Tagg: demokrati.

Expertis räcker inte mot populisterna

Fakta och kunskap är viktiga vapen mot extremister och ”fake news”. Men experterna kan inte vinna kampen mot populisterna – det måste vara politikens uppgift, skriver jag i tidningen NU.
NU-20170727-Rasmus-krönika
NU 28/2017 (13 juli).

De senaste dagarna har hört till de mest turbulenta i svensk inrikespolitik på länge. Regeringen har visat en oförmåga att sköta regerandets grundläggande uppgifter – att säkerställa rikets säkerhet – i samband med haveriet i Transportstyrelsens hantering av känslig information. Den största bristen har varit regeringens egen oförmåga att informera internt eller externt. Den socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven har mot sin vilja tvingats skiljas från två av sina statsråd. I det sammanhanget känns kanske min sedan tidigare planerade krönika i Tidningen NU något apart – men budskapet är ändå giltigt. I tider när politikens traditionella former och innehåll ifrågasätts kan det vara lockande att lita till experter, men det är en förrädisk hamn att söka trygghet i. Populismens utmaningar kan bara mötas av politiska svar, om den liberala demokratin ska överleva.

Expertvälde inget alternativ till populismen

”Vi har fått nog av experter”. Uttalandet från en av de ledande Brexit-företrädarna skar i hjärtat hos många liberaler. Vi ser likaså med oro och fasa på Trump-administrationens förakt för vetenskapliga fakta inom t ex miljöpolitiken och kraftigt neddragna forskningsanslag. Vi är övertygade om vikten av aktuell kunskap – inte bara i medicin och naturvetenskap, utan också som grund för politiska beslut.

Finns dock inte en fara i att alltid luta sig mot experter?

Vetenskapliga metoder, matematiska beräkningar, experiment som kan upprepas: det är basen för vårt moderna samhälle. För maskinerna och tekniken vi omger oss med; sjukvården och medicinerna som blir allt bättre på att lindra och bota plågor som förföljt människan genom årtusendena; en ständigt ökande kunskap om världen och rymden omkring oss.

Vetenskapen riktar också blicken mot de samhällen vi bygger. Metoder som används för att studera våra institutioner och konstruktioner, roller och relationer, samveten och själsliv är annorlunda än naturvetenskapens. Vetenskapen inom juridik, humaniora och ekonomi ger inte lika säkra svar som i laboratoriet. Den rationella människan är inte alltid tillstädes. Lackmustestet är i samhällsvetenskapen bara en användbar språklig metafor.

Fakta från olika håll kan också ge motstridiga besked. Bygga en järnväg som möjliggör miljövänliga transporter men förstör naturvärden? Införa sanktioner som av erfarenhet är effektiva mot en diktatur, men som kommer drabba diktaturstatens civilbefolkning? Subventionera läkemedel som till en hög kostnad ger en liten förbättring jämfört med andra preparat? Vem gör prioriteringen?

Och värderingar: Hur kan deras riktighet ”bevisas”? Kan yttrandefrihet eller religionsfrihet motiveras med vetenskapliga metoder?

Människors värderingar, erfarenheter och förnuft är oundgängliga i samhällsbygget. Vi ska utgå från fakta, när fakta finns. I politiken ska vi lyssna till rekommendationerna från expertisen, forskare såväl som de som tillämpar kunskapen.  Avvägningarna måste dock göras av personer som är utsedda för att representera, som har fått förtroendet att fatta beslut. Jurister skriver lagtexter, men politiker stiftar lagar. Ekonomer räknar på finanserna, men politiker antar budgeten.

Politiker som struntar i forskning eller hittar på egna fakta, undergräver förvisso både vetenskapen och politiken. I försvaret mot Trump, Le Pen et al kan vi dock inte gömma oss bakom sakkunniga, vetenskapsmän och domare. Den faktaresistenta populismen behöver ett politiskt svar.

En viktig liberal värdering är givetvis i vetenskapens frihet. Forskning och fakta ska inte styras av politiska agendor av vad som är ”rätt” svar. Men – lika lite ska politiken styras av forskare. Med enbart hårda fakta för ögonen blir politiken otillräcklig.

I Platons idealstat är det experterna som styr. Den idealstaten är inte liberal. Vi ska värna kunskap och fakta. Men vi ska också vara tydliga med rollerna: Experter ger underlag. Politiker fattar beslut.

 

Demokratimuseum på Stortorget?

Börshuset på Stortorget kan bli lämpliga lokaler för ett nytt demokratiforum när Nobelmuseet flyttar. Liberalerna i Stockholm föreslår ett museum och forum för den svenska demokratins historia och framtid.

Den svenska demokratin börjar fylla 100 år i år, och förtjänar att uppmärksammas. De demokratiska värderingarna om allas lika värde och röst, är inget vi kan ta för självklart. Demokratin måste erövras på nytt, gång på gång, i varje generation. Ett demokratiforum och museum skulle därmed fylla en dubbel uppgift.

Vårt liberala förslag till demokratimuseum innebär alltså fokus på både historia, nutid och framtid, med en målgrupp inte minst bland skolelever och unga. Läs gärna vad jag har skrivit tidigare: Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt (med bl a motionen från Hanna Gerdes, Anne-Lie Elfvén och mig).

Vi liberaler vill att Stockholms stad medverkar till ett nytt forum för den svenska demokratin, t ex genom att hjälpa till med lokalfrågan. DN skriver om detta i dag.

Continue reading ”Demokratimuseum på Stortorget?”

Frihetens källa måste förklaras

Ryska aggressioner hotar åter Europas frihet. Monumentet ”Frihetens källa” på Norrmalmstorg är en påminnelse om historien som vi har all anledning att vårda. Vi liberaler vill att den historien uppmärksammas och återberättas med tydlig skyltning.
DN mars 2017.

Frihet och demokrati kan inte tas för givna. Det har blivit allt mer uppenbart på senare tid. Det är länge sedan någon påstod att historien var slut, att liberalismen var segerrik och överflödig. Populistiska demagoger och auktoritära regeringar i länder inte långt bort, och i synnerhet ett aggressivt auktoritärt Ryssland, gör tillvaron i vår del av världen mer spänd än sedan Sovjetimperiets dagar.

Låt oss i dessa tider minnas den historiska frihetskampen i Östeuropa, och inte minst våra baltiska grannländers frigörelse.

Continue reading ”Frihetens källa måste förklaras”

Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt

Demokratin måste ständigt erövras på nytt. Hundra år efter demokratins seger i Sverige är det hög tid att inrätta ett demokratimuseum i Stockholm.

För hundra år sedan kröntes demokratikampen i Sverige med framgång. 1917 segrade parlamentarismen, och 1921 genomfördes de första riksdagsvalen med allmän, dvs också kvinnlig, rösträtt. Det förtjänar att uppmärksammas. Särskilt som demokratikampen inte är över, utan ständigt måste föras på nytt. Just nu står demokratin i vår omvärld – men även i Sverige – inför större utmaningar än på länge.

Ett demokratimuseum i Stockholm vore ett sätt att både minnas historien, och stärka demokratin i dag. Demokratin lever genom människors engagemang. En levande demokrati förutsätter kunskap och diskussioner, den kan inte tas för given. Uppväxande generationer måste vinnas på nytt. Den demokratiska rättsstaten, den rättsstatliga demokratin, är verkligen en frihet värd att försvara!

Continue reading ”Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt”

För kulturens frihet, i kulturdebatten

I två dagar har stockholmarnas förtroendevalda debatterat 2017 års budget. Det handlar om mycket mer än pengar – inte minst i kulturdebatten och inte minst för oss liberaler.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
PLATS FÖR DEBATT. Rådssalen, Stadshuset.

En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Continue reading ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”

Farligt förtroendefall

Förtroendet för svenska partiledare är rekordlågt. Det är allvarligt, för alla.

Politik handlar om förtroende. Förtroende är något man kan ha även för politiker som man inte röstar på. Och rentav för politiker och partier man inte sympatiserar med – för att man ändå tror på deras genuina engagemang och deras grundläggande vilja att göra det bästa för sina medmänniskor.

De återkommande förtroendemätningarna för svenska partiledare visar också genomgående att andelen med högt förtroende är mångdubbelt större för de flesta partiledarna, än deras respektive partiers stöd i opinionen. Men allt fler uppger också att de har lågt eller inget förtroende. Och det är bekymmersamt.


I den senaste mätningen från Ipsos (DN) har samtliga partiledare en negativ förtroendebalans. Det är allvarligt, på allvar. Själv drömmer jag om en politisk miljö där alla partiers företrädare kan åtnjuta högt förtroende, även hos meningsmotståndare; även om sakpolitiken skiljer sig.

Miljöpartiets möte med verkligheten i att ta ansvar, kompromissa och inse att ultimativa krav kombinerat med hård kritik av andras kompromisser, har roat många. Visst är det en källa till skadeglädje, och framför allt lärorikt, men det är också skadligt för politken i sig. Jag har svårt att glädjas över Fridolins förtroenderas.

En övervägande negativ prägel på politiken är enligt min övertygelse skadlig för demokratin. Det riskerar att erodera människors tillit inte bara till sina förtroendevalda utan också till varandra och samhället i stort. I USA lär årets valrörelse mer än vanligt präglas av negativa kampanjer – mellan två kandidater som är långt mer än vanligt impopulära. (Att det i min mening naturligtvis är oerhört mer orättvist i det ena fallet hör inte till just denna diskussion.)

Låt det inte hända här.