Kategori: Demokrati & ideologi

Frihetens källa måste förklaras

Ryska aggressioner hotar åter Europas frihet. Monumentet ”Frihetens källa” på Norrmalmstorg är en påminnelse om historien som vi har all anledning att vårda. Vi liberaler vill att den historien uppmärksammas och återberättas med tydlig skyltning.
DN mars 2017.

Frihet och demokrati kan inte tas för givna. Det har blivit allt mer uppenbart på senare tid. Det är länge sedan någon påstod att historien var slut, att liberalismen var segerrik och överflödig. Populistiska demagoger och auktoritära regeringar i länder inte långt bort, och i synnerhet ett aggressivt auktoritärt Ryssland, gör tillvaron i vår del av världen mer spänd än sedan Sovjetimperiets dagar.

Låt oss i dessa tider minnas den historiska frihetskampen i Östeuropa, och inte minst våra baltiska grannländers frigörelse.

Fortsätt läsa ”Frihetens källa måste förklaras”

Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt

Demokratin måste ständigt erövras på nytt. Hundra år efter demokratins seger i Sverige är det hög tid att inrätta ett demokratimuseum i Stockholm.

För hundra år sedan kröntes demokratikampen i Sverige med framgång. 1917 segrade parlamentarismen, och 1921 genomfördes de första riksdagsvalen med allmän, dvs också kvinnlig, rösträtt. Det förtjänar att uppmärksammas. Särskilt som demokratikampen inte är över, utan ständigt måste föras på nytt. Just nu står demokratin i vår omvärld – men även i Sverige – inför större utmaningar än på länge.

Ett demokratimuseum i Stockholm vore ett sätt att både minnas historien, och stärka demokratin i dag. Demokratin lever genom människors engagemang. En levande demokrati förutsätter kunskap och diskussioner, den kan inte tas för given. Uppväxande generationer måste vinnas på nytt. Den demokratiska rättsstaten, den rättsstatliga demokratin, är verkligen en frihet värd att försvara!

Fortsätt läsa ”Demokratikamp värd att firas, och föras på nytt”

Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm

”Snubbelstenar” är till för att minnas historien, och förintelsens offer. För Liberalerna är det självklart att de ska finnas även i Stockholm – för nazismens offer har vandrat på och levt även vid våra gator.

50.000 snubbelstenar syns runtom i europeiska städer. De finns där för att påminna om offer för förintelsen. Om judar, romer, homosexuella och andra som i den förvridna nazistiska tankevärlden var mindre värda människor, och skulle utrotas från jordens yta. Människor som en gång levt sina vardagsliv mitt ibland andra, innan de försvann.

Stockholm har hittills sagt nej till snubbelstenar. Fortsätt läsa ”Snabbt ja till snubbelstenar i Stockholm”

Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser

Migrationspolitiken från 2010 mötte en förändrad verklighet efter 2014, och behövde förändras. Det betyder inte att migrationspolitiken var fel 2010 – eller att den framgångsrike statsministern Fredrik Reinfeldt kan stämplas som misslyckad. Grunden för det öppna Sverige måste bestå.

Politik skapas aldrig i ett vakuum, utan måste förhålla sig till verkligheten. Sedan 2014 har många haft anledning att ompröva sina ställningstaganden, inte minst kring migration. Nyligen har det kommit flera avståndstaganden från en politik som man nu anser ha varit orealistisk. En politik för vilken den förre statsministern har blivit en symbol.  Fortsätt läsa ”Migrationspolitiska betraktelser och bekännelser”

Vi kan göra skillnad, i smått och stort

Går det att påverka politiken och samhällsutvecklingen? Javisst – nya Fridhemsplan och dess kiosker är ett uppmuntrande lokalt exempel. Tillsammans kan vi också göra skillnad i de stora frågorna.

Låt mig avsluta veckan med en optimistisk betraktelse, med avstamp i det nära och lokala (och en insändare i lokaltidningen). 2016 har inneburit omvälvande händelser i världen och i vår närhet. Som enskild människa kan det kännas tufft och svårt att försöka påverka sin omvärld i en bättre riktning – men visst går det att göra skillnad. Det är förstås enklare i det lilla och vardagsnära – och här finner jag i höst exemplet nya Fridhemsplan, och dess kiosker. Med flera års opinionsarbete har vi lyckats påverka så att Fridhemsplan kommer att göras om, få mer torgkänsla och präglas mer av folkliv än biltrafik. Och i höst har vi lyckats rädda de uppskattade kioskerna på Fridhemsplan. Jag skriver ”vi” och menar politiker men framför allt Kungsholmsbor och andra som gjort sina röster hörda.

Steget är förstås långt från Fridhemsplan till de stora frågorna i världen – men jag menar att det går att påverka utvecklingen i stort liksom i smått. Den folkrörelse på webben som börjat ta form under devisen #jagärhär – att motverka näthat och rasism med positiva, kärleksfulla, konstruktiva och uppmuntrande kommentarer – är ett tecken. Världens progressiva krafter har mycket att göra men tillsammans kan vi göra skillnad.

I det lilla – insändare från Vårt Kungsholmen nedan.

Kioskerna visar att vi kan göra skillnad

Ibland kan det verka svårt eller rentav omöjligt att påverka politiken och omgivningen – men det går. Det visar exemplet Fridhemsplans kiosker.

Förslagen om ett nytt Fridhemsplan utan kiosker mötte stort motstånd. Vi var många, bland annat liberaler, som gladdes över omdaningen – men som också menade att platsen skulle förlora mycket av sitt syfte och sin själ utan kioskerna. Ett torg behöver små näringsidkare! Och se, det gick att påverka! Även för oppositionspolitiker och vanliga kommuninvånare.

Första segern var att kioskerna skulle få återvända. Andra segern var att de får återvända till den bästa platsen, dvs själva den breda trottoaren i söderläge utanför Åhléns.

Nu hoppas vi liberaler att de nya kioskerna kan bli i form av de Stockholmskiosker som tagits fram i en arkitekttävling. Och att vi kan få mer torghandel, kanske både matmarknad och loppis, även söder om Drottningholmsvägen.

Engagemang i vårt samhälle gör skillnad. Ibland märks det snabbt och konkret. Ibland tar det förstås längre tid än med Fridhemsplans kiosker. Men i de långsiktiga stora frågorna är det ännu viktigare att försöka påverka. Det går!

Rasmus Jonlund
Kungsholmsbo och kommunpolitiker (L)

Bild: ur Vårt Kungsholmen 10 december, nr 49, 2016.

För kulturens frihet, i kulturdebatten

I två dagar har stockholmarnas förtroendevalda debatterat 2017 års budget. Det handlar om mycket mer än pengar – inte minst i kulturdebatten och inte minst för oss liberaler.
MÅL FÖR KANDIDATER. Stockholms kommunfullmäktige sammanträder i Rådssalen i Stadshuset.
PLATS FÖR DEBATT. Rådssalen, Stadshuset.

En budgetdebatt handlar om värderingar, vilja, världsbild och den verklighet vi vill se i Stockholm de kommande åren. Vi liberaler talade om hur vi vill att Stockholm ska utvecklas de kommande åren, och om stadens plats i världen. Fortsätt läsa ”För kulturens frihet, i kulturdebatten”

Bibliotek och museer ska stå upp mot tyckarmobben

Ett samtal om normer i scenkonsten har ställts in på Stadsbiblioteket, och debattens vågor går höga i medierna. En högljudd grupp med en stark egen uppfattning tycks ha lyckats med att hindra den öppna debatten i en aktuell och viktig fråga. Det är mycket oroande.

Goda avsikter har legat bakom de andra aktörerna i detta drama: arrangören Nationella Dramaturgiatet, de paneldeltagare som tackat ja till att medverka, och Stadsbiblioteket som ville ge rum åt ett intressant, aktuellt – och säkert evenemang. Ändå blev det fel. Ändå blir bilden och effekten att staden och kulturlivet har vikt sig för den högljudda minoriteten, för de som vill monopolisera ämnet, anser sig ha tolkningsföreträde, och rätt att avgöra vilka som ska få debattera och samtala.

Läs mer: Åsa Linderborg, kulturchef Aftonbladet: Normkritiken satt i tvångströja. Katti Hoflin, stadsbibliotekarie: Vi gjorde allt för att samtalet skulle hållas. Kulturminister Alice Bah Kuhnke: ”Ängsligheten gör mig mörkrädd”.

TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten.
TYSTA INTE SAMTALET. De som hävdar tolkningsföreträde förstör den demokratiska öppna debatten. (Sankta Anna, 700-talet, nu i nationalmuseet i Warszawa, bild via Wikimedia).

De som förstör debatten är de grupper som vill kontrollera vad som sägs på en sammankomst, som anser att de själva företräder den enda Sanningen och som tycks anse att grupptillhörighet är viktigare än argument. De står i tydlig konflikt med det uttalade uppdrag vi ger våra institutioner, att stå upp för yttrandefriheten och en pluralistisk debatt.

Turerna fram och tillbaka är smått förvirrande, och för mig som en av de ansvariga kulturpolitikerna i Stockholms stad finns anledning att be om klargöranden. Naturligtvis ska Stadsbiblioteket kunna ta ansvar för säkerheten och det meningsfulla i att genomföra ett arrangemang. Om man möter aktivister som är ute efter att stoppa och förstöra – kanske genom att ta över ett arrangemang och fylla lokalen med sina meningsfränder – blir det knepigt. Vi är inte vana vid denna nivå av ”debatt”, vi som vill kunna föra sansade samtal även om svåra ämnen.

Turerna fram och tillbaka ledde till slut till att arrangemanget ställdes in, enligt en tolkning verkar det nästan ha varit av praktiska kalenderskäl: vissa deltagare sägs ha blivit uppbokade på annat. Nu utlovas nya samtal i ämnet. Det behövs.

Parallellt förs sedan en tid debatten om politiseringen av våra museer. Naturligtvis är museer, deras samlingar och hur man väljer att presentera dem, politik. Självklart ska vi ifrågasätta gångna tiders normer om manlighet och vithet. Givetvis ska moderna perspektiv och nya vinklar på samlingar och ämnen introduceras för dagens publik. Men politisk detaljstyrning och tillrättalägganden där man riskerar att inte längre presentera något som överensstämmer med kunskapsläge och fakta, är allvarligt.

Som ansvarig kulturpolitiker vill jag att våra gemensamma institutioner ska kunna fyllas även av de svåra frågorna, utställningarna, böckerna och samtalen. Att vi ska kunna stå upp för friheten. Och stå emot tyckarmobben. En offentlig institution ska inte kapitulera inför yttrandefrihetens fiender. Lättkränktheten å ena sidan, ängsligheten å den andra blir en farlig mix. Och det är ett politiskt ansvar att se till att det inte behöver bli så.

Museerna, Stadsbiblioteket och våra övriga institutioner måste känna vårt politiskt starka stöd i ryggen – att stå fria, och raka när det blåser.

Staden bör stödja nya Judiska museet

Judiska museet har stora planer för ett nytt museum i Stockholms första synagoga. Ett förverkligande kräver stöd från många håll. Vi liberaler vill att staden gör ett tydligt åtagande för det nya Judiska museet.

480px-sja%cc%88laga%cc%8ardsgatan_19_mars_2007_matshalldin
HISTORISK MARK. Själagårdsgatan var platsen för Stockholms första synagoga, och blir nu det framtida hemmet för Judiska museet. (Wikimedia, Mats Halldin.)
Den judiska kulturen har varit en viktig del av Stockholm i många hundra år. På 1700-talet fanns Stockholms första synagoga på Själagårdsgatan i Gamla stan. Nu kan det bli platsen för det nya Judiska museet, något som skulle ge en historisk förankring, bättre förutsättningar för att visa museets samlingar och utställningar, och en större synlighet och tillgänglighet inte minst för internationella turister.

Ett förverkligande av det nya Judiska museet kräver medverkan från många håll. Vi liberaler vill att staden gör ett tydligt åtagande.

Judiska museet är en fristående aktör, med kulturstöd från bland andra Stockholms stad. Bedömningen och fördelningen av kulturstöd är ingenting vi politiker bör lägga oss i; vi liberaler håller på principen om ”armlängds avstånd”. Däremot bör staden genom politiskt beslut visa att det judiska kulturarvet och det judiska museet är viktigt för Stockholm. Det handlar om en av våra nationella minoriteter, om historia men också om integration och tolerans i vår nutid och framtid. Ett starkare och ännu intressantare judiskt museum mitt i Stockholms historiska hjärta skulle också vara mer attraktivt för turister och stärka Stockholm som besöksmål.

Tillsammans med vårt oppositionsborgarråd Lotta Edholm har jag lagt en motion i Stockholms kommunfullmäktige, se nedan. I Mitt i berättar museichefen Christina Gamstorp om Judiska museets planer och behov av stöd, och tidningen nämner också vårt liberala förslag. (Observera att vårt förslag alltså inte handlar om det kulturstöd som kulturnämnden beslutar om, vilket Roger Mogert (S) tycks kommentera.)

Motion om ett tillfälligt stöd till Judiska museet i Stockholm

Judiska museet i Stockholm är en viktig del av Stockholms och Sveriges kulturliv. Den fristående institutionen grundades 1987 och har sedan dess huserat i lokaler på Hälsingegatan i Vasastan. Judiska museet har en mycket viktig uppgift i att förmedla kunskap om judendomen, judiskt liv i Sverige, nazismen, andra världskriget och Förintelsen. Det är framför allt genom levande kontakter och kunskap som rasism, nynazism och antisemitism kan motverkas.

Nu vill museet flytta till gamla auktionskammarens hus vid Själagårdstorget i Gamla Stan, platsen där en av de första synagorna bildades 1775. Det är inte bara en laddad plats med mycket historia, Judiska museet ser också chansen till ökad tillgänglighet för besökare och ökad synlighet. Miljontals turister passerar Gamla Stan varje år, och lokaler där skulle ge stora möjligheter för museet att öka besöksantalet och därmed egenintäkterna.

Regeringen har i vårbudgeten avsatt 1,5 miljoner kronor för att möjliggöra för Judiska museets nyöppning i Gamla Stan. Museet räknar också med att själva bekosta en stor del genom insamling. Enligt museet krävs dock ytterligare medel för att kunna finansiera nyöppningen.

Judiska museet är en stor tillgång och en viktig resurs inte bara i det svenska judiska livet utan också i Stockholms och Sveriges museivärld. När denna fristående institution nu tar initiativet till att skapa ett nytt museum och flytta till mer tillgängliga lokaler som ger förutsättningar för ökade besökstal och egenintäkter, och dessutom stärker Stockholm och Gamla Stan som besöksmål, bör staden ta ansvar för att förverkliga detta. Vi föreslår att staden matchar statens tillfälliga bidrag på 1,5 miljoner kronor till Judiska museet, och att medlen för detta tas ur centrala medelsreserven.

Mot bakgrund av vad som ovan anförs yrkar vi:

– Att staden ger Judiska museet ett tillfälligt stöd på 1,5 mnkr för att möjliggöra museets nyöppning i Gamla Stan.

Farligt förtroendefall

Förtroendet för svenska partiledare är rekordlågt. Det är allvarligt, för alla.

Politik handlar om förtroende. Förtroende är något man kan ha även för politiker som man inte röstar på. Och rentav för politiker och partier man inte sympatiserar med – för att man ändå tror på deras genuina engagemang och deras grundläggande vilja att göra det bästa för sina medmänniskor.

De återkommande förtroendemätningarna för svenska partiledare visar också genomgående att andelen med högt förtroende är mångdubbelt större för de flesta partiledarna, än deras respektive partiers stöd i opinionen. Men allt fler uppger också att de har lågt eller inget förtroende. Och det är bekymmersamt.


I den senaste mätningen från Ipsos (DN) har samtliga partiledare en negativ förtroendebalans. Det är allvarligt, på allvar. Själv drömmer jag om en politisk miljö där alla partiers företrädare kan åtnjuta högt förtroende, även hos meningsmotståndare; även om sakpolitiken skiljer sig.

Miljöpartiets möte med verkligheten i att ta ansvar, kompromissa och inse att ultimativa krav kombinerat med hård kritik av andras kompromisser, har roat många. Visst är det en källa till skadeglädje, och framför allt lärorikt, men det är också skadligt för politken i sig. Jag har svårt att glädjas över Fridolins förtroenderas.

En övervägande negativ prägel på politiken är enligt min övertygelse skadlig för demokratin. Det riskerar att erodera människors tillit inte bara till sina förtroendevalda utan också till varandra och samhället i stort. I USA lär årets valrörelse mer än vanligt präglas av negativa kampanjer – mellan två kandidater som är långt mer än vanligt impopulära. (Att det i min mening naturligtvis är oerhört mer orättvist i det ena fallet hör inte till just denna diskussion.)

Låt det inte hända här.

Bubblan som måste spräckas

Vi har allt lättare att ta del av information – men för många av oss är informationsflödet allt mer enkelinriktat. Åsikter istället för nyheter, ”rättvisa” mellan olika synsätt ersätter faktabaserade bedömningar. Ett kritiskt förhållningssätt har aldrig varit viktigare än nu.

Ett rikt men fragmenterat medielandskap. Färre journalister, fler  tyckare. Jag skriver i dag i det liberala nyhetsmagasinet NU om de farliga skilda verkligheter allt fler lever i och vad vi kan försöka göra åt det. En gemensam uppfattning om vad som är fakta och sanning i viktiga frågor är väsentlig för ett bra offentligt samtal och en livskraftig demokrati och rättsstat.

NU 20/2016, 19 maj 2016.
NU 20/2016, 19 maj 2016.

Punktera bubblan – vässa källkritiken

Du ska inte tro på allt som står i tidningen, är en vedertagen visdom som tyvärr blir allt mer aktuell. I dag finns förvisso fler medier än någonsin. Problemet är att många tar del av ett allt snävare urval.

När jag får frågan vilken som är den viktigaste kulturpolitiska frågan, eller snarare utmaningen, är det detta problem jag lyfter fram: I ett allt snabbare och allt mer diversifierat medielandskap tycks allt färre ta del av nyhetsförmedling – och allt fler mestadels av nyheter av ett visst slag och i ett visst perspektiv. Antingen det sker via vänner och bekanta som delar artiklar och länkar i sociala medier, eller direkt via medier med en särskild agenda. Det må vara – i olika art och grad – Fox News eller MSNBC, Russia Today eller Avpixlat.

Åsikter tar allt större del även i traditionella medier. Det behöver inte vara något ont i det – så länge det tydligt framgår vad som åsikt, tolkning respektive fakta. Problemet är när en utsaga anses lika mycket värd som en annan, eller när avsändarens person i identitetspolitikens tidevarv blir viktigare än vad som sägs, oavsett sanningshalt eller vetenskaplig förankring. Det finns helt enkelt fakta som inte går att kompromissa bort – som EU-migranters bidrag till brittisk ekonomi, mänsklighetens klimatpåverkan eller vad folkrätten säger om det nya Krimkriget.

Våra skilda verkligheter är den största utmaningen för en liberal kultur- och mediepolitik. Ett liberalt samhälle bygger på öppen debatt och en gemensam offentlighet – med olika åsikter, men en någorlunda gemensam grund i fakta.

Det var inte nödvändigtvis bättre förr, där det enda husorganet mycket väl var partipolitiskt färgad även i nyhetsmaterialet. Den som vill ta del av ett brett utbud av nyheter från när och fjärran har aldrig haft det lättare – det mesta gratis för konsumenten. Men mångfalden innebär alltså att vi enklare, medvetet eller omedvetet, kan välja bort allt som inte passar in i vår bild i av världen. Denna utmaning vållar bekymmersrynkor hos många demokrati- och mediekunniga.

Häromveckan firades pressfrihetens dag. I år är det extra högtidligt för oss som bor i och känner samhörighet med Sverige (och Finland) då det är 250 år sedan vår och världens första tryckfrihetsförordning instiftades på initiativ av den österbottniske riksdagsmannen Anders Chydenius. Vi liberaler har alltså sedan minst 1766 en stolt tradition att värna det fria ordet och de fria medierna. Men hur gör vi när mediernas frihet utnyttjas till att förvränga verkligheten?

Jag har inget annat svar än att vi måste rusta oss själva och andra med kunskap och verktyg för att genomskåda osanningar och bilda oss egna, välgrundade uppfattningar. Kom ihåg att det alltid finns olika vinklar. Ställ enkla frågor: Vem vinner på detta perspektiv? Får jag hela bilden? Som det står på min favoritmugg från Newseum i Washington: ”Freedom of speech isn’t a license to be stupid”.

Källkritik är helt enkelt något vi måste lära (ut), från barnsben. Det kräver läsning av såväl nyhets- och faktatexter som skönlitteratur. Sålunda en huvuduppgift för skolan och biblioteken – men också för oss i mer mogen ålder. Man är aldrig för gammal för att vässa tankekraften som kan sticka hål på bubblorna.

Rasmus Jonlund (L)
vice ordförande kulturnämnden Stockholms stad mm