Friskolorna har inneburit en valfrihet tillgänglig för alla. Men när brister avslöjas på enskilda skolor eller på systemnivå måste vi vara tydliga med att det är oacceptabelt. Det handlar om att värna valfriheten – och att förbättra svensk skola.
De svenska friskolorna har gett hundratusentals elever och föräldrar den möjlighet som bara tillkom dem med tjock plånbok: Att välja en skola utifrån sina preferenser – oavsett om det handlar om geografiskt läge, pedagogisk inriktning, storlek, var ens vänner går, eller något annat. Denna möjlighet är ett av de stora framstegen för det friare Sverige som växt fram de senaste årtiondena.
När det rapporteras om brister och missförhållanden, om att skolor försöker välja ”rätt” elever eller att företrädare uttrycker sig kränkande som Uppdrag Granskning rapporterade i går, ska reaktionen förstås vara densamma oavsett skolform (och tro inte att kommunala skolor är befriade från problem): Detta är oacceptabelt. Det uttrycktes träffande av utbildningsminister Jan Björklund: Man blir helt enkelt förbannad, på ren svenska (se t.ex. DN, Expressen). Det är utmärkt att Skolinspektionen nu ska granska de aktuella skolorna (DN) – kanske behöver deras metoder och granskningar stärkas.
Rätten om valfrihet är elevernas och föräldrarnas – inte skolornas. Skolorna ska inte få välja elever. (SVT.)
Friskolorna har ögonen på sig. Diskussioner om riskkapitalister, lärarnas utbildning och löner, betygssättning med mera ska tas på allvar (SvD). Skolsköterskor, skolpsykologer och skolbibliotek är frågor att bevaka. Detta ligger förstås i friskolornas, deras ägares och deras organisations intressen. Friskolekommitténs förslag pekar med bred partipolitisk uppslutning i rätt riktning. Naturligtvis vore det också bra om skolpengen kunde se annorlunda ut beroende på en skolas och dess elevers förutsättningar; en sådan socioekonomisk fördelning som redan finns i Stockholm skulle göra sig bra i skollagen, som Jan Björklund nu föreslagit. Allra helst skulle staten förstås ta över ansvaret för det svenska skolväsendet från kommunerna.
Vinsterna, ofta i fokus i debatten, är i sig inte det viktiga – utan kraven på att man har en bra utbildning. De kraven ska ställas högst av oss som är friskolornas och valfrihetens varmaste vänner. Som Sanna Rayman skriver i SvD ska vi inte försöka avfärda kritiken – även om jag inte delar hennes övertygelse om det obefintliga hotet mot valfriheten.
En vänstermajoritet med stort inflytande för ett vänsterparti som vill förbjuda privata företag, och med förslag om kommunala veton, kan komma att stoppa och stänga friskolor åtminstone i vissa kommuner. Valfriheten kommer att bero på vilken sida av en kommungräns man råkar bo. Och just därför måste vi bevaka både valfriheten – och avarterna.
Sist och slutligen beror friskolornas popularitet och överlevnad enbart på att elever och föräldrar tycker de är bra, och väljer dem framför andra skolor. Det är viktigt att komma ihåg i debatten.
Anna Lundberg bloggar och gör som ofta den viktiga kopplingen till verkligheten och vardagen, i Hallstahammar.
Rasmus (liberal) 
Vad jag inte kan fatta är varför någon förälder skulle vilja sätta sitt barn i en skola som gör enorma vinster, det fattar man väl direkt att det beror på mindre antal lärare eller sämre utbildade lärare. Vinstproblemet (dvs att vissa skolor tar ut övervinster på ett sätt som rimligen missgynnar verksamheten) borde kunna lösa sig självt.
En viktig sak är att förbättra informationen som föräldrar får. Alla föräldrer borde få en enkel och informativ folder med info om socioekonomisk sammansättning, resultat på nationella prov, Skolinspektionens kommentarer, antal lärare per barn, andel behöriga lärare, pedagogisk metod, uttagen vinst med mera.
Så många enorma vinster finns det väl inte heller.
Som öppna jämförelser för skolor; något åt det hållet?
Jag är en av dessa föräldrar och jag gör det emot min vilja. Det är jättesvårt att stå emot sina barn. I mitt fall vill min dotter gå på en skola med idrottsinriktning vilket många av hennes kompisar gör. Jag är fullt på det klara med att det inte kommer att vara tillräckligt med lärarledd undervisning utan större projekt osv. Jag har gjort min research. Men jag har trots allt resignerat för hennes vilja. Valfrihet på min ära!
Debatten kring skolan och denna valfrihet är ett oerhört intressant fenomen just nu tycker jag. Finns det någon annan fråga där politiker är så i otakt med opinionen? Jag tror att ni måste inse att väldigt många (inklusive jag själv) är emot själva idén men har ändå ett barn i friskola. Önskar helhjärtat att jag sluppit. Hur många exempel ska komma upp till ytan där det är tydligt att definitionen ”bra” och ”dåliga” skolor är mycket skev. Jag säger verkligen inte att alla friskolor är dåliga och fuskar men trots allt är det så oerhört komplext. Bäst tycker jag är att göra tankeexprimentet att den ”sämsta” skolan i en kommun (troligtvis belastad med många diagnoser och sociala problem) och den ”bästa”skolan skulle byta personal. Den dagen det sker och resultaten på skolorna blir de ombytta: då ska jag köpa denna förenklade bild av vilka skolor som är bra och dåliga. Hur är det möjligt att valfrihet kan vara överordnat? Hur kommer det sig att inte övriga världen blickar mot Sverige och låter sig inspireras?
Hej, jag vet inte om det stämmer att politiker går i otakt – jag antar att du menar politiker som jag som förespråkar valfrihet och friskolor. Jag tror att stödet är mycket stort för möjligheten att välja skola, och för möjligheten att starta och driva skolor. Och många inspireras av vårt fria skolval även om man inte väljer exakt samma utformning. Däremot är vi nog många som vill åtgärda en del brister i systemet. Både vad gäller regler kring friskolor, och kring kommunala skolor. Helst vill ju vi i Folkpartiet se ett förstatligande av ansvaret för den svenska skolan. Det vi måste göra är ju att lyfta alla skolor, man ska få en bra utbildning vilken skola man än väljer eller går i. Där tror jag att lärarna är nyckelfaktorn, som jag har skrivit en hel del om här på bloggen.
De bästa skolorna är inte per definition friskolor. De ”dåliga” skolorna är inte per definition kommunala. Många elever med särskilda behov går också i friskolor. Osv.
En viktig reform tror jag är den jag berör om socioekonomisk fördelning. I en statlig skola borde en ny nationell skolpeng fördelas utifrån dels geografiska faktorer (vare sig det är glesbygd eller storstadsmiljö som ger särskilda förutsättningar och kostnader), dels utifrån socioekonomi.
När jag gick på högstadiet (på 80-talet) fanns i min kommun 6 högstadieskolor. Alla 6 hade ganska likartad elevsammansättning: upptagningsområdet var både villor och hyreshus. Det fanns verkligen en blandning; och skolornas upptagningsområde var väl genomtänkt. Självklart gick rykten om att vissa skolor var bättre än andra. Nu vet jag inte hur, med sanningen överensstämmande, sådana elevrykten var men man kan lätt konstatera att då kunde en skola sticka ut och blir betraktad som ”bra”. Jag tänker att då kunde en sådan skola premieras med högre lön osv för att de verkligen gjorde något bättre än andra med samma förutsättningar. För mig ter sig detta som ett bra system och jag ser ingen anledning till att jag prompt måste ha valfrihet på den punkten. Självklart tänker jag att det kan finnas speciella skäl (mobbning osv) som gör att man vill byta. Varför tycker du att systemet var dåligt förut (som jag beskriver)? Tycker du att valfriheten har lett till pedagogisk mångfald, som vissa fortfarande hävdar (det hoppas jag att någon forskar om i skrivande stund för det skulle en gång för alla kunna ta ihjäl den långlivade myten)? Tycker du att det totalt sett är ett effektivt sätt att hantera utbildningsbudgeten på eller tycker du helt enkelt att valfriheten är viktigare? Om du tycker att det är effektivt, har du lust att berätta på vilket vis (jag menar spenderad krona i relation till utfall i form av elevernas kunskap. Menar ej betyg utan internationella undersökningar t ex)?
Vill betona att jag tror det finns åtskilliga skäl till att vi halkar efter i jämförelser (både hög- som lågpresterande elever) och jag tror inte att friskolereformen är den största anledningen. Jag vet också att det finns mycket bra friskolor, vet bl a en som verkligen drivs av en pedagogisk vision. Men tror du att den kontrollapparaten över huvud taget finns som kan komma åt giriga profitörer? Själv ser jag en fortsatt framtid med lappande och lagande framför mig och en Björklund som ska säga: ”Nej, nu blev jag besviken!!! Och förbannad!!!” Och så kommer det ytterligare någon korrigering: Suck!
Vad menar du med att andra inspireras av vårt skolval? Vilka?
Själv är jag benägen att (Gud förbjude) rösta på V för att de är de enda som håller en rak linje förenlig med majoriteten av svenska befolkningen.
Avslutningsvis: ta intryck av din partikamrat Helena von Schantz! Och tack för svaret:)
Ja, jag menar att valfriheten har ett egenvärde. Det var knappast lätt att byta skola – vi har ju fortfarande problem med att se och agera mot mobbning, en skolbytesprocess som pekar ut den eleven både på den gamla och den nya skolan förbättrar knappast situationen. Men man kan också vilja byta för att man har kompisar där, av geografiska skäl, för att ha närmare till släkt eller fritidsintressen eller vad det kan vara; för att man gillar en lärare, vill gå i en större eller mindre skola, ha närmare till sin andra förälder efter skilsmässa, eller, ja, för att man föredrar en viss inriktning. Att vara låst till skolan i kvarteret är också en stark segregationsfaktor framför allt i storstadsregioner. Det finns säkert lika många skäl – säkert ofta komplexa – som det finns elever och föräldrar. Själv gick jag i förutbestämd, kommunal skola och trivdes bra – men jag skulle aldrig drömma om att jag vore duglig att avgöra detta viktiga val åt andra.
OK, då förstår jag. Om man sätter valfriheten främst förstår jag bättre hur man tänker även om jag givetvis inte själv tycker så.
Kanske inte alltid främst – men den har som sagt ett egenvärde. Socioekonomi osv också viktigt.