Kategori: Hälsa

Frihet att bada i Hornsberg (igen)

Trots brittsommarvärme känns badsäsongen nog avlägsen för de flesta. Men nästa år hoppas jag att det ska vara möjligt att ta ett dopp vid Hornsbergs strand, helt lagligt. Det skriver jag i veckans Mitt i.

Vi i Folkpartiet vill som jag har skrivit tidigare se fler badmöjligheter på Kungsholmen. Vi vill att det ska vara enkelt att röra på sig, att ha en trevlig fritid och ett bra vardagsliv på vår ö året om. Därför arbetar vi för bättre parker, upprustning av Kungsholmen runt osv… Och för ett slopat badförbud och säkrare bad i Hornsberg! Det behöver då bl.a. göras något åt vattenskotrar och de rangliga räddningsstegarna behöver ersättas med stabilare badstegar. Jag har själv utövat lite civil olydnad och tagit ett och annat dopp i somras.

På plats vid Hornsbergs strand en varm sommarkväll.
På plats vid Hornsbergs strand en varm sommarkväll.

Tidigare har Vårt Kungsholmen skrivit om detta, nu har jag skrivit i den andra lokaltidningen Mitt i – se ”klippet” och insändartexten nedan.

Mitt i 8 oktober 2013.
Mitt i 8 oktober 2013.

Legalisera badandet i Hornsberg

Den härliga sommaren gjorde Kungsholmens alla stränder och kajer populärare än någonsin. Det gäller inte minst nya Hornsbergs Strandpark. Solbadare och flanörer har fyllt gräsmattor och gångstråk. Utegymmet har varit välanvänt, restauranger och glasscaféer välbesökta.

En hel del har också tagit ett dopp i Mälarens vågor. Räddningsstegarna som monterats längs ”kajkanten” verkar ju inbjuda till bad – men det är i själva verket ett regelbrott. Badförbud råder.

Vi i Folkpartiet tycker att Stockholm behöver fler badplatser – och färre förbud. Där människor uppenbarligen vill bada borde det vara möjligt att ordna säkra badmöjligheter: En flytande ”avspärrning” mot farleden och åtgärder mot de vilda vattenskoteråkarna, som far fram många gånger snabbare än de 5 knop som anges i farleden. Kan något göras lokalt i väntan på nationell reglering?

Vattenkvaliteten är viktig men om det inte visar sig hälsofarligt bör vi utgå från den verklighet som råder – Kungsholmsborna har redan gjort detta bad till sitt. Vi hoppas därför på snabba politiska beslut och att vi redan till nästa sommar kan få riktiga badstegar på plats – och ta ett lagligt dopp.

Bad vid Hornsbergs Strand är ett av Folkpartiets förslag för ett aktivt och attraktivt Kungsholmen.

Rasmus Jonlund
Ordförande, Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Alkoholen och friheten

Jag älskade min pappa, världens snällaste, med alla hans styrkor och svagheter. Men jag hatade den sjukdom som präglade hans liv – och även har präglat livet för oss i familjen. Och jag avskyr det lidande som beroendesjukdomar orsakar människor, och upprörs över de kostnader det innebär för oss alla. Därför vill jag skriva några ord om alkohol, politik och frihet.

Att slå vakt om. (Bildkälla: holmpartner.se)
Att slå vakt om.

Alkoholism är ingen sjukdom som drabbar en enskild person. Och det drabbar inte bara oss anhöriga, utan hela samhället. Kostnaderna för alkoholen är svåra att beräkna, en uppskattning är ca 66 miljarder per år. Det är sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader, uteblivna skatteintäkter och förlorad produktion. Lidandet och kostnaderna finns också i form av allt bråk och våld som följer i alkoholens spår (om än inte i min pappas).

Alkohol är också en njutningsdryck och en del av mänsklighetens kultur. Att förbjuda alkohol är knappast görligt, om det vore önskvärt. Men vi måste begränsa alkoholens skadeverkningar.

Alkoholen är ett bra exempel på hur liberaler måste fundera kring frihet. Vår frihet att kunna köpa och dricka alkohol var och när vi vill, mot alkoholistens frihet, och hans barns och anhörigas frihet, att inte behöva möta frestelsen och hotet i form av vinflaskor i matbutiken eller säljinriktade privata alkoholbutiker. Friheten att inte begränsas av samhället, mot vår gemensamma frihet att inte behöva lägga onödigt mycket skattepengar på vård av alkoholskador, och att få en försämrad samhällsekonomi.

Frihet är inte, med ett populärt uttryck, helt digital. Det är inte 1 eller 0, på eller av. Min frihet kan inkräkta på andra människors. Och den frihetsinskränkningen för dem, kan vara vida större än min frihetsvinst. Det gäller i alkoholpolitiken liksom på andra områden. Därför står jag fast vid en restriktiv alkoholpolitik, med höga skatter och Systembolagets monopol.

Avvägningar hör till liberalismen. Något annat är anarki. Sedan kan vi diskutera hur vi väger.

Tillåt bad i Hornsberg

I en stad på vatten ska det aldrig vara långt till ett bad. Därför vill vi i Folkpartiet på Kungsholmen öppna för bad vid Hornsbergs Strand – där många redan badar.

Den oerhört populära Hornsbergs Strandpark har blivit Kungsholmens nya sommartillhåll, för Kungsholmsbor och många andra stockholmare. Många har under den långa, varma sommaren också tagit ett dopp i Mälarens vågor. Stegarna på plats verkar inbjuda till bad – men är egentligen bara till för att klättra upp om man råkar trilla i. Badförbud råder, där det inte är uttalat tillåtet.

I nya Vårt Kungsholmen rapporteras om läget (se också ”klippet” nedan). Där berättar jag om min och Folkpartiets idé att tillåta bad vid Hornsbergs Strand. Vattenkvaliteten är förstås viktig, men även om alla prover som tagits inte uppfyller de allra högsta kraven bör vi ändå vara pragmatiska. Bad sker här i dag. Om bedömningen är att det inte är hälsofarligt, att de sämre provresultaten är av övergående karaktär, och att det det borde gå att tillåta bad i framtiden – då borde vi kunna göra det redan nu. Givetvis gärna med anslagen information om badvattnets kvalitet, uppdaterat med kontinuerliga mätningar.

Vårt Kungsholmen 14 september 2013.
Vårt Kungsholmen 14 september 2013.

Vi behöver göra något åt säkerheten. Spärra av mot farleden med en flytande, färggran bojlinje. Byta ut de ranka räddningsstegarna mot rejäla badstegar. Och försöka göra något åt fartdårarna på vattenskotrar – innan det görs en nationell reglering bör polis och kommun tala med uthyrarna, t.ex.

En framtida, mer långsiktig, idé är en flytande bassäng ute i vattnet – för säker och trevlig motion sommartid.

Kungsholmsborna har redan gjort Hornsberg till sin nya badplats. Då kan vi antingen lägga hinder i vägen – eller förbättra förutsättningarna och säkerheten. Fler bad är en av våra idéer för ett mer aktivt och attraktivt Kungsholmen.

Liberalt lackmustest – om alkohol och etiketter

Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred
, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat
för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Vård för papperslösa – snart på plats?

I helgen gjorde Sveriges nye integrationsminister, Folkpartiets Erik Ullenhag, ett viktigt ställningstagande i Ekots lördagsintervju: vård och skolgång för papperslösa flyktingar ska kunna genomföras. Självklar liberal politik kan tyckas, men det har varit motigt i portgången. Alltför länge har reformen fått vänta.

Under tiden har kommuner och landsting gjort vad man har kunnat – t.ex. i Skåne och Stockholm. En verklig förändring kräver dock en sådan lagändring på nationell nivå som nu aviseras.

En bra start för liberalen Ullenhag!

Media: Dagens Medicin, DN, Ekot, Expressen, SvD. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Odelberg, Kristina Palmgren, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Stockholm trappar upp kampen mot missbruk och smittspridning

Stockholm har en bra beroendevård. Och nu ska den bli ännu bättre. I den helhetsstrategi som Folkpartiets Birgitta Rydberg lägger fram mot både missbruk och smittspridning ingår mer uppsökande verksamhet – beroendevård där missbrukarna finns; särskilda insatser för kvinnor – som ofta är mest utsatta som missbrukare och i missbruksmiljöer; förebyggande insatser för unga – för att färre överhuvudtaget ska börja missbruka; med mera.

Och som en del i helhetsstrategin ingår ett försök med sprutbyte.

DN skriver om detta i dag, och Birgitta Rydberg skriver mer på sin blogg. Andra som bloggar är Amanda Brihed, Mark Klamberg, Liberati, Olov Lindquist, Seved Monke, Anna Starbrink.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Minskad smittspridning är värt sprutbytesförsök – med mera!

Jag vet inte om det är min liberala ideologi eller mer min personlighet, men jag känner mig ofta träffad av den gamle Folkparti-ledaren Gunnar Heléns bevingade ord: Att vara liberal är att vara kluven. Svåra frågor har sällan självklara svar. En sådan fråga är hur vi bäst minskar narkotikans skadeverkningar på människor och i samhället – dels missbruket, dels de följder det får: kriminalitet, förstörda familjer, och inte minst smittspridning av farliga sjukdomar.

Sprutbyten är en åtgärd som inte syftar till att minska missbruket (där har Moderaterna i Stockholms län helt rätt). Tvärtom innebär sprutbytesprogram utdelning av instrumenten för injektionsmissbruk, till ofta mycket tunga narkomaner. Men syftet med sprutbyten är ett annat: att etablera kontakt med missbrukare och få deras förtroende – samt att minska risken att hiv, hepatit osv sprids.

Min liberalism är en pragmatisk ideologi, och det är också min syn på narkotika och smittspridning. Kan vi med sprutbyten minska smittspridningen så kan det vara en rimlig åtgärd – precis som metadonprogram är rimliga, även om de innebär utbyte av opiaterna (som heroin) mot en annan drog, eftersom de visat sig effektiva för att hjälpa missbrukare att sluta.

Problemet med sprutbytesdebatten har i mina ögon varit i huvudsak två. Först den skakiga vetenskapliga evidensen. Många påstår att det vetenskapliga stödet är kompakt, men det rör sig om totalt ett fåtal studier runtom i världen, varav en del ifrågasatts eller ger otydliga resultat. Ett par av dem, bl.a. från OS-aktuella Vancouver, visar rentav att sprutbyten kan vara kontraproduktivt ur smittspridningssynpunkt! Det har jag i och för sig svårt att tro på, men det visar att forskningsläget inte är så glasklart som det ibland framstår. Det mest närliggande exemplet, i Malmö/Lund, har aldrig kunnat visa någon effekt på just smittspridning (däremot andra positiva effekter med bl.a. kontaktytor med narkomaner).

Min andra invändning gäller det starka fokus som sprutbyten har fått i debatten om hur vi ska bemöta framför allt hiv-smittan, som för några år sedan hade en mycket obehaglig, snabb och kraftfull ökning i Stockholmsområdet (en ökning som nu har fallit tillbaka). Risken är att andra åtgärder riskerar att hamna i skymundan: uppsökande verksamhet (även utan ”lockbetet” sprutbyten), omfattande hiv- och hepatit-testning, metadonprogram och annan beroendevård, osv. Dessa inslag hade god effekt under hiv-epidemin på 1980-talet men har senare inte varit så omfattande. Första steget borde vara att utöka dem. Landstingets och Karolinska institutets baslinjestudie där de tyngsta narkomanerna söktes upp, bekräftade detta.

Den narkotikapolitiska utredning som Alliansen beslutade om har lugnat mig på dessa punkter. Den konstaterar att forskningsläget är oklart men att sprutbyten åtminstone inte kan skada. Om Stockholm genomför ett försök med sprutbyte, tillsammans med en rad andra åtgärder som förstärker beroendevården och smittskyddet, kan vi få ett bra svar på om och hur sprutbyten fungerar, just i Stockholm. Det borde ju de flesta kunna sluta upp bakom.

Det övergripande målet måste vara att minska missbruket och allt det lidande det för med sig. Den största dödsfaran för narkomanerna är missbruket i sig. Men de som kan få hjälp att bli fria från sitt missbruk ska inte behöva bära med sig en livslång, livsfarlig smitta. Därför måste vi göra allt för att stoppa smittspridningen. Med en helhetssyn på missbrukarnas situation kan vi göra båda sakerna – samtidigt. För att gå från Helén till att travestera Henrik av Navarra: minskad smittspridning är värt ett sprutbytesförsök – med mera!

Mer media: SvD Brännpunkt, Brännpunkt igen, Stockholmsnytt, ABC, Dagens Medicin.

Andra bloggare med åsikter om sprutbyten: Maria Abrahamsson (som gjort sin åsiktsresa), Maria Byström, Isobel Hadley-Kamptz, Seved Monke, Per Pettersson, Sanna Rayman på SvD:s ledarblogg, Anna Starbrink

Obs! Detta inlägg, liksom alla andra här, skriver jag som privatperson och fritidspolitiker i Stockholm. Även om jag också arbetar för Folkpartiet i landstinget.

Intressant om , , , , , , , , , , ,

Nu får sjuka rehabilitering snabbare

Mycket kritik har riktats mot reformerna av sjukförsäkringen – men svenskarna verkar mycket välmotiverat inte ha något större förtroende för oppositionens alternativ. Något sådant alternativ finns ju inte. Även om Alliansregeringens reformer kunde vara annorlunda och säkerligen mer kraftfulla.

Riktigt så kraftlösa som Aftonbladets Lena Mellin hävdade är dock inte sjukförsäkringsreformerna. Allt går att säga med statistik – men de ”tre timmar på jobbet” som Mellin menar att rehabiliteringskedjan gett, innebär faktiskt 4.700 färre sjukskrivna människor, 130.000 färre sjukdagar per år och en vinst på 60-65 miljoner kronor. Ingen jätteförändring men heller knappast något fiasko, som Expressens Ann-Charlotte Marteus påpekar. Och i Rapport (som på nätet har ett TT-telegram) kunde tittarna tidigare i veckan höra uppmuntrande ord om betydelsen av snabb rehabilitering som rehabiliteringskedjan innebär.

Sedan kunde nog en hel del göras för ännu snabbare rehabilitering, så att alla människor får en verklig chans att jobba, vara med i sammanhanget på en arbetsplats, och försörja sig själva.

Läs också SvD och Seved Monke om de rödgrönas låga förtroendesiffror kring sjukförsäkringen.

Intressant om , , , , , , , ,

Klokt idrottsborgarråd: Madeleine Sjöstedt om idrott och hälsa

Idrott är inte ett av mina stora intressen. Jag läser sällan sportsidorna eller följer några idrottsevenemang (om Sverige tagit sig till EM så kanske…) Däremot tycker jag att det är viktigt – och ofta ganska roligt – att själv idrotta, eller snarare motionera. Springturer, något gympass och mängder av promenader är ett av mina recept för ett gott liv.

Till detta har idrottsundervisningen i skolan bidragit marginellt och då först på gymnasienivå. Dels genom den ökade friheten att själv göra vad som passade mig bäst på idrottslektionerna (det blev lite bollsport eller friidrot och många varv i ”slingan” runt Ållebergsgymnasiet). Dels faktiskt genom den teoretiska hälsoundervisningen som ägnades några lektioner och väl delvis skrämde mig till aktivitet.

Idrottsrörelsen har däremot satt noll spår. Nu förväntar jag mig förstås inte att varje verksamhet med offentligt stöd ska vara till nytta och kunna göra något för varje medborgare – men Stockholms idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt träffar samtidigt huvudet på spiken på dagens DN Debatt: En idrottsrörelse som vill vara relevant i samhället och göra skäl för att vara statens enda kanal för miljardbidragen till idrott och hälsa, måste ta ansvar för framför allt barns och ungdomars hälsa, motivation och möjlighet att röra på sig.

Utan att låta flåshurtig: grunden för ett hälsosamt liv läggs i ungdomen. Visst går det att ändra sig senare i livet – det är aldrig för sent – men om vi kan få ett sunt liv med lagom med motion, mat, dryck och för den delen socialt umgänge från unga år är det så mycket enklare att fortsätta på den vägen.

Jag gläds personligen över att ha skaffat mig mina motionsvanor i tonåren även om de kanske ibland kan gå omgivningen på nerverna – och hoppas att Stockholm kan visa vägen mot mer hälsa och rörelse, med mindre tävlingsinriktning och mer glädje och variation.

Intressant om , , , , , , , ,

Läkemedelsbudget räddad – på bekostnad av en njure

USA behöver inte reformera sjukvården bara för att nästan 50 miljoner amerikaner i dag saknar sjukvårdsförsäkring – utan också för att få kontroll över och börja minska kostnaderna som slukar bortåt en femtedel av BNP i världens största ekonomi. Utmaningarna är enorma, motståndet hårt – men det positiva är att de bägge ambitionerna går hand i hand. Och det lika sorgliga att de bägge problemen också gör det.

Ett exempel som förmedlas av NY Times*: En njursjuk ung kvinna med livslångt funktionshinder, som därmed omfattas av Medicare, fick en ny njure – men efter tre år inte längre de mediciner hon behöver för att behålla den. Hennes medicinska situation försvårar förstås också en egen sjukvårdsförsäkring.

Resultatet blev att njuren stöttes bort, hon fick återgå till dialys som är tre gånger dyrare än de läkemedel hon hade behövt, och har nu genomgått ytterligare en njurtransplantation – och påbörjat ytterligare en utmätt 36-månaders tid med subventionerade läkemedel. Slöseri med både pengar och organ som det finns ont om, för att helt skenbart och kortsiktigt hålla nere läkemedelskostnader.

Detta är bara ett exempel på de brister som finns även för dem som har tillgång till offentlig sjukvårdsförsäkring. Det är bara att hålla alla tummar för att Obama får framgång, att demokraterna i kongressen kan enas och dessutom få med sig åtminstone några kloka republikaner (som Maine-senatorn Olympia Snowe – och den förre majoritetsledaren och presidentkandidaten Bob Dole; kanske till priset av det offentliga sjukförsäkringsalternativ som många demokrater förespråkar).

De mänskliga och ekonomiska följderna av ett misslyckande blir annars fortsatt lika bistra – och irrationella.

(*Mitt amerikanska husorgan på nätet; och den traditionellt mest inflytelserika pressrösten, för vissa den främsta representanten för ”liberal östkustmedia”.)

Intressant om , , , , ,