I striden mellan språk och siffror

Regeringen går från oklarhet till oklarhet och det gäller inte minst kulturpolitiken. Nedskärningar på svenska språket och Sveriges kulturella kontakter med utlandet är dåligt oavsett om vi talar om kulturpolitik, utbildningspolitik, utrikespolitik eller näringspolitik.

PLATS FÖR SVENSKA. På Universidad Nacional Autónoma de México (UNAM) kan man bedriva svenskstudier, med stöd av Svenska institutet (canada.unam.mx).
PLATS FÖR SVENSKA. På Universidad Nacional Autónoma de México (UNAM) kan man bedriva svenskstudier, med stöd av Svenska institutet (canada.unam.mx).

Kulturbudgeten fortsätter att öka med den nya regeringen (även om kulturens andel av hela budgeten krymper). För den som anlägger ett bredare perspektiv på vad bland statens angelägenheter som är kulturpolitiskt angelägna, kännetecknas budgeten dock snarast av ett antal besparingar. De är inte stora, i kronor räknat, och de är säkerligen inte illvilligt uttänkta.

Det sorgliga är att dessa besparingar får kulturpolitiska konsekvenser, men inte tycks kopplade till några kulturpolitiska tankar överhuvudtaget.

Först uppmärksammades hotet mot de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul – viktiga för kunskap om och kontakter med historiens och dagens Medelhavskulturer, inte minst i migrationens tidevarv. Sedan uppmärksammade förre statssekreteraren, generaldirektören och generalkonsuln Olle Wästberg att i budgeten gömdes en besparing på studier i svenska och om Sverige på utländska universitet (DN Debatt). Och i dag påtalar Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius en ytterligare nedskärning på svenska språket: det handlar om Terminologicentrum, TNC, som ägnar sig åt ords betydelse och begrepps definitioner (DN Kultur). En ”språklig infrastruktur” som är avgörande för hur vi människor kommunicerar med och kan förstå varandra – och av största betydelse inte minst för många företag i teknikbranscher.

Ingen av dessa besparingar må beröra den direkta kulturbudgeten, men kulturpolitiken är större än så. Den liknar på så sätt näringspolitiken, som jag skrev om i går – och beröringspunkterna är fler. De föreslagna besparingarna är inte bara dålig kulturpolitik. De är riktigt dålig näringspolitik. Givetvis är de också dålig utbildnings- och forskningspolitik (den budgetpost där det mesta av pengarna ligger). Och förmodligen dålig utrikespolitik också.

Den rödgröna kulturpolitiken ska inte angripas för angreppens egen skull. Den ska kritiseras sakligt. En ökad kulturbudget, fri entré till museer och satsningar på miljonprogramsområden kan bli bra om resurserna används klokt. Men tyvärr sätter sig en bild av valhänthet och bristande rutin över denna del av regeringens politik och agerande – också. Det handlar långtifrån bara om den nya kulturministerns tillkortakommanden i att förklara sin politik och sina åsikter på ett vettigt sätt (något som ådagalades i en uppmärksammad intervju med Sveriges Radio: Alice Bah Kuhnke ville inte svara). Ansvaret ligger också hos forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, som nu åtminstone gett Medelhavsinstituten respit med hopp om omprövning, och näringsminister Mikael Damberg.

Besparingarna som nu hamnat i budgetpropositionen för 2015 verkar i flera fall ha varit förslag som finansdepartementet försökt få med tidigare år – men som, klokt nog, stoppats. Det ska också påtalas, som bl a Olle Wästberg gör, att även Alliansregeringen behandlade svensk kultur och kulturarv internationellt på ett styvmoderligt sätt, med försök att stänga svenska kulturcentret i Paris och en nedskärning av översättningsstöd. Ingetdera gör dock den nu uppkomna situationen bättre. Det är en onödig strid mellan språk och (små) siffror.

Tillsätt en utredning om svenska språket, manar Språktidningens Patrik Hadenius. Det kan nog vara en klok idé. För mig väcks nu också mycket tydligt åter frågan om inte kultur- och utbildningsfrågorna hör hemma i samma departement, och inom samma parti, om än inte av tidsskäl hos samma minister. Det skulle gå hand i hand med en bred liberal syn på bildning.

Sist och slutligen krävs dock en regering som tar kulturpolitiken på allvar – som ser kulturens värde, av mängder av olika nyttiga och instrumentella skäl, men också och framför allt för sin egen skull. Som kan balansera siffrorna och språket.

Läs också Maria Schottenius: Har vi fått vandaler i regeringskansliet? och Vad har finansdepartementet för kulturfientliga stollar i sitt stall? Uppdatering 9 november: i dag skriver Svenska Akademien på DN debatt om hotet mot Terminologicentrum. Språkförsvaret: Omfattande kritik mot de språkpolitiska besparingarna i budgetpropositionen.

Lämna en kommentar