Statyer och monument över personer föreställer till övervägande del män. Historien kan inte skrivas om i efterhand, men den kan kompletteras, som i dag med Elin Wägner på S:t Eriksplan. Den stora jämställdhetsfrågan är dock konstnärerna.

Vår moderna demokrati har tagit över den gamla tidens makt och platser – och skapat nya. Mitt i våra städer, ofta på framträdande platser, tronar dock alltjämt de gamla makthavarna. Vårt eget Stockholm är fullt av kungar, krigare och kulturpersonligheter – och de är i princip uteslutande män. Kvinnors frånvaro bland statyerna i våra städer speglar förstås historiska realiteter. Männens överordning var länge överväldigande och institutionaliserad i varje del av samhället.

Den tid då kvinnor varit formellt jämställda är i ett historiskt sammanhang oerhört kort, och vi vet förstås att vi har långt kvar till jämställdhet i praktiken (något som drabbar framför allt kvinnor men även män). Statyerna bär vittnesbörd och är en påminnelse om den jämställdhetskamp vi fortfarande måste föra.

Ojämställdheten fanns, och finns, även bland konstnärerna och skulptörerna. Betydligt färre kvinnliga konstnärer är representerade i Stockholms offentliga miljöer.

Historien kan inte korrigeras, och även av estetiska skäl kan vi inte i efterhand ta bort eller numerärt balansera krigarkungarna. Dagens skulpturkonst och offentliga gestaltning ser annorlunda ut. Vad vi kan och bör göra är att komplettera bilden: när chansen och platsen finns att i skulpturkonst av hög nivå hedra minnet av framstående kvinnor bör den givetvis tas. Så är fallet med den staty av författaren, debattören och liberalen Elin Wägner som min partivän Madeleine Sjöstedt inviger på S:t Eriksplan i dag, och som donerats av Elin Wägner-sällskapet. Statyn är skapad utifrån en mindre skulptur av Siri Derkert.

Man kunde också fråga sig om det inte är dags för drottning Kristina, vars offentliga och privata personlighet väcker så många fler tankar än de flesta krigarkungars. Men oavsett chanserna för något sådant lär dylika tillskott ändå bli undantag. Det handlar om platser, men också om att Stockholms offentliga konst finansieras av enprocentregeln vid ny- och ombyggnationer.

Kvinnor ska synas mer med konst i det offentliga rummet – och det ska framför allt ske genom att fler kvinnliga konstnärer får möjlighet att skapa konstnärliga gestaltningar.

Läs gärna vad jag skrivit om enprocentregeln och konst i staden.