Etikett: bibliotek

Debattdebut – för ett rikare, friare kulturliv

Stockholms folkvalda debatterar i dag stadens framtid för andra dagen i rad. Ärendet gäller stadens budget för 2015 – men det handlar om mycket mer än anslagsnivåer och budgetposter. Det gäller olika alternativ för stadens framtid. Jag gjorde en insats som Folkpartiets huvudtalare i kulturdebatten.

Ett rikare och friare kulturliv – i och utanför kommunens hägn. Resurser till kultur istället för byråkrati. Kultur för alla barn och unga. Kultur som bygger på mångfald och överbryggar gränser. Det var mina huvudbudskap i dagens kulturdebatt i Stockholms stadsfullmäktige. Som tillträdande vice ordförande i kulturnämnden hade jag det hedrande uppdraget som huvudtalare för Folkpartiet liberalerna. Läs mitt huvudanförande och mitt andra inlägg nedan!

 

Ordförande, ledamöter, åhörare.

En Dödsdans på Maxim – eller på Strindbergs Intima. Ett allkonsthus mitt i stan som fylls av allt från dans till debatt. Ett år av magiskt tänkande som gjort succé på Galeasen och tar klivet till nationalscenen. Musikaler i toppklass på flera scener. Radiosymfonikernas och barnens från Husbys samarbete i El Sistema. Berättarministeriet som väcker barns och ungas kreativitet och självkänsla. En Parkteater med över 150 kostnadsfria föreställningar, över 150 000 besökare, på ett 40-tal platser över hela Stockholm. Sveriges första internationella komedifilmfestival, delvis tack vare det nya kulturstödet – och ett Hillfonskt konstnärshem som tack vare privata initiativ nu verkar bevaras och bli ett museum.

Stockholms kulturliv är rikt, mångfasetterat och expansivt. Jag kunde nämna så många fler exempel. En del i kommunal regi, andra med kommunalt stöd, åter andra helt fristående. Det gemensamma är att de bygger på enskilda människors engagemang, kunskap och vilja – och att de alla tillsammans bidrar till att bygga det Stockholm vi älskar, det Stockholm vi vill visa upp för omvärlden, det Stockholm som omfamnar människor av olika slag, men som vi ibland kritiserar – för allt är långtifrån perfekt – det Stockholm vi vill göra bättre.

Konst och kultur är för oss liberaler både medel och mål för individens frihet. Kultur kan främja yttrandefrihet, demokrati, integration och dialog – men finns framför allt till för sin egen skull. Stadens kulturpolitik bör handla om att öka människors tillgång till kulturupplevelser av hög kvalitet, och möjligheter att skapa de kulturupplevelserna.

Kulturen behöver mer resurser – till kultur, inte till byråkrati. Kulturen behöver större frihet – inte mer politisk klåfingrighet. Kommunala kulturinstitutioner är nödvändiga, kommunalt kulturstöd är bra, men genom att kulturlivet kan få ökade intäkter också från andra håll stärks både dess resurser och dess frihet.

Ordförande. Biblioteken är grunden i Stockholms kulturella infrastruktur och grunden i bildningssamhället. Stockholm måste fullfölja och förstärka utbyggnaden av framtidens bibliotek – som tar plats där stockholmarna rör sig, i det fysiska stadsrummet, och digitalt. Här behövs mer konkretion om satsningar – och finansiering av driften av nya bibliotek – än vad den nya majoriteten presterar i sitt budgetförslag.

Konsten ska finnas för alla stockholmare. Konst i den offentliga miljön är en oundgänglig del av den stad vi bygger ut och förtätar.

Det är angeläget att staden fullföljer utbyggnaden av Liljevalchs konsthall och ombyggnaden av Stadsmuseet.

Berättarministeriet och El Sistema hör också till den förra mandatperiodens viktiga initiativ. Där behöver vi satsa mer och bygga ut!

Det fria kulturlivet ska ges fortsatta förutsättningar att bli både rikare, och friare.

Det nya kulturstödet har stärkt principen om armlängds avstånd och öppnat stadens kulturstöd för nya sökande. 30 procent av kulturstödet går till barn och unga. Många fler söker kulturstöd, och fler –och nya aktörer – får också kulturstöd beviljat. Detta borde vi slå vakt om! Incitamentsstrukturen för ökade besök och ökade egna intäkter ska finnas kvar och utvecklas.

Ordförande, det finns mycket mer att säga. Jag återkommer i debatten men börjar med att yrka bifall till Folkpartiets förslag till budget.

* * *

 Ordförande, ledamöter, åhörare!

Alla barn ska kunna delta i Kulturskolans undervisning. Det sker bland annat genom möjligheten till reducerad avgift – men vi kan och borde göra mer för att de barn och unga som kanske allra mest behöver kulturen, kan få ta del av den och utöva den. Den rödgröna regeringen ville som bekant tyvärr avskaffa den av Alliansregeringen införda fritidspengen, som gjorde det möjligt för familjer med knappare ekonomiska omständigheter att låta sina barn delta i idrotts- och kulturaktiviteter. Det hade varit ett mycket missriktat beslut vilket säkert en del socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister i Stockholm kan hålla med om!

Vi bör istället utöka möjligheterna för alla barn att delta i fritidsaktiviteter, genom stadens norm för ekonomiskt bistånd. För barnfamiljer med försörjningsstöd ska motsvarande avgiften för kulturskola eller idrottsförening kunna ingå i det ekonomiska biståndet. Det skulle kompensera nya eventuella förslag om en slopad fritidspeng, eller skapa ett extra utrymme.

Ordförande! Jag har tidigare i dagens debatt berört fall där den nya majoriteten väljer att fullfölja eller åtminstone bibehålla våra satsningar från den förra mandatperioden på till exempel bibliotek, El Sistema och annat. Men jag är undrande inför hur och var utbyggnaden ska ske, och var pengarna ska tas – det saknas konkretion!

Kring Stadsarkivet och den för demokratin och yttrandefriheten viktiga utbyggnaden av e-förvaltningen hoppas jag att vi kan jobba vidare tillsammans.

Jag har framför allt talat om de förslag Folkpartiet har i vår budget. Men jag vill också uttrycka min oro för beslut och tendenser som syns från den nya majoriteten.

Det nya kulturstödssystemet har som sagt ökat transparensen, lett till fler ansökningar och beviljade stöd, och stärkt principen om armlängds avstånd. Jag ser med oro på den aviserade översynen av kulturstödet. Kommer Socialdemokraterna låta Vänsterpartiets syn råda – kommer bedömningarna av kulturstöd åter att politiseras?

Ordförande. Kulturen behöver mer resurser – till kultur. Men den nya rödgröna majoriteten gör en stor satsning på byråkrati. 7 miljoner till kultursekreterare – det lika mycket som hela Kulan-premien, dvs hela subventionen till skolors möjlighet att ta del av det fria kulturlivet! (En subvention som vi för övrigt vill bygga ut med över 20 procent.)

Det är en oroande prioritering att satsa på byråkrati före kultur.

Vice ordförande i kulturnämnden

I dag har jag nominerats av Folkpartiet till vice ordförande i kulturnämnden i Stockholms stad. Det känns oerhört hedrande, viktigt, roligt – och en smula skrämmande.

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Kulturen är speciell i många människors liv – och i en stad.  Kulturpolitik handlar om rätten att yttra och uttrycka sig – och om att överhuvudtaget ha ett språk, ett uttryckssätt. Och det handlar om att skapa goda förutsättningar för dans, teater, litteratur, och konst i alla dess former; för utövarna, och kulturen.

Det är lätt att hålla högtidstal med vackra fraser om kulturen. Men där bakom finns det hårda slitet långt bort från galor, premiärer och festivaler. Där finns vardagsglädjen i barnens kulturskola – kanske med drömmar om en framtida musikkarriär; där finns det trygga gemensamma vardagsrummet på folkbiblioteket.

Stockholm har ett kulturliv som alla stockholmare kan vara stolta över. En del av det drivs i offentlig regi, mycket står fritt men med stöd av kommun, landsting och stad. Och det allra mesta skapas av människor utan större inblandning av det offentliga. Det är viktigt att komma ihåg för en kulturpolitiker; allt ligger inte, och ska inte ligga, inom vår rådighet!

Det rika kulturlivet framhålls ofta som en av Stockholms styrkor. Så är det också – en del av den varierande, sprudlande, toleranta storstadsmiljö som lockar många att flytta hit från landet och världen. Kulturutbudet är också en attraktionsfaktor för näringslivet, för besökare och företag.

Kulturen betraktas ofta som en nyttighet – ett instrument för många goda syften: demokrati, integration, tillväxt, bildning. Det är den också! Men först och främst finns kulturen i alla sina skepnader till för sin egen skull; genom konstnären som skapar, och publiken som tar del – och deltar. Det är bara så, på sina egna villkor, som kulturen kan vara till nytta för någon.

Att föreslås som vice ordförande i kulturnämnden i Sveriges största stad är förstås väldigt hedrande. Det är ett stort och viktigt uppdrag – och just därför inte så lite skrämmande. Inte minst som jag inom Folkpartiet ska försöka föra vidare den framgångsrika, engagerade politik som drivits av Madeleine Sjöstedt. Jag har som oppositionsledare i kulturfrågorna i Stockholm, precis som tidigare, ingen ambition att kritisera majoriteten för kritikens egen skull.

KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker  blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det.  Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.
KULTURAGERAR. Som oppositionspolitiker blir det dock kanske färre tillfällen att invigningstala, som här kort för att uppmärksamma världsminnet Stockholms stadsbyggnadsritningar och de frimärken som skapats utifrån det. Mars 2013, foto av stadsarkivarie Lennart Ploom.

Uppfordrande men glada tillrop är förstås motiverade när de rödgrönrosa i Stadshuset fullföljer och fortsätter de satsningar och initiativ som vi har påbörjat: El Sistema där barns utövande av musik främjar social utveckling; moderna och tillgängliga bibliotek; e-förvaltning och e-arkiv som effektiviserar den offentliga byråkratin – och ger förutsättningar för offentlighetsprincipen i en ny tid. Utbyggnad av Liljevalchs, nya scenen i Gasklockan och ombyggnad av Stadsmuseet, inklusive en ny basutställning, är viktiga planer att fullfölja. Den hittills succéartade kombinationen Kulturhuset Stadsteatern hoppas jag innerligt får minst lika goda förutsättningar framöver (även om det sköts i ett fristående bolag ägt av staden). Jag välkomnar också fri entré på museerna.

Efter dessa förhoppningar är det dags för lite vaksamhet. Kulturpolitik kräver som alla områden både ord och handling. Hur kommer den nya majoritetens politik se ut i praktiken? Kommer man ge kulturlivet både frihet och goda förutsättningar att verka – med ökat oberoende av kommunen? Kommer man lyckas hålla armlängds avstånd? Får biblioteken sköta sin samhällsviktiga uppgift utan politisk inblandning – men med stöd där det behövs, t ex kring e-böckernas tillgänglighet?

Två oroande fall ser jag redan: ett löfte som hållits – och ett som brutits. Det första handlar om den avskaffade kulturbonusen, det andra om Hertha Hillfons hem och ateljé – som man vidlyftigt lovade att bevara innan valet (en vidlyftighet som vi i Folkpartiet höll oss ifrån; nu verkar det kunna bli en lösning med Hillfon-museum och konstnärshem på privat initiativ vilket jag välkomnar).

Oroande är också den aviserade översynen av kulturstödet. Det nya stödsystem som vi införde har bl a ökat transparensen, kontinuiteten och såväl ansökningar som beviljade stöd. Det infördes med brett stöd i kulturnämnden. Ska det nu undergrävas?

Byråkratiseringen som den nya majoriteten står för är inte bara oroande utan mer direkt bekymmersam. Sju miljoner till kultursekreterare är mycket stora pengar i kultursammanhang.

Kulturpolitiken är bredare än bara en kulturnämnd (eller ett utskott, eller departement). Frågor går i varandra. Det gäller inte minst kring kulturarv och stadsbyggnad – om t ex vår historia ska samsas med en ny tids uttryck, när vi lägger till nya årsringar till den ständigt växande staden. Både gamla och nya hus ska kunna få synas i stadsbilden. Det gäller även – så republikan jag är – Stockholms slott. Att återge Stockholms kanske främsta märkesbyggnad 1700-talets varma, gula färg är en åsikt som jag kommer att förfäkta – även om den ligger bortanför kulturnämndens rådighet.

Detta är ingen programförklaring, utan en reflektion i tacksamheten och nervositeten inför mitt nya uppdrag. Läs gärna mer om vad jag skrivit och funderat på kring kulturen och staden, här på min blogg!

Kulturpolitiska funderingar, och farhågor

Kulturen i Sverige har haft goda år i ett internationellt perspektiv – och en hel del dynamiska förändringar inte minst i Stockholm. Med nya styren i Rosenbad och Stadshuset förändras också kulturpolitiken. Min främsta farhåga är att kulturpolitiken kommer för nära inpå kulturlivet.

KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.
KULTUREN MITT I STADEN. Kulturhuset Stadsteatern. Foto: Goombah, från Wikimedia Commons.

Kulturen och ekonomin upplevs ofta som vitt skilda områden. Förutom att det i många stycken är en felaktig motsättning – båda sektorerna går in i varandra, och skulle ofta må bra av tätare samarbete.

En sak till förenar de senaste åren de två områdena ur ett svenskt och europeiskt perspektiv: medan nästan hela övriga Europa drabbats hårt av krisen, har den svenska ekonomin och arbetsmarknaden klarat sig bra och kommit tillbaka snabbt. Och det gäller även kulturen.

Medan kulturbudgetar krympt i övriga Europa under och efter krisåren (se t ex SvD:s beskrivning från 2011) har de offentliga resurserna till kultur bibehållits eller ökat i Sverige. Det senare gäller inte minst i Stockholm där resurserna till kulturen ökade med nära 200 miljoner kronor under Folkpartiets år 2006-2014. På nationell nivå har Alliansens regeringsår kanske främst präglats av stabilitet, och den största förändringen har gällt administrativa reformer genom den s.k. portföljmodellen.

I Stockholm har reformivern varit större, och vi har inte varit rädda att föra en liberal kulturpolitik och ta debatten, under ledning av Madeleine Sjöstedt.

Det vi åstadkommit är vi stolta över: Fler bibliotek närmare människor och med längre öppettider; den strålande succén Stadsteatern, nu Kulturhuset Stadsteatern; likaledes succéartade Liljevalchs konsthall, som nu står inför en utbyggnad; Stadsmuseet, som ska byggas om och få en helt ny basutställning, med Medeltidsmuseet, som genomgick en motsvarande satsning för några år sedan; en e-tjänst för Kulturskolan som gjort att de mångåriga köerna och oklarheten om när och var man kan få en undervisningsplats har försvunnit; och inte minst ett kraftigt utökat kulturstöd – med ökat fokus på kvalitet och både nyskapande och bredd – samtidigt som vi har verkat för att öka möjligheterna till finansiering från fler källor, och därmed minska beroendet av offentligt stöd. Läs gärna Madeleine Sjöstedts inlägg: Tack för lånet.

Nu aviseras kulturpolitiska förändringar både från den nya rödgröna regeringen, och den nya rödgrönrosa Stadshusmajoriteten. Jag tänker inte kritisera allt bara för att. Fri entré på museer är t ex en fråga som vi liberaler också har gått till val på. Där vill jag dock hissa en varningsflagg angående resurser.

Det gäller att museerna får medel inte bara för att täcka förlorade entréintäkter, utan också för att kunna ha en bra verksamhet, med ett bra mottagande för fler och kanske mer ovana besökare, och även sådana mundäna bekymmer som städning och underhåll. Det gäller i Stockholm inte minst Liljevalchs konsthall, som tack vare sina framgångar också kunnat finansiera fortsatta satsningar till stor del genom egna intäkter, om fri entré skulle bli aktuellt där. Frågan är givetvis också hur andra, ofta små, fristående museer som Strindbergsmuseet påverkas av konkurrensen eller kompenseras för att själva kunna erbjuda fri entré. Utan erforderliga medel blir ”gratis” museer en väldigt dyr – och i längden tråkig – affär för både besökare och skattebetalare.

En översyn av Stockholms klotterpolicy är heller inget som jag principiellt motsätter mig. Den har genom åren ibland fått en väl hård tillämpning, till exempel när Riksteatern inte fått affischera för sina graffitievenemang. Jag vänder mig emot mediernas rubriceringar (som syns i länkarna längst ned): nolltoleransen gäller det illegala, inte en konstform i sig; det är en klotterpolicy, ingen nolltolerans mot graffiti. Nolltoleransen mot skadegörelse kan vi dock inte kompromissa med; klotter och vandalisering kan aldrig accepteras. Det gäller oavsett vad den som målar oinbjuden på andras ytor och fastigheter själv tycker om platsen och värdet av sitt verk. Det som målas illegalt är illegalt. Där finns ett problem i själva kopplingen i graffitikulturen, som till viss del och för vissa utövare verkar bygga på det illegala, ”underjordiska”, alternativa – att gå utanför lagarna och samhällets normer. (Läs gärna: Provocerande klotteroffensiv.)

Störst oro känner jag dock inför principen om armlängds avstånd.

För mig som liberal och för oss i Folkpartiet har det varit oerhört viktigt att politiken har tagit ett steg tillbaka: vi ska sätta upp mål, kriterier och inriktningar. Stadens egna verksamheter har vi förstås mer att göra med men där vilar ändå ansvaret för att utföra de kulturpolitiska uppdragen på ledningen för respektive enhet och de professionella medarbeterna. Det fria kulturlivet ska vi hålla fingrarna ännu längre borta från.

Vi har under de senaste åren märkt hur åtminstone delar av den dåvarande oppositionen gärna velat ha mer politisk styrning, på större detaljnivå. Vi har från tidigare vänstermajoriteter i Stockholm sett hur man gärna diskuterat kulturstöd mer närgånget, även till enskilda kulturaktörer. Biblioteken har man gärna velat föra ifrån kulturnämnden till stadsdelsnämnderna och till och med föreslagit delvis politiska biblioteksråd knutet till de enskilda biblioteksenheterna.

Kommer den nya majoriteten att vilja hålla armlängds avstånd? Kommer de som eventuellt vill att orka? Viljan att ha åsikter och det som jag vågar kalla klåfingrighet har ibland uttryckts både från politiker och kanske ännu mer som en efterfrågan på politiken på olika debattörer. Vi kommer att ta strid för fria kulturaktörers möjlighet att vara just fria, och mot varje försök att styra teaterrepertoarer eller biblioteksutbud.

Jag ska med intresse följa vår nya kulturminister Alice Bah Kuhnke, och vem som nu blir kulturborgarråd i Stockholm. Jag ser fram mot en dynamisk kulturpolitisk debatt, mot samarbete i de fall där det kan bli aktuellt och enighet finns – t ex kring fri entré och hur den kan utformas på bästa sätt. Ingen kan misstro de flesta kulturpolitikers stora engagemang i frågorna. Det gäller bara att det inte blir för stort – och närgånget.

DN: Statliga museer gratis igen. SvD: Nolltolerans mot graffiti avskaffas, Fri museientré återinförs. SVT: Stockholm avskaffar nolltolerans mot graffiti.

Mer kultur för Stockholm

Kultur är en viktig del i en vital stad, där människor trivs och dit många vill komma.  Folkpartiet har gjort mycket för kulturen i Stockholm under de gångna åtta åren, och vi har höga mål för kommande år.

KULTUREN I CENTRUM. Kultur ska finnas mitt i stan, och över hela stan.

Varken själar eller städer kan leva på det materiella allena. Vi behöver kultur som berikar och syresätter. Ibland säger vi att kultur finns till för sin egen skull – det handlar förstås om att den finns för att människor vill skapa den, och för att människor vill ta del av den. Det är grunden. Men kulturen har också många positiva effekter, för att skapa en attraktivare, trivsammare och mer innovativ stad. Kulturlivet, utbudet och mötesplatserna är mycket av det som gör Stockholm till Stockholm – en plats dit människor vill komma från hela Sverige och världen, och där företag vill etablera sig.

Folkpartiet har haft ansvar för kulturen i Stockholm i åtta år. Vi har satsat på biblioteken, fått nya tunnelbanebibliotek i Högdalen, Bredäng och vid Stureplan, öppnat i nya lokaler i Luma, Hässelby gård och Kista, renoverat stadsdelsbibliotek, senast i Sköndal, Aspudden och Hagsätra, och inte minst ökat öppettiderna avsevärt. Kulturstödet till det fria kulturlivet har reformerats och höjts kraftigt. Kulturhuset Stadsteatern har fått en rivstart som ett nytt allkonsthus mitt i stan. Stadsmuseet ska renoveras, det blir en ny internationell scen i en av gasklockorna i Hjorthagen, och Liljevalchs ska få en tillbyggnad… Men vi ger oss inte; vi vill mer!
Fri entré på stadens museer. Nya bibliotek (tunnelbanebibliotek på Liljeholmen och Gullmarsplan och ett nytt bibliotek i Norra Djurgårdsstaden vill vi bl a se). Fler berättarministerier och mer av El Sistemas fantastiska musikverksamhet för barn och unga, en litteraturfestival och ett kulturhus och allkonsthus i Skärholmen är några av våra förslag som Madeleine Sjöstedt har presenterat i dag. Läs mer hos Folkpartiet i Stadshuset.

Ännu ett bibliotek i tiden: Kista

Kista är platsen för nästa storsatsning på biblioteken i Stockholm, med förutspått fördubblade besök. I Kista, där jag själv bodde några trevliga år mellan Järvafältets grönska och tunnelbanans snabba väg till övriga storstaden, flyttar biblioteket in hos gallerian – och får rekordlånga öppettider. Dessutom: digital blackbox och utställningar, scen, studierum, café… Biblioteken ska finnas där människor finns, och på deras villkor.

NYÖPPNING I AUGUSTI. Kista nya bibliotek kommer att ha en bred verksamhet och öppet mellan 10 och 21, varje dag året om. Bild från madeleinesjostedt.wordpress.com
NYÖPPNING I AUGUSTI. Kista bibliotek kommer vara öppet 10-21, varje dag. Bild från madeleinesjostedt.wordpress.com

Biblioteken är en stads grundläggande kulturella infrastruktur. De är en offentlig miljö i ordets bästa bemärkelse, öppna för alla på lika villkor, där varje person ska mötas utifrån sina förutsättningar och önskemål: En plats där man utövar sin frihet precis så länge den inte inskränker någon annans. Det är med andra ord inte så konstigt att vi liberaler, som brinner för bildning och frihet, vurmar så för biblioteken. Inte minst i Stockholm.

Om bibliotekens betydelse i mitt eget liv skrev jag förra veckan i mina bokälskarens bekännelser. Min djupa önskan är att alla barn och unga ska få uppleva samma magiska känsla, av oanade kunskapsmängder och otaliga oupptäckta berättelser. Men biblioteken är förstås viktiga i alla skeden av livet, för studenten, småbarnsföräldrarna, stressade människor ”mitt i livet”, glada eller ensamma pensionärer… På biblioteket ska de kunna finna en stunds lugn och förströelse, och kanske en oväntad samvaro med medmänniskor.

Biblioteket ska finnas där människor finns. Därför satsar vi på bibliotek med längre öppettider, och på nya platser. Vi har flyttat biblioteken i bl a Högdalen och Bredäng, och vi har öppnat tunnelbanebiblioteket vid Stureplan. Så sent som i december nyöppnades tre nyrenoverade bibliotek i Sköndal, Aspudden och Hagsätra. Nu är det dags för Kista bibliotek, som flyttar in i Kista galleria; en stor satsning på något som kommer att bli ett av våra allra största, och mest öppna, bibliotek. Precis som i Skärholmen ska biblioteket ha öppet när gallerian är öppen, och i Kista betyder det mellan 10 och 21 varje dag, hela veckan, året om (med undantag av midsommardagen, juldagen och nyårsdagen).

Det nya Kista bibliotek kommer också visa på bredden i ett modernt bibliotek, med studierum, café, digital blackbox och digitalt utställningsrum, och en scen för författarsamtal, musik och teateruppträdanden. Men boken, i dess olika former, fortsätter att stå i centrum. Kistaborna och övriga besökare (säkerligen många från alla arbetsplatser i stadsdelen) har möjlighet att påverka utformningen och innehållet på öppna hus; det andra arrangeras nästa lördag, 15 mars.

Målen för Kista bibliotek är  höga – men realistiska med en stark ökning av lånen och dubbelt så många besökare. Och det är något som glädjer en bildningsinriktad, bokälskande, biblioteksvurmande liberal. Som min kollega i kulturnämnden kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt brukar uttrycka det: Klassresan börjar i klassrummet och tar vägen via biblioteket.

Bokälskarens bekännelser

Bokrean är årets högtid för bokhandeln och bokälskare. Att äga böcker är något särskilt, men det viktigaste är att vi läser. För mig blev biblioteket en förtrollad ny värld. Alla sätt att läsa, alla vägar till läsning, är bra. Därför är det glädjande att boklånen i skolorna ökar. Och därför fortsätter vi satsa på läsning framför allt för unga i Stockholm.

SHOPPINGYRA. Dagens skörd från Hedengrens bokhandel i Stockholm.
SHOPPINGYRA. Dagens skörd från Hedengrens bokhandel i Stockholm.

I dag startade årets stora fest för Sveriges bokälskare: den stora bokrean. Efter några års tillbakagång tycks den på senare tid ha fått en renässans (DN). Det är bra eftersom bokrean är en höjdpunkt inte bara för läsare utan också för bokhandeln – särskilt för de fysiska boklådorna som utmanas allt mer av näthandeln. För många branscher är julhandeln årets höjdpunkt. För bokbranschen gör bokrean i februari december rangen stridig.

Bokälskares kärlek är ofta ohämmad och det märks framför allt i dag. Till skillnad från andra varor går det knappast att ha för många böcker (förutom av rent fysiska skäl – platsen i bokhyllorna, på golvet, under sängen…). Om böckerna är billiga finns följaktligen få spärrar för konsumtionen (förutom åter fysiken – vad armarna orkar bära). Och nätbokhandeln har, trots att det hot den innebär mot traditionella boklådor kan ge bokälskaren dåligt samvete,  betytt mycket för böckers och läsningens spridning – liksom pocketböckernas ymniga förekomst i alla möjliga affärer.

För många av oss finns det en särskild tjusning i att köpa och äga fysiska böcker, och alldeles särskilt att göra det i en boklåda. En del av dem får sedan vandra vidare till Stadsmissionen eller Myrorna, och fylla ett gott syfte både genom nya läsupplevelser och intäkter för välgörande ändamål. Viktigast ur ett både samhälleligt och personligt perspektiv är dock förstås läsningen – och då går det minst lika bra med en biblioteksbok. Eller många!

Jag kan fortfarande minnas den storartade känslan av att besöka Mariestads stadsbibliotek de första gångerna. Vilka enorma möjligheter, vilka oanade världar! Lyckan i mitt första egna lånekort och upplevelsen av den gamla fotograferande boklånemaskinen som manövrerades snabbt och säkert av en vänlig men allvarsam bibliotekarie hör till barndomens tydligaste minnen.

Att själv få gå till biblioteket, att själv få låna vilka böcker jag ville – och hur många som helst! Jag kom från ett läsande och bokrikt hem, men detta var en förtrollad verklighet. Det var att känna mig som en riktig autonom människa. I nya städer, även om det bara varit ett besök över dagen, har jag gärna sökt mig till biblioteken.

Böcker och läsning är något i högsta grad personligt. Men det är också politiskt. Inte vad vi läser, men att vi läser. Därför ska vi oroas över framför allt pojkars minskade läsning. Därför ska vi glädjas över ökade boklån bland Stockholms grundskoleelever (DN, Lotta Edholm, Madeleine Sjöstedt, Stockholmsbloggen). Därför ska vi hoppas att läslusten håller i sig, över tonåren och upp i vuxen ålder. Och därför satsar vi i Stockholms stad både på bibliotek (med renoveringar, flyttar, nyöppningar och en budget som ökat från 223  till 300 miljoner kronor under Folkpartiets tid som ansvariga) och på ungas läsning (15 miljoner i en särskild satsning 2014).

Den som läser får inte bara förströelse och kunskap i just det man läser om. Läsaren får ständigt ökad förståelse för språket, vårt vassaste verktyg, och större insikt i vad det är att vara människa – på alla de olika sätt som tänkas kan. Hen får fantasi och förmåga att sätta sig in i andras liv och verklighet. Det är förmågor som vi har minst lika stort behov av i en modern IT-era. Och det spelar i grunden ingen större roll vad man läser; experimentromaner, deckare, facklitteratur, memoarer, romantik…

Det finns inga bättre och sämre sätt in i läsningen. Om läsglädjen kommer via serier eller verk som blivit framgångsrika filmer eller TV-serier så är det bara att välkomna de nya läsarna – och hoppas på fler Harry Potter och Hungerspel.

PRAKTISK. E-boken är läsning i ny form.
PRAKTISK. E-boken är läsning i ny form.

Och om läsningen innebär en e-bok så är det precis lika bra. Jag har själv, efter viss tvekan, fallit handlöst för möjligheten att bära med mig ett helt bibliotek, inte minst praktiskt på resor då utrymmet i bagaget trots allt är begränsat (åtminstone om ressällskapet får ett ord med i laget) och då jag kanske inte vet på förhand vilken bok jag kommer vilja läsa efter den pågående. I takt med att bokhyllorna fylls på – med böcker stående och liggande högt och lågt – framstår det fysiskt obegränsade elektroniska biblioteket i allt mer lockande dager. Med e-boken behöver hämningslösheten knappt känna några andra gränser än ekonomiska (och böcker är trots allt ett mycket billigt nöje). E-böckernas intåg går också – om än med vissa våndor – raskt vidare på biblioteken.

E-böckerna kommer dock inte innebära slutet för den fysiska boken. Vissa böcker vill vi fortfarande uppleva i pappersform. Den påtagliga upplevelsen att läsa en bok ”på riktigt”, att vända blad, känna papperets struktur och ana dess doft, betrakta vackra, renodlade eller skrikigt smaklösa omslag – den upplevelsen kommer fortfarande att ha ett värde i sig. Och ibland är den helt enkelt mer praktisk än e-boken.

Och det samma gäller de fysiska boklådorna. Värdet av att kunna vandra efter hyllorna, stöta på böcker som du själv (eller nätbokhandelns datorgenererade svar utifrån dina och andra kunders tidigare val) aldrig hade letat upp, kanske sitta på en författarföreläsning eller helt själv med en kaffe- eller tekopp i bokcaféet, omgiven av tysta hyllor och boksökande medmänniskor; det värdet består. Boklådan kanske kommer att förändras, men den har sitt mervärde, sin nisch.

Vi möter också litteraturen i nya former; i Stockholm läser (i år med P C Jersilds Barnens Ö), på bokmässor, i litteraturfestivaler som Stockholm Literature (där Stockholms stad även i år är huvudfinansiär som Madeleine Sjöstedt i dag kan berätta)

Böckerna och bokhandeln förändras. Läsningen består. Låt oss hoppas och arbeta för att fler finner läslusten.

Läs mer av vad jag skrivit om läsning och böcker.

Att försöka göra skillnad

Många lägger stora delar av sin fritid på sitt politiska engagemang. Det handlar om att vilja göra skillnad – i det stora eller i det nära. Jag är djupt imponerad av alla fritidspolitiker och den tid och den energi de lägger ner. Själv fick jag i dag förtroende för ytterligare ett år som ordförande för Folkpartiet på Kungsholmen, och det är samtidigt läge att summera mina uppdrag i Stockholms stad, i det kulturpolitiska 2013.

ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.
ORDFÖRANDE. Redogjorde i kväll för den utåtriktade verksamheten i Folkpartiet Kungsholmen under 2013, genom nedslag på vår blogg där vi redovisar våra olika aktiviteter.

Jag har förmånen att ägna i princip hela dagarna, inklusive många kvällar och helger, åt politik. Jag skriver förmån eftersom jag har ett så roligt jobb, så intressanta uppdrag och får chansen att lära mig, uttrycka mig, och påverka.

För mig är politiken alltså delvis ett helt vanligt, ovanligt jobb. Jag är tjänsteman som hjälper andra att formulera och kommunicera sina idéer och förslag. Att balansera detta med att själv få vara förtroendevald känns både roligt och viktigt. Exempelvis här på bloggen formulerar jag mig som mig själv. Jag har förstås förmånen av en arbetsgivare som är mycket förstående för ett politiskt engagemang. Både på jobbet och som fritidspolitiker träffar jag dagligen andra fritidspolitiker, som har helt andra ”vanliga” jobb och andra sysselsättningar. Oavsett om de är lärare, sjuksköterskor, forskare, företagare, människorättsjurister, barnskötare eller något annat imponeras jag alltid av den tid, den energi och det engagemang de lägger ner jämte sina dagliga värv och andra sysslor – ibland på någorlunda arvoderade uppdrag, ofta helt obetalt.

Politik handlar om att försöka göra skillnad. Och de flesta av oss politiker har det som fritidssyssla – även om engagemanget förstås ofta genomsyrar ett helt liv. Det är vi som fyller de vardagliga styrelsemötena, kampanjerna, nämndsammanträdena och väljarmötena, och får det demokratiska systemet att fungera. Några vill rädda världen, andra vill förbättra sin närmiljö och lokalsamhället, många vill göra både och. Från klimatutmaningar och demokratibistånd till parker och förskolor vill vi göra skillnad.

Jag må delvis tala i egen sak, men jag tycker att fritidspolitiker är värda större uppmärksamhet och mer respekt. Jag tror att det vore viktigt för demokratin. Det är synd att vi har blivit färre, och att färre svenskar därmed känner en ”vanlig” politiker. Det gäller förstås särskilt i en storstad som Stockholm. Läs gärna vad jag tidigare skrivit om demokrati och politik, bl a om att slå ett slag för fritidspolitikerna.

I kväll har jag med drygt 25 andra deltagit i vårt lokala liberala årsmöte för Folkpartiet på Kungsholmen. Vi lyssnade till jämställdhetsminister Maria Arnholm, vars område ju sträcker sig från de minsta till de största sammanhangen. Vi talade om vad vi gjort och vill göra framåt; det handlar mycket om just parker, om förskolor och stadsplanering inte minst för Fridhemsplan. Läs gärna mer på vår blogg fpkungsholmen.wordpress.com där vi samlar insändare, nyhetsartiklar, kampanjrapporter m m.

Jag fick förtroende som ordförande för ytterligare ett år, och det är dessa frågor jag och vi arbetar med lokalt: med Linda, Charlotta, Björn, Lars, Magnus, Lena och alla andra. På jobbet får jag arbeta för bl a de historiskt stora investeringarna i Stockholms sjukhus, och för en starkare och modern psykiatri. Och i mina kulturpolitiska uppdrag ägnar vi oss inte minst åt bibliotek och barnkultur men också mycket annat – läs gärna min lilla årsrapport nedan!

Och läs gärna min vän Hanna Gerdes personligt grundade betraktelse över fritidspolitiken och engagemangets drivkrafter.

Rapport från Stockholms kulturpolitik 2013

BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.
BILDNINGSBORG. Interiör från Stockholms Stadsbibliotek.

Det har som vanligt varit ett spännande och intressant kulturpolitiskt år i Stockholm. I kulturnämnden fortsätter vi satsningen på bibliotek och läsning, inte minst för barn och unga, och allra mest för att nå pojkar och unga män. Läsning är en jämställdhetsfråga och därför är denna grupp särskilt prioriterad i stadens lässatsning under 2014. En satsning på läsombud på förskolor på Södermalm har mött ett stort intresse och under 2014 är målet att införa läsombud i alla stadsdelar. Många bibliotek har renoverats under året, framför allt i förorterna. Nämnas kan bland annat Skärholmens, Björkhagens, Husby, Aspuddens, Sköndals och Hagsätra bibliotek och det nya biblioteket i Hässelby gård (invigs i februari). Öppettiderna utökas. I Husby invigdes i mars 2013 Stockholms första Berättarministerium. 2014 införs lånekort för papperslösa. Kungsholmens bibliotek, som renoverades för några år sedan, är ett av Stockholms största.

EL SISTEMA finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)
MUSIKGLÄDJE. El Sistema finns i många länder och städer. Här en bild från Conservatory Lab Charter School i Boston, vars El Sistema-ansvariga Rebecca Levi Winston belönats med ett musikledarpris från Yale (conservatorylab.org)

Kulturstödet har förändrats och utökats kraftigt. Med det nya stödet har fler än någonsin sökt kulturstöd och långt fler ansökningar har beviljats. Man kan nu få stöd för allt från enskilda program till långsiktig verksamhet upp till tre år, mot tidigare max ett år i taget. Under 2013 har Stockholm varit huvudsaklig finansiär för den mycket uppmärksammade internationella litteraturfestivalen på Moderna museet liksom dansfestivalen Dance hjärta Stockholm. Dansen, som tidigare varit underrepresenterad i bidragsgivningen, har fått flera fleråriga stöd.

Kulturskolan har med sitt nya digitala kösystem fått en mycket smidigare lösning för barn och föräldrar. Det är nu tydligt vad man köar till och var i staden. Det nya kösystemet bidrog till ca 2 000 fler elevplatser i Kulturskolan det första året. En fortsatt utmaning är att öka räckvidden och nå fler barn vilket görs bl a med El Sistema i Skärholmen/Bredäng och Husby. Omkring 330 barn deltog i det stora uppstartsmötet på Berwaldhallen. El Sistema utvidgas 2014. Allt fler elever i skolan får dessutom ta del professionell kultur genom ”Kulan”-subventionen. 2014 blir ett barnkulturår med en storsatsning i Stockholm.

Stockholms Stadsarkiv, beläget på Kungsklippan, är en central verksamhet för demokratin och offentlighetsprincipen i staden. Arkivet arbetar bl a med s k ”History Marketing” av Stockholm. Stadsbyggnadsritningarna som finns bevarade från 1713 har t ex utsetts till världsminne av UNESCO. Arkivet driver också arbetet med en modern e-förvaltning i Stockholm. Glädjande nog ökar besöken till institutionen och öppettiderna har förlängts.

Albin Karlssons blommande, magiska träd i närbild. Foto: stockholmkonst.se
PARKKONST. Albin Karlssons blommande magiska träd i Brovaktsparken. Foto: stockholmkonst.se

Stadsteatern är Nordens största teater och erbjuder en mängd föreställningar, både breda uppsättningar med stor publik och smalare uppsättningar på mindre scener. Från halvårsskiftet 2013 ingår Kulturhuset i samma organisation. Det ger stora möjligheter till att skapa mer kultur inom allt från debatt över design till musik och litteratur. Lokalerna i Sveriges största och mest centrala besöksmål, Kulturhuset vid Sergels torg, kommer också att kunna utnyttjas bättre. Sammanslagningen till Kulturhuset Stadsteatern har gått bra, tagits emot väl och redan gett positiva resultat. 2014 öppnas ett nytt profilbibliotek som riktar sig till tonåringar. Sedan Folkpartiet fick ansvar för kulturpolitiken kommer alltså tre helt nya profilbibliotek ha öppnats i Kulturhuset: Plattan, Tiotretton och Lava.

Konstrådet och Stockholm Konst fortsätter arbetet med konstnärlig gestaltning i stadens fastigheter och offentliga lokaler. Under 2013 slutfördes och invigdes bl a Kristinebergs Slottspark och Brovaktsparken på västra Kungsholmen.

Madeleine Sjöstedt – en stridbar liberal

Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt har gjort sig känd som en stridbar liberal. Hon arbetar för att stärka kulturen – och är inte rädd för att utmana konventioner och traditioner. Hon är en stark företrädare för Folkpartiet.

Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.
Madeleine Sjöstedt i stort reportage av Karin Eriksson i SvD 26 januari. Fotograf Magnus Hjalmarson Neideman.

Det finns de personer jag känner särskild glädje och stolthet över att känna och få samarbeta med. Madeleine Sjöstedt är en av dem. Sedan 2004 huserar vi tillsammans i Stockholms kulturnämnd, där hon sedan 2006 är ordförande och kulturborgarråd.

I dagens SvD porträtteras Madeleine Sjöstedt, som en stridbar och orädd liberal. Det behöver man vara som liberal kulturpolitiker: För att lyfta kulturens betydelse och säkra tillräckliga resurser inom en borgerlig majoritet. Och för att förnya och stärka kulturpolitiken i liberal riktning. Madeleine Sjöstedt har lyckats med bägge delar.

En liberal kulturpolitik ska inte rädda medborgarna från kapitalismen eller uppfostra dem i någon konservativ riktning. Den går ut på att medborgarna ska kunna befria sig själva, som Madeleine Sjöstedt formulerat det.

Med Folkpartiet vid rodret inom Alliansen har kulturen fått stora påslag i Stockholms stads budget. Vi har satsat på bibliotek, på de platser och tider där människor rör sig, och med de medier och den inriktning som en modern stad behöver – för som Madeleine Sjöstedt säger så börjar klassresan i klassrummet, men tar vägen via biblioteket. Vi har sett framgångarna för Stadsteatern (numera Kulturhuset Stadsteatern), Liljevalchs och Stockholm Konst. Och vi har, bland mycket annat, stärkt stödet till det fria kulturlivet med över 60 procent, från 70 till 116 miljoner. Jag är glad och stolt över att ha fått biträda Madeleine Sjöstedt och ha en liten roll i denna förändring.

Madeleine Sjöstedt har inte bara ordnat mer pengar: hon har ambitioner för hur de används. Till bättre bibliotek, och till mer angelägen kultur som når fler stockholmare. Förändringarna av kulturstödet har varit långtifrån okontroversiella – för att uttrycka det milt. Men de har varit viktiga och föregåtts av omfattande problembeskrivning, dialog och diskussion. Nu när de har införts och introducerats på allvar, tror jag att vi kommer att få se en annan debatt. När vi ser att fler än någonsin söker, och fler än någonsin får kulturstöd; när vi ser att nya aktörer äntligen har en reell chans att komma in i systemet; och när vi ser hur andra intäktskällor än det offentliga stödet växer i betydelse.

Storstadens betydelse för tjejen, eller killen, från småstaden är något som Madeleine Sjöstedt, västgöte från gamla Skaraborg liksom jag, ofta lyfter fram. Här i Stockholm är vi många som har funnit utlopp vår för personlighet, oavsett om det är i anonymiteten, i toleransen för det annorlunda och mångfalden av kulturella och sociala sammanhang, i möjligheten att finna likasinnade, i chanserna att förverkliga oss själva och våra idéer.

Här i Stockholm behöver vi Madeleine Sjöstedt och Folkpartiet (även om jag inte skulle säga nej till henne som kulturminister). Vi ger oss inte. Fyra år till!

Ta ett helhetsgrepp på Fridhemsplan

Fridhemsplan kan bli Kungsholmens centrum – för människor, inte bara för bilar. Ett centrum där både kultur och kommers kan rymmas. Folkpartiet driver på för en helhetslösning för om- och nybyggnationer, för bättre trafiklösningar – och för ett torg med söderläge. Nu tydliggör vi vår linje i stadsbyggnadsnämnden.

Fridhemsplan sett mot öster, med Fridhemsgatan och kvarteret Väktaren till vänster, som det såg ut 1964. Foto Håkan Johnson, från stockholmskallan.se
Fridhemsplan sett mot öster, med Fridhemsgatan och kvarteret Väktaren till vänster, som det såg ut 1964. Foto Håkan Johnson, från stockholmskallan.se

Folkpartiets engagemang för en bättre Fridhemsplan har funnits länge. Jag har tidigare skrivit om vår vision om ett grönskande torg vid Fridhemsplan, och om det förestående föreslagna ”ansiktslyftet”. Vi är dock inte beredda att säga ja till alla enskilda förslag utan vill ha ett helhetsgrepp. Det gäller både planerna på en ny galleria, på nya bostäder och på trafiklösningarna.

Bara med ett sådant helhetsgrepp har vi möjlighet att göra Fridhemsplan till det naturliga centrum med folkliv, träd, grönska och mänskliga möten som Kungsholmen behöver.

I stadsbyggnadsnämnden har vår gruppledare Björn Ljung, själv Kungsholmsbo, nu tydliggjort detta. Jag citerar nedan hela motivtexten i vårt beslutsförslag på gårdagens nämndmöte. Det vi vill är att stadsbyggnadskontoret utvecklar Fridhemsplan tillsammans med exploateringskontoret, trafiknämnden och förstås även landstinget.

Fridhemsplan har potential att bli Kungsholmens naturliga centrum med folkliv, uteserveringar, mänskliga möten och torgliv. Helt enkelt något helt annat än dagens Fridhemsplan där Drottningholmsvägen med alla dess bilar och bussar dominerar stadsmiljön.

En kraftig ombyggnation av kvarteret Väktaren föreslås. I stort är många av de föreslagna förändringarna positiva. Det behövs – mot bakgrund av den kraftiga inflyttningen – fler bostäder. Det är också positivt att mer handel kan tillskapas liksom möjligheten till LSS-boende.

I samrådet framhålls att den monotona storskaligheten i höjd, volym och gestaltning mot Drottningholmsvägen skulle kunna få en negativ effekt på stadsbilden. I det kommande arbetet bör kontoret arbeta vidare med gestaltningen och studera byggnadernas utformning och höjd, särskilt fasaden i hörnet S:t Eriksgatan/Drottningholmsvägen som måste omarbetas helt, liksom gestaltningen av de översta våningarna på Åhlenshuset och hörnet ut mot Drottningholmsvägen/Fridhemsgatan. Det är dock angeläget att antalet bostäder samtidigt inte minskar, liksom möjligheten till fler LSS-boenden.

I kvarteret driver kulturnämnden ett av sina fullskalebibliotek och Svenska DansCompagniet AB en stor dansundervisning. I det fortsatta arbetet bör hänsyn tas till dessa och särskilt hur biblioteksverksamheten kan utvecklas.

Det vore också önskvärt att ett större helhetsgrepp togs om hela Fridhemsplan, så som uttrycktes i startpromemorian, genom att ett programarbete med trafik- och renhållningsnämnden, exploateringsnämnden och SLL inleds. Kvarteret Väktaren är en del i detta men kan behandlas fortare och inte behöva invänta övriga delar.

Målet i detta arbete bör vara att den överdimensionerade Drottningholmsvägen kan krympas till en urban stadsgata med en torgbildning på den norra delen som har söderläge. Samt förbereda för mer långsiktiga trafikförändringar vid Fridhemsplan, inte minst mot bakgrund av att stombusslinje 4 borde bli en spårvägslinje. Stombusslinje 4 har redan idag 70 000 resenärer per dag; i Europa brukar man börja planera för spårväg vid över 30 000.

Bibliotekskort till papperslösa

Människor som gömmer sig i Sverige på flykt, är likafullt människor som behöver vård, skola – och bibliotek. Jag är stolt över att Stockholm nästa år ger papperslösa tillgång till lånekort.

Bibliotekskort, snart för papperslösa.
Bibliotekskort, snart för papperslösa.

För människor som gömmer sig, på flykt, i Sverige är tillvaron svår. Den drabbar hela familjer. Att staten fattat beslut om t.ex. att säga nej till uppehållstillstånd, innebär inte att samhället ska vända ryggen till dem som ändå vistas här. Att det finns avvisningsbeslut att verkställa, innebär inte att människor kan behandlas illa.

Tillgång till vård som inte kan vänta, och skolgång för gömda flyktingbarn, är sådana reformer som Folkpartiet länge har eftersträvat och tillsammans med andra slutligen fått igenom på riksnivå.

Böcker behövs. Bild: Peter Kuiper via Wikimedia.
Böcker behövs. Bild: Peter Kuiper via Wikimedia.

Förnekande av vård och utbildning, som kunde göra ett redan mycket tufft liv odrägligt, är och ska inte vara ett sätt att verkställa migrationspolitiken.

Människor behöver också kultur, förströelse, bildning, en stunds verklighetsflykt, möjligheter att vidga sina vyer, hålla kontakt med sin kultur eller få kontakt med en ny – även och kanske allra mest när man gömmer sig, dagarna är långa och osäkra men innehållstomma. Därför behövs också tillgång till bibliotek och böcker. Jag är stolt över att vi i kulturnämnden i vår verksamhetsplan för 2014 har beslutat om att ”papperslösa och personer utan fast adress [ges] tillgång till lånekort med tillhörande service”.

Böcker och bibliotek är inte heller migrationspolitik.

Läs mer om vad jag skrivit om papperslösa. Läs också mer i Madeleine Sjöstedts pressmeddelande om att papperslösa ska få låna på stadens bibliotek. Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd och ordförande i kulturnämnden, bloggar också och berättar bl.a. hur det rent praktiskt kommer gå till, med ”ett tidsbegränsat lånekort som medger ett visst antal lån”.