Kategori: Hälsa

Försiktighetsprincip mot familjära nätdroger

För att bekämpa nätdroger måste rättsväsendet ligga steget före. Nya liknande substanser bör vara förbjudna tills de eventuellt bevisas ofarliga. ”Familjeprincipen” är inget annat än en klok försiktighetsprincip.

Bild från mobilisering.nu
Bild från mobilisering.nu

Olika nätdroger står för en allt större del av svenskt missbruk och knarkhandel. De når nya och andra grupper än traditionella droger, och deras effekter är inte bara farliga, utan ofta också okända för användarna. Genom att ändra på molekylerna skapas ständigt nya substanser – som därmed inte per automatik är narkotikaklassade. Nätdrogernas föränderlighet är därmed också en utmaning för rättsväsendet. Som radions Kaliber rapporterar har tullen svårt att hejda inströmningen. Beslagen ökar – men så gör sannolikt också knarkhandeln via nätet, och det som slipper förbi. För att komma åt nätdrogerna behöver vi tillämpa ”familjeprincipen”: liknande substanser bör helt enkelt också narkotikaklassas.

Johan Pehrson (FP) (från riksdagen.se)
Johan Pehrson (FP) (från riksdagen.se)

Folkpartiet har lyft kampen mot nätdroger  (se bl.a. SvD: FP tar fajten mot nätdrogeroch vår gruppledare i riksdagen Johan Pehrson föreslår bl.a. en sådan familjeprincip (SR). Om detta slås fast öppet och tydligt borde det inte innebära någon risk för rättssäkerheten: alla ska kunna veta vad som gäller.

Familjeprincipen är helt enkelt en försiktighetsprincip: Precis som potentiellt miljöfarliga kemikalier bör vara förbjudna innan de bevisats ofarliga och funktionella, ska potentiellt farliga och beroendeframkallande substanser vara narkotikaklassade tills någon visar att de inte behöver vara det.

Johan Pehrson har skrivit om nätdroger, bl.a: Nya substanser i nätdroger upptäcks varje vecka, Droghandeln på internet ökar

Smalare säkrare skolvägar

Trafiksäkerheten kring skolorna kräver fysiska åtgärder i gatumiljön – men också att skjutsande skolföräldrar tar ett gemensamt ansvar. Färre bilar och bilskjutsar handlar både om barnens säkerhet och hälsa – och om frihet och ansvar.

varning barn skyltAlla som varit vid en grundskola en vardagsmorgon har nog sett bevis på det fenomen som brett ut sig allt mer: Bilar på rad med föräldrar som skjutsar sina barn. När man talar om trafiksäkerhet vid skolorna är det omöjligt att komma förbi de skjutsande föräldrarna – som vill värna sina barns säkerhet men då tillsammans blir en del av säkerhetsproblemet.

Fortkörning på gator vid skolor är förkastlig. När inte 30- och varningsskyltarna respekteras (som SvD rapporterar i dag skrivs var femte fortkörningsbot ut vid en grundskola), krävs fysiska åtgärder: gupp, kraftiga räfflor och avsmalningar. Bussar bör kunna få särskilda ”förbifarter” vid hindren på många platser. Trafikstockningarna vid skoldagens start och delvis dess slut kan dock inte 30-skyltregleras bort. Olika åtgärder och uppmaningar kan begränsa utrymmet och viljan att skjutsa sina barn men i grunden måste föräldrarna ta enskilt, och därmed gemensamt, ansvar.

Alla föräldrar vill sina barns bästa. Vissa har så lång skolväg, är för små eller har så krånglig resväg för att åka kollektivt, att bilskjuts behövs. Men för de flesta i grundskoleålder borde gång eller cykel fortfarande vara en framkomlig väg. För att trygga den vägen kunde föräldrar, som redan sker, samordna och dela upp ansvaret att följa varandras barn till skolan olika dagar. Mer långväga barn och föräldrar kunde kanske samåka i större utsträckning.

Alla föräldrar ser förstås att trafikstockningar vid skolor inte är bra för några barn. Förutom säkerheten är avgaserna från den långa kön av sakta rullande, stoppande, stillastående och startande bilar knappast något som någon vill gångbanaha i anslutning till skolbarn och skolgårdar. Luftkvalitet är en viktig hälsofaktor, och vi vet att den kan variera från gata till gata, kvarter till kvarter.

Att låta barn cykla eller gå till skolan är en hälsofråga också av annat slag: Ett naturligt tillfälle att röra sig varje dag, och ett naturligt sätt att vänja sig vid vardagsmotion som man kan få stor nytta av senare i livet.

För att inte tala om friheten och ansvarskänslan att få ta sig till och från skolan, sin arbetsplats, för egen maskin.

Nej till ”gårdsförsäljning”, ja till nollvision om rökning

Folkpartiets landsmöte sade i dag nej till både s.k. gårdsförsäljning och nollvision för rökning. Jag välkomnar det förra – och hoppas att vi kan återkomma om det senare.

Den som värnar en restriktiv alkoholpolitik bör säga nej till så kallad ”gårdsförsäljning”. Inte för att det skulle vara någon katastrof för vare sig hälsa eller detaljhandelsmonopolets upprätthållande om små producenter kunde sälja sina egna produkter i liten skala direkt till kunder – utan för att själva förändringen skulle undergräva monopolet rent rättsligt. Gårdsförsäljning som det utretts och föreslagits är dessutom något helt annat än det småskaliga, idylliskt pastorala och landsbygdsutvecklande småföretagsvänliga, som gärna målas upp.

Om gårdsförsäljningen och varför Folkpartiet bör säga nej har jag skrivit tidigare, bl.a. med Cecilia Elving i NU häromveckan, vilket jag bloggade om här. Därför är jag väldigt glad över att landsmötet i dag har sagt nej!

En annan tids tobaks-PR med barnfokus.
En annan tids tobaks-PR med barnfokus.

Ett annat nej gällde nollvision för rökning. Där hade jag hoppats på ett annat beslut. En nollvision handlar inte om något förbud – men om ett mål att vi inom ett visst antal år inte längre ska ha någon som vill röka. Framför allt handlar det om att minska nyrekryteringen av rökare, som är tobaksindustrins stora mål.

Är rökning inte något personligt, och inte politiskt? Förvisso är det vars och ens val att börja eller sluta röka. Men med sjukvårdens och övriga gemensamma samhällsfunktioners kostnader för rökningens skadeverkningar, och med den låga debutålder som gäller för de flesta rökare, är rökning också politik.

En nollvision i sig gör förstås inte att någon slutar, eller inte börjar röka. Men dels skulle den ha en normerande effekt, dels ställa krav och resa förväntningar på konkreta åtgärder för att nå dithän. Det handlar i dagsläget inte minst om att anonymisera cigarettpaketen och även i övrigt göra dem ”osexiga” och osäljande, med stora, sanningsenligt avskräckande bilder. Att inte exponera cigaretter i butiker är också viktigt för att undvika att ungdomar lockas eller kan köpa dem.

En nollvision handlar helt enkelt om att vi inte ger oss förrän ingen väljer att börja röka. Det måste vara vårt mål. Att fatta ett nationellt beslut om det vore att ställa krav på oss själva. Sverige har alltför länge lutat sig tillbaka i kampen mot rökningen och dess skadeverkningar.

Läs gärna Anna Starbrinks blogginlägg om varför hon inte ger sig förrän färre unga börjar röka, och se filmen där Barbro Westerholm och Anna Starbrink motiverar varför de vill se en nollvision, nedan.

Klart för bad i Hornsberg 2014

Sista hindret för bad vid Hornsbergs strand verkar avklarat. Vattenkvaliteten håller.

Fler badplatser borde vara självklart för en stad som Stockholm. Jag och Folkpartiet vill göra det lagligt – och säkert – att bada i Hornsberg och Kristineberg. Om denna vår badkamp har Vårt Kungsholmen skrivit, och jag skrev i Mitt i så sent som för en vecka sedan.

Och nu verkar sista hindret vara avklarat. Efter ett par års mätningar konstaterar miljöförvaltningen att vattenkvaliteten är bra, som DN skriver (nedan).

DN STHLM 15 oktober 2013.
DN STHLM 15 oktober 2013.

Nu ser jag inget som borde stoppa en riktig badplats 2014. Nya badstegar och en avspärrande bojlina mot farleden borde gå lätt och fort att ordna. Det formella beslutet borde vara just en formalitet.

Bad i Hornsberg och Kristineberg är en av Folkpartiets frågor för ett mer aktivt och attraktivt Kungsholmen.

Frihet att bada i Hornsberg (igen)

Trots brittsommarvärme känns badsäsongen nog avlägsen för de flesta. Men nästa år hoppas jag att det ska vara möjligt att ta ett dopp vid Hornsbergs strand, helt lagligt. Det skriver jag i veckans Mitt i.

Vi i Folkpartiet vill som jag har skrivit tidigare se fler badmöjligheter på Kungsholmen. Vi vill att det ska vara enkelt att röra på sig, att ha en trevlig fritid och ett bra vardagsliv på vår ö året om. Därför arbetar vi för bättre parker, upprustning av Kungsholmen runt osv… Och för ett slopat badförbud och säkrare bad i Hornsberg! Det behöver då bl.a. göras något åt vattenskotrar och de rangliga räddningsstegarna behöver ersättas med stabilare badstegar. Jag har själv utövat lite civil olydnad och tagit ett och annat dopp i somras.

På plats vid Hornsbergs strand en varm sommarkväll.
På plats vid Hornsbergs strand en varm sommarkväll.

Tidigare har Vårt Kungsholmen skrivit om detta, nu har jag skrivit i den andra lokaltidningen Mitt i – se ”klippet” och insändartexten nedan.

Mitt i 8 oktober 2013.
Mitt i 8 oktober 2013.

Legalisera badandet i Hornsberg

Den härliga sommaren gjorde Kungsholmens alla stränder och kajer populärare än någonsin. Det gäller inte minst nya Hornsbergs Strandpark. Solbadare och flanörer har fyllt gräsmattor och gångstråk. Utegymmet har varit välanvänt, restauranger och glasscaféer välbesökta.

En hel del har också tagit ett dopp i Mälarens vågor. Räddningsstegarna som monterats längs ”kajkanten” verkar ju inbjuda till bad – men det är i själva verket ett regelbrott. Badförbud råder.

Vi i Folkpartiet tycker att Stockholm behöver fler badplatser – och färre förbud. Där människor uppenbarligen vill bada borde det vara möjligt att ordna säkra badmöjligheter: En flytande ”avspärrning” mot farleden och åtgärder mot de vilda vattenskoteråkarna, som far fram många gånger snabbare än de 5 knop som anges i farleden. Kan något göras lokalt i väntan på nationell reglering?

Vattenkvaliteten är viktig men om det inte visar sig hälsofarligt bör vi utgå från den verklighet som råder – Kungsholmsborna har redan gjort detta bad till sitt. Vi hoppas därför på snabba politiska beslut och att vi redan till nästa sommar kan få riktiga badstegar på plats – och ta ett lagligt dopp.

Bad vid Hornsbergs Strand är ett av Folkpartiets förslag för ett aktivt och attraktivt Kungsholmen.

Rasmus Jonlund
Ordförande, Folkpartiet Liberalerna Kungsholmen-Essingeöarna

Alkoholen och friheten

Jag älskade min pappa, världens snällaste, med alla hans styrkor och svagheter. Men jag hatade den sjukdom som präglade hans liv – och även har präglat livet för oss i familjen. Och jag avskyr det lidande som beroendesjukdomar orsakar människor, och upprörs över de kostnader det innebär för oss alla. Därför vill jag skriva några ord om alkohol, politik och frihet.

Att slå vakt om. (Bildkälla: holmpartner.se)
Att slå vakt om.

Alkoholism är ingen sjukdom som drabbar en enskild person. Och det drabbar inte bara oss anhöriga, utan hela samhället. Kostnaderna för alkoholen är svåra att beräkna, en uppskattning är ca 66 miljarder per år. Det är sjukvårds- och sjukförsäkringskostnader, uteblivna skatteintäkter och förlorad produktion. Lidandet och kostnaderna finns också i form av allt bråk och våld som följer i alkoholens spår (om än inte i min pappas).

Alkohol är också en njutningsdryck och en del av mänsklighetens kultur. Att förbjuda alkohol är knappast görligt, om det vore önskvärt. Men vi måste begränsa alkoholens skadeverkningar.

Alkoholen är ett bra exempel på hur liberaler måste fundera kring frihet. Vår frihet att kunna köpa och dricka alkohol var och när vi vill, mot alkoholistens frihet, och hans barns och anhörigas frihet, att inte behöva möta frestelsen och hotet i form av vinflaskor i matbutiken eller säljinriktade privata alkoholbutiker. Friheten att inte begränsas av samhället, mot vår gemensamma frihet att inte behöva lägga onödigt mycket skattepengar på vård av alkoholskador, och att få en försämrad samhällsekonomi.

Frihet är inte, med ett populärt uttryck, helt digital. Det är inte 1 eller 0, på eller av. Min frihet kan inkräkta på andra människors. Och den frihetsinskränkningen för dem, kan vara vida större än min frihetsvinst. Det gäller i alkoholpolitiken liksom på andra områden. Därför står jag fast vid en restriktiv alkoholpolitik, med höga skatter och Systembolagets monopol.

Avvägningar hör till liberalismen. Något annat är anarki. Sedan kan vi diskutera hur vi väger.

Tillåt bad i Hornsberg

I en stad på vatten ska det aldrig vara långt till ett bad. Därför vill vi i Folkpartiet på Kungsholmen öppna för bad vid Hornsbergs Strand – där många redan badar.

Den oerhört populära Hornsbergs Strandpark har blivit Kungsholmens nya sommartillhåll, för Kungsholmsbor och många andra stockholmare. Många har under den långa, varma sommaren också tagit ett dopp i Mälarens vågor. Stegarna på plats verkar inbjuda till bad – men är egentligen bara till för att klättra upp om man råkar trilla i. Badförbud råder, där det inte är uttalat tillåtet.

I nya Vårt Kungsholmen rapporteras om läget (se också ”klippet” nedan). Där berättar jag om min och Folkpartiets idé att tillåta bad vid Hornsbergs Strand. Vattenkvaliteten är förstås viktig, men även om alla prover som tagits inte uppfyller de allra högsta kraven bör vi ändå vara pragmatiska. Bad sker här i dag. Om bedömningen är att det inte är hälsofarligt, att de sämre provresultaten är av övergående karaktär, och att det det borde gå att tillåta bad i framtiden – då borde vi kunna göra det redan nu. Givetvis gärna med anslagen information om badvattnets kvalitet, uppdaterat med kontinuerliga mätningar.

Vårt Kungsholmen 14 september 2013.
Vårt Kungsholmen 14 september 2013.

Vi behöver göra något åt säkerheten. Spärra av mot farleden med en flytande, färggran bojlinje. Byta ut de ranka räddningsstegarna mot rejäla badstegar. Och försöka göra något åt fartdårarna på vattenskotrar – innan det görs en nationell reglering bör polis och kommun tala med uthyrarna, t.ex.

En framtida, mer långsiktig, idé är en flytande bassäng ute i vattnet – för säker och trevlig motion sommartid.

Kungsholmsborna har redan gjort Hornsberg till sin nya badplats. Då kan vi antingen lägga hinder i vägen – eller förbättra förutsättningarna och säkerheten. Fler bad är en av våra idéer för ett mer aktivt och attraktivt Kungsholmen.

Liberalt lackmustest – om alkohol och etiketter

Går det att vara liberal och anhängare av en restriktiv alkoholpolitik? Frågan är förstås retorisk; liberaler har haft och har en avgörande betydelse för att värna och utveckla vår svenska alkoholpolitik. Samtidigt är alkoholpolitiken, baserad på pris och tillgänglighet genom höga skatter och detaljhandelsmonopol, för vissa något djupt oliberalt.

Alkoholpolitiken har utvecklats genom åren, anpassats till tiderna, överlevt EU-inträdet och bibehåller ett starkt folkligt stöd. Motboken har avskaffats, mellanölet har kommit och snabbt försvunnit igen från livsmedelsbutikerna, lördagsöppet har införts, sortimentet har växt, servicen har stärkts med bl.a. omfattande beställningshjälp. Utvecklingen har kantats, och delvis drivits av, en rad stridsfrågor.

Gårdsförsäljning är det senaste stridsäpplet. Tillskyndarna ser en stor möjlighet för små, lokala företag, för turism och tillverkning för en mer levande landsbygd. Men en del förespråkare ser uppenbarligen också gårdsförsäljningen i samma roll som oss skeptiker: som ett sätt att undergräva Systembolagets monopol. Kanske leder det istället fram till ytterligare ett steg i alkoholpolitikens utveckling: min partivän Carl B Hamiltons förslag om att tillåta hembeställning skulle öka Systembolagets servicegrad och vara en hjälp för de små, lokala vintillverkarna som gårdsförsäljningen sägs vara till för. Vinet man har provat på vingården kan beställas för att finnas att hämta när man återvänder hem. (DN Debatt, DN 1, 2, 3.)

Gårdsförsäljningens problem är att den, för att inte otillbörligt gynna svenska tillverkare, måste göras så vid att vi hamnar mycket långt ifrån idén om en idyllisk, och ganska exklusiv, landsbygdsnäring. En utredning har föreslagit en så omfattande ”gårdsförsäljning” att dörrarna skulle riskera att öppnas för alla alkoholtillverkare i världen att öppna vin- och spritbutiker varsomhelst i Sverige. Förutom att redan detta i praktiken underminerar detaljhandelsmonopolet, är det förmodligen samtidigt inte nog ”rättvist” för att kunna förenas med det svenska EU-undantaget som ger den formella grunden för detta monopol, vilket bl.a. justitiekanslern har varnat för (DN).

Som sagt: Om man har målet att, som Stockholmscenterns ordförande Per Ankersjö, avskaffa alkoholmonopolet ser man förstås inte detta som ett problem överhuvudtaget. Ankersjö ser att Hamiltons förslag skulle stärka Systembolaget – och är föga förvånande mot. (Aftonbladets ledarskribents angrepp på Hamilton från andra hållet säger kanske mer om vissas behov att svartmåla alla Alliansföreträdare och tillskriva dem möjligen omedvetna men alltid ondsinta uppsåt.) Men de gårdsförsäljningsvänner som säger sig värna den restriktiva alkoholpolitiken bör ta sig en ytterligare funderare.

Liberalismen är bred
, och min liberalism är en pragmatisk ideologi, som syftar till att uppnå största möjliga frihet och lycka åt människor. (Därav motiveras, efter en noggrann avvägning, den frihetsinskränkning som en restriktiv alkoholpolitik innebär, genom den större frihetsvinsten för t.ex. alkoholister, anhöriga, brottsoffer och indirekt alla samhällsmedborgare och skattebetalare.) Liberalismen har inga färdiga utopier, men det är en samhällsbyggande ideologi, där själva byggandet och samvaron i samhället står i centrum. Och i ett sådant samhälle går det inte att alltid hävda sin egen maximala frihet – denna begränsas av när andras frihet inskränks av våra handlingar och önskemål.

Ibland ägnar sig liberaler åt att kalla andra liberaler oliberala. Det gäller inte minst i alkohol- och narkotikadebatten, som verkar vara ett slags liberalt lackmustest. Ibland ägnar vi oss istället åt att sätta etiketter, prefix, på oss själva och andra. Sådana etiketter kan vara väl motiverade. Att säga, som de flesta men inte alla av oss folkpartister, att vi är socialliberaler, säger något om vilken slags liberal politik vi vill driva.

Socialliberalismen är temat
för det senaste numret av den utmärkta tidskriften Liberal Debatt (som fått en ny, än mer utmärkt form). Ett särdrag som jag själv brukar lyfta, kommer fram i intervjun med förre Folkpartiledaren och mångas socialliberale hjälte, Bengt Westerberg: den generella välfärden – som ger välfärdssamhället bred förankring och samtidigt, genom att ”de generalla systemen löser många problem”, innebär att mer kraft kan läggas på insatser för ”de verkligt utsatta grupperna”. Westerberg talar, i Bertil Ohlins tradition, om ”det glömda Sverige”. Det har Folkpartiet all anledning att göra även i dag.

En god grund läggs genom att läsa Håkan Holmbergs inledande betraktelse över liberalismen, som vanligt läsvärd när han hävdar den gemensamma liberala tråden: ”Det är vilseledande att tala om ett idémässigt brott mellan klassisk liberalism och socialliberalism. I den liberala traditionen finns en öppenhet för nya frågeställningar och en övergripande kontinuitet i vissa grundvärden, som alltid framkallat ilska hos antiliberaler,” som ingressen lyder.

I grunden är vi alla liberaler.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , ,

Vård för papperslösa – snart på plats?

I helgen gjorde Sveriges nye integrationsminister, Folkpartiets Erik Ullenhag, ett viktigt ställningstagande i Ekots lördagsintervju: vård och skolgång för papperslösa flyktingar ska kunna genomföras. Självklar liberal politik kan tyckas, men det har varit motigt i portgången. Alltför länge har reformen fått vänta.

Under tiden har kommuner och landsting gjort vad man har kunnat – t.ex. i Skåne och Stockholm. En verklig förändring kräver dock en sådan lagändring på nationell nivå som nu aviseras.

En bra start för liberalen Ullenhag!

Media: Dagens Medicin, DN, Ekot, Expressen, SvD. Bloggar: Christoffer Fagerberg, Niklas Odelberg, Kristina Palmgren, Victor Zetterman.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Stockholm trappar upp kampen mot missbruk och smittspridning

Stockholm har en bra beroendevård. Och nu ska den bli ännu bättre. I den helhetsstrategi som Folkpartiets Birgitta Rydberg lägger fram mot både missbruk och smittspridning ingår mer uppsökande verksamhet – beroendevård där missbrukarna finns; särskilda insatser för kvinnor – som ofta är mest utsatta som missbrukare och i missbruksmiljöer; förebyggande insatser för unga – för att färre överhuvudtaget ska börja missbruka; med mera.

Och som en del i helhetsstrategin ingår ett försök med sprutbyte.

DN skriver om detta i dag, och Birgitta Rydberg skriver mer på sin blogg. Andra som bloggar är Amanda Brihed, Mark Klamberg, Liberati, Olov Lindquist, Seved Monke, Anna Starbrink.

Intressant om , , , , , , , , , , , , , , , , , ,