De svenska storbankernas vinster i sig borde inte behöva vara upprörande. Det större ekonomiska och samhälleliga sammanhang där bankerna kan hämta hem så stora vinster gör dem dock provocerande, även för en marknadsvänlig liberal. Att två femtedelar direkt delas ut till ägarna borde få både kunder och skattebetalare att åtminstone höja på ögonbrynen.

85 miljarder i vinster för de svenska storbankerna är en summa som borde inge lugn och respekt – ett tecken på ett stabilt finanssystem. De svenska bankerna verkar också stå sig väl i en internationell eller åtminstone europeisk jämförelse. Det var dock inte så länge sedan det blåste betydligt mer: minns Swedbanks behov av nyemissioner. Och det är inte mer än 20 år sedan som stora delar av det svenska banksystemet krävde statliga ingripanden för att överleva. Sedan har vi alltså haft ännu en finanskris, i världsomfattande (åtminstone västvärldsomfattande) skala.

Vi har fått lära oss att i princip alla banker är ”systemviktiga”. Det betyder att de har en stor betydelse för samhället och ekonomin, och att det är viktigt att det går bra för svenska banker. Men det betyder också ett stort samhällsansvar.

Frågan är hur bankerna i dag tar det samhällsansvaret. Har man för höga avkastningskrav? Har man samlat nog i ladorna för krislägen, innan man delar ut 35 miljarder till aktieägarna? Investerar man tillräckligt i sin egen verksamhet? Ger man tillräckligt utrymme för andra investeringar, för växande företag och fler jobb? Har man ett rimligt räntenetto i sina kundrelationer till privatpersoner och företag?

När borgerliga politiker, och inte minst de moderata ministrarna i finansdepartementet, återkommande är kritiska, kommer den frågan ställas av ännu fler. Att bankernas främsta försvarare, i egenskap av VD för Bankföreningen, är tidigare socialdemokratiskt statsråd och finansministerkandidat med en annan slags bankretorik i bagaget, gör situationen minst sagt pikant.

De höga bankvinsterna och utdelningarna provocerar mig som bankkund. Men de provocerar mig också som samhällsmedborgare, och skattebetalare. Som kunder kan vi pressa på bankerna, vara aktiva konsumenter, förhandla ner låneräntor och avgifter. Som samhällsmedborgare får vi lita till en annan slags påverkan – opinionsbildning och politisk reglering.

Politisk reglering av finanssektorn är något som jag som liberal ser behövs. Det är inte en sektor som andra – den är i sig så systemviktig, för hela samhällssystemet. Men regleringarna får inte gå för långt, då blir systemet stelbent och fungerar mindre väl för att smörja ekonomin. Därför hoppas och tror jag på finanssektorns vilja och förmåga att reglera sig själv.

Banker som förväntar sig att i en krissituation kunna få samhällets och skattebetalarnas stöd behöver tänka på sin opinionsställning. Som kunder är vi beroende av bankerna, även om vi delvis kan spela ut dem mot varandra. Tillsammans, som medborgare, har vi genom våra valda företrädare i Sverige och EU andra maktmedel. I Sverige användes de maktmedlen i början av 90-talet, när staten helt enkelt tog över banker som ersättning för att man räddade dem. På så sätt fick vi tillbaka våra gemensamt satsade skattemedel, med råge, när bankerna sanerats, började ge vinster och kunde säljas. Något sådant blir förhoppningsvis aldrig mer aktuellt – banker bör vara privata. Men ännu högre kapitalkrav väntar.

När bankerna framstår som tondöva, när man verkar strunta i den allmänna opinionen, innebär det också en risk.

TT/SVT: Bankvinster på rekordnivåer. SvD:s Patricia Hedelius: Bankernas utdelning stiger – men Borg tiger. Olov Lindquist bloggar.