Före och efter partiledardebatten pågår debatterna om debatten. Och all uppmärksamheten runtomkring gör dessa spektakel så värdefulla för vår demokrati. I bästa fall höjs det politiska intresset – och sakfrågorna ställs i fokus.

Debattens vågor går höga om partiledardebatten, om politiken, personerna – för att inte glömma slipsarna (som många kan enas om var för många). I ett av de skämtsammare, och återanvändbara, inläggen om gårdagens partiledardebatt sägs att det verkar ha varit två debatter – en med regeringen och en med oppositionen som vinnare. Egentligen kan vi i så fall tala om tre debatter – den tredje är just debatten om debatten. Den som försöker utvärdera och kora vinnare och förlorare – inte alltid på helt objektiva grunder. Och vi ska vara glada för alla debatterna.

Ett rappt tempo, skarpa repliker och goda prestationer från flera partiledare gör en bra och spännande debatt. Även om många menade att tonen framför allt i den första halvan av debatten blev väl aggressiv är det värdefullt att alternativen, eller ibland likheterna, stöts och jämförs.

En partiledardebatt höjer i bästa fall intresset för politiken – och nära en miljon tv-tittare i går är ett gott betyg. Ännu fler tar nu del av följdbevakningen i andra medier, och fler än någonsin deltar själva i debatten och diskussionen i kommentarsfält och sociala medier. Fler än vi riktigt politiskt inbitna börjar nog känna att valrörelse närmar sig.

Också på ett annat sätt handlar det om flera olika debatter: En om politikens spel och spelplan. Och en om politikens innehåll. Eller som anglosaxarna uttrycker det: om politics respektive policy. ”Spelet” är förstås viktigt – det är relevant att diskutera regeringsfrågan, huruvida oppositionen har ett samlat regeringsalternativ och om Socialdemokraterna åter kommer vara beredda att släppa fram Vänsterpartiet till taburetterna. Partier som  balanserar på fyraprocentsspärren och partiledarnas ställning och förtroende är viktigt. Framför allt för att det i längden påverkar politikens innehåll.

För politikens innehåll är förstås det viktigaste. Allmänhetens och ”vanliga väljares” intresse kan förhoppningsvis bidra till att det hamnar mer i fokus, och mer personfokuserade turer mindre. Och där är en partiledardebatt välkommen – för att den, trots allt, sätter sakfrågorna i centrum.

Hur hätsk tonen ibland än blir, kan vi vara glada över att kunna se ledare för partier med vitt skilda åsikter som diskuterar sina politiska förslag på en jämlik spelplan. Och även om många efterlyser större skillnader och tydligare alternativ, känns det inte så dumt att från tid till annan kunna nicka instämmande åt åtminstone något som nästan alla partiledarna säger.

Lite av all mediebevakning: Aftonbladet om offensiv debatt och med kommentar av Lena Mellin, Expressen om vinnarna i debatten och med kommentar av K G Bergström, SR Ekot om debatten och kommentar av Tomas Ramberg, SvD om miljonpublik och om LO-krav på V-medverkan i en S-ledd regering, DN om lärardebatt och om irriterad stämning, SVT om jobben och skatterna i fokus och om ”attackerna”. Per Altenberg bloggar sakpolitiskt om ekonomiska reformer.