Språket är nyckeln till all annan kunskap. Regeringens nya miljardsatsning på svenskundervisning för nyanlända flyktingbarn är en logisk fortsättning av tidigare politik. Men det är också viktigt att resurserna överhuvudtaget fördelas utifrån elevernas behov.

Utan tillräckliga kunskaper i svenska riskerar elever att få sämre skolresultat överhuvudtaget. Att tidigt ge alla barn tillgång till språket, i tal och skrift, är därför skolans allra viktigaste uppgift. Det gäller förstås alla elever oavsett bakgrund och det är av största vikt att tidigt identifiera och hjälpa elever i behov av särskilt stöd, t ex barn med läs- och skrivsvårigheter. Inget barn borde lämna lågstadiet utan att kunna läsa och skriva (och förstås även räkna).

Men språkundervisning är också särskilt viktigt för barn och unga med utländsk bakgrund. Många av de elever som vi nu ser har svårt att nå målen i skolan, är nyanlända flyktingar. Förutom hemska minnen som de kan bära med sig, och förutom de generella utmaningarna när familjer eller ibland ensamkommande barn ska etablera sig i ett nytt land, har de ofta fått bristfällig eller avbruten skolgång. Omfattningen och kvaliteten på den undervisning man har fått i hemlandet och kanske flyktingläger är varierar ofta stort mellan enskilda elever. Vissa kan ha mycket goda ämneskunskaper i t ex naturorienterande ämnen, eller i andra språk.

För att ge nyanlända elever chans att snabbt fylla i luckorna i skolgången och komma ikapp sina kamrater är svenskan omistlig. Därför behöver nyanlända barn extra mycket svenskundervisning – och överhuvudtaget individuellt anpassad undervisning utifrån sin nivå. Jämte den rena svenskundervisningen kan både språk och andra kunskaper förvärvas genom andra ämnen – och det finns ingen anledning för den som är duktig och kunnig på t ex fysik eller franska att lägga de kunskaperna eller talangerna på hyllan.

Effekten på engagemanget i skolan, och på integrationen, av att få glänsa med det man kan ska inte underskattas!

Regeringens utökade satsning på svenska för nyanlända till fyra extra lektioner i veckan är välkommen mot bakgrund av ökade behov, som visar sig både i fler flyktingar med trasig skolbakgrund, och fortsatt problematisk kunskapsnivå i den svenska skolan. Totalt handlar det om 1,8 miljarder till undervisningstimmar, statsstöd för bättre resultat i svenska, och kunskapskartläggning (SVT, TT/SvD).

Men det är förstås inte nog – och det är heller inte allt. Just här är diskussionen om att Alliansregeringen skulle kopiera oppositionens förslag särskilt märklig.

Folkpartiet och Alliansen satsar sedan tidigare extra på elever med särskilda behov, på specialundervisning, på pedagogisk utveckling genom lärarnas karriärtjänster och på svenska för flyktingbarn. (Om den tidigare satsningen se t ex  Skolvärlden, 2012 och Skolvärlden, 2013). Och, för att adressera Lärarförbundets sedvanliga och i grunden rimliga reservation i går (se TT/SvD igen): vi satsar, och kommer om Folkpartiet får som vi vill fortsätta satsa, på fler lärare, högre löner och bättre villkor. Folkpartiet och Alliansen  har därtill de senaste veckorna aviserat fler speciallärare och fler förstelärare i utanförskapsområden – och nu alltså ytterligare svenskundervisning.

Regeringens reformer och resurstillskott är viktiga. Men allra viktigast är, som jag upprepar ofta, att hela skolans samlade resurser används bäst: Mer till undervisning, till lärarlöner och till skolor och elever med särskilda utmaningar och behov. Där har Folkpartiet levererat, i regeringen men också i bl a Stockholms stad, och det kommer vi att fortsätta göra. Vilka kommunpolitiker vi väljer är alltså av största betydelse även för skolan (åtminstone tills Folkpartiet får chansen att förstatliga huvudansvaret för skolan – inklusive arbetsgivaransvaret för lärarna).

Sivert Aronsson: Även låglönejobben behövs.