filterbubblor, i den framför allt digitala värld där falska nyheter och alternativa fakta cirkulerar och frodas. Vanan att bara ta del av uppgifter och åsikter som bekräftar den egna världsbilden är farlig på riktigt.

Rätten att få säga vad man vill används alltmer som en ursäkt för att vräka ur sig lite vad som helst om andra människor och gärna ihopklumpade grupper av människor. Rätten att yttra sig fritt gäller förstås även sådana yttranden, men att tro att man har rätt att stå oemotsagd är en grov feltolkning. Såväl åsikter som personangrepp ska bemötas.

Här hjälper det föga med lagstiftning – det är det öppna samhället självt som måste försvara sig, med goda argument och outtröttlig redovisning av fakta. Hur lite det än räknas i vissa kretsar.

Källkritiken måste hävdas som en dygd. Skolans roll – men även de trygga öppna bibliotekens – är central. Verksamhet som stärker källkritik och kritiskt tänkande är uppgifter också för kulturinstitutioner som museer och arkiv, där historiens exempel kan förevisas. Mediernas frihet ska försvaras – det innebär bland annat trygghet för journalister. Public service har en viktig uppgift, och dess oberoende av politiken måste garanteras. Formerna och uppdraget kan behöva ses över och förtydligas. Kanske kan en oberoende instans övervaka att och hur uppdraget uppfylls.

Det fria ordet är på allvar hotat i andra länder, inte alltid så långt bort. Ryssland, Turkiet, alltmer i EU-länder som Polen och Ungern. Alldeles nyss arresterades en svensk medborgare i Spanien på begäran av Turkiet via Interpol.

Dessa övergrepp måste vi markera kraftfullt mot. Sverige och svenska kommuner kan hjälpa till med fler fristäder för förföljda kulturutövare – författare men även andra konstnärer, och journalister. Vi liberaler har också föreslagit ett demokratiforum och museum i Stockholm, för att uppmärksamma inte minst skolungdomar på den korta men stolta demokratiska historien, vikten av demokrati, lika rättigheter – och källkritik.

Det finns mycket att säga om liberal kulturpolitik. Detta är en del av det jag har att föra fram. Läs gärna mer här på rasmusliberal.com!