Försvaret av Sverige är viktigast för det svenska försvaret – men uppnås målen bäst ensamt eller tillsammans? Och om svaret är tillsammans med andra, borde vi då inte spela med öppna kort gentemot såväl svenska folket som tilltänkta partner – och gå med i Nato?

Försvaret fortsätter att inta en plats på den politiska dagordningen som sällan sedan kalla krigets slut. Intresset och mediebevakningen av Folk och försvars årliga Sälen-konferens är följaktligen kanske större än någonsin. Efter årtionden av förbandsnedläggningar och förändringar av försvarets inriktning är vi tillbaka i grunduppgiften: försvaret av Sverige. Och de uttalanden och fakta som kommit fram visar varför frågan är så het. Försvarsförmåga för en vecka. Försvarsförmåga för ett strategiskt område av Sverige – inte mer. Stärkt försvarsförmåga de senaste åren, påstås å ena sidan – men minskad användning av alla de viktigaste försvarssystemen framhålls som ett starkt tecken på motsatsen, å den andra.

Upp- och nedvända världen har ur vissas perspektiv rått i försvarspolitiken de senaste åren. När en moderat försvarsminister avgått i vredesmod över en moderat finansministers sparsamhet. Och när Folkpartiet trätt fram som en av de starkaste kritiska rösterna av bristande försvarsförmåga, och en av de varmaste tillskyndarna av ett förstärkt försvar (företrätt av Allan Widman, och inte så sällan av partiledaren Jan Björklund – som i Sälen i dag, med konkreta förslag om att förstärka försvaret med 20.000 mobiliseringsbara reservister).

Nu kan eventuellt en förändring skönjas – nu, när alla tycks tala om behovet av att förstärka försvaret, och att koncentrera det primärt på Sveriges egna behov. Eller som försvarsberedningens ordförande, moderaten Cecilia Widegren uttrycker det: ”Försvaret av Sverige börjar i Sverige”. Att något så självklart behöver uttryckas, säger en del om den försvarspolitiska situationen och debatten. Likafullt kan man säga att Sveriges förmåga att hjälpa till vid konflikter och kriser i andra delar av världen, börjar med ett tryggat försvar av hemlandet. Bred enighet tycks numera också råda kring behovet av samarbete för gemensam trygghet.

Frågan är hur långt enigheten når när det gäller hur försvaret av Sverige ska gå till, hur försvarsförmågan ska stärkas – och hur internationellt säkerhetssamarbete ska utvecklas. Sverige lägger stor vikt vid samverkan med våra nordiska grannländer, försöker med visst besvär få till försvarsmaterielsamarbeten (SvD) och har rentav utfärdat ett ensidigt löfte om hjälp i en krissituation. Men, som t.ex. DN:s ledare påpekar i dag, så är ett samarbete mellan två Nato- och två icke-Nato-länder besvärligt.

Sveriges viktigaste säkerhetspartner är Nato. Det sägs ibland att vi samarbetar så mycket det går, utan att formellt vara medlemmar. Det innebär att vi inte har anslutit oss till den gemensamma solidaritetsklausulen, att försvara varandra mot angripare – men det innebär också att vi avhänder oss det garanterade stödet för egen del. Betecknande nog har Sveriges ensidiga solidaritetsdeklaration i Norden inte lett till motsvarande löfte från grannarna.

Skälen för Sverige att ta steget fullt ut, mot Nato-medlemskap, blir allt starkare. Hittills har Folkpartiet varit det enda parti som aktivt har drivit ett svenskt Nato-medlemskap – i dag av Jan Björklund konkretiserat till år 2020. Moderaterna vill, men har gett Socialdemokraterna veto. Kristdemokraterna tycks vara på väg åt Nato-hållet. Men svenskarna kanske rör sig fortare: i en färsk mätning, lagom till Folk och försvar-konferensen, säger sig 36 procent vara för ett Nato-medlemskap – skillnaden mot de som säger nej, 40 procent, är mindre än vad jag kan minnas att jag har sett någon gång. Det gör att det gamla motargumentet – ett folkligt motstånd eller i varje fall ointresse – inte längre är giltigt.

Svenskarna ser säkert att vitsen med solidaritet är att den gäller i båda riktningar. Endast ett Nato-medlemskap kan ge den säkerhetsgarantin. De ser kanske också vitsen med rättfram ärlighet: om vi ändå samarbetar, och behöver samarbeta, i så stor utsträckning så varför inte gå hela vägen? Att Nato, liksom EU men till skillnad från det i Sverige så omhuldade (och förvisso omistliga) FN består av demokratier spelar säkert en stor roll för de långsiktiga möjligheterna till en varaktig förändring av svensk Nato-opinion, och ett framtioda svenskt Nato-medlemskap.

Någon besparingsmöjlighet erbjuder dock inte Nato-medlemskapet. Möjligheten till industrisamarbeten och ett minskat behov av att, som alliansfritt land, ha och utveckla egna försvarssystem kan förvisso vara positivt både för svensk försvarsindustri och det svenska försvarets ekonomi. När det gäller själva försvarsförmågan skulle förväntningarna på det, rika och strategiskt belägna, Sverige sannolikt vara högre som medlem i alliansen. En förstärkning av försvaret ligger med andra ord i korten – och det lär gå fortare än diskussionen om Nato-medlemskapet.

I media om försvaret, Nato och Folk och försvar: DN, Reinfeldt: Svenskt Nato-medlemskap inte aktuellt, DN, Moderaterna vill ha fördjupat utbyte med Nato, SR, Svenskarna mer positiva till Nato, SvD, sammanställning av artiklar om försvarsdebatten, Aftonbladet debatt, Karin Enström: Hur mycket tänker S skära i försvaret?, Riksdag & Departement, Nato-spåret stängt trots ökat stöd.

Bloggar: Staffan Werme, Ska Sverige gå med i Nato?, Sivert Aronsson: Allt ensammare på perrongen, Martin Skjöldebrand: Värnplikt.